Det är lättare att hitta en norrman som håller på Sverige i skidor, än att finna en spansk politiker som inte är korrumperad (tar mutor).
Båda påståendena är överdrivna, men inte så mycket. Spansk politik domineras av skandaler och korruption. Det spelar ingen roll på vilken nivå det gäller. Skillnaden är bara summornas storlek. Det finns två dominerande partier. PSOE (vänster) och PP (höger). De är lika duktiga på mutor, även om PP just nu leder med några hästlängder.

Varför har det blivit så här?
Förmodligen ett arv från diktaturen. Glöm inte att Franco levde när ABBA vann i Brighton. Inte så länge sedan, även om vi svenskar minns Brighton bättre. Spanjorerna är ett tålmodigt folk. De kan sin historia och rycker på axlarna eller i bästa fall knyter näven i byxfickan. Många minns vad som hände om man protesterade, då åkte skallen av. Det kanske är som en spansk minister sa: Det här inte politik, det är en kultur.

Vad är det som börjar hända då?
Långsamt har en proteströrelse börjat röra på sig. Från början var det ungdomar. Naturligtvis ungdomar, vad skulle vi göra utan dem? De ser orättvisorna och säger ifrån. De har kvar sin idealitet och tror. Efter en tid började äldre spanjorer lyssna på ungdomarna. Plötsligt växte deltagandet enormt. Många pensionärer, arbetslösa och andra som hade det svårt deltog. Ekonomiska krisen går nu in på sitt åttonde år och många får kämpa för att överleva. Spanjorerna är enormt duktiga på att hjälpa varandra. Flera familjer flyttar ihop i en lägenhet och delar på utgifterna.

Utvecklingen har nu lett till ett politiskt parti. Namnet är Podemos (Vi kan). Partiet bildades av Pablo Iglesias.  Han är partiets ordförande, men allt bygger på proteströrelsen. Pablo Iglesias är statsvetare och en mycket skicklig debattör. Det är säkert tack vare honom som partiet blivit så seriöst och samlat.  Enligt de senaste opinionundersökningarna skulle Podemus i dag få 25 % av rösterna, helt otroligt.

Vad säger de etablerade partierna (PSOE – PP)?
De säger naturligtvis att det här är ett missnöjesparti, som inte är seriösa. Missnöjespartier brukar angripa invandrare, flyktingar, folk med ”fel” religion. Podemus säger ingenting om detta. De anser problemet är de etablerade partiernas avsaknad av kontakt med folket. I november är det val till kongressen, det blir spännande.

Framtiden?
Vad händer om Podemus kommer till makten? Kan de stå emot mutkulturen? Jag menar, det är inte lätt för en ny, ung minister om han/hon plötsligt kan bli rik. Miljonerna till mutor finns ju kvar. Godkänn det här så…..

Vill du läsa mera om detta och Spanien? 
Då rekommenderar jag Thomas Gustafsson. Han är korrespondet och bor i Madrid. Han har skrivit många intressanta böcker om Spanien. Se www.spanienportalen.se

Skall du gå till banken? Ta ut semester två dagar, eller tre, för att vara säker.  Jag gick till banken med ett ganska enkelt ärende (tyckte jag). Som vanligt såg väntrummet ut som en REA på Tempo (när det fanns). Folk gick i olika riktningar och frågade vilken kö man stod i. En del orkade inte stå i kö, de hade letat upp en stol. Det fanns två kassor, varav en var stängd. Det fanns två kontor, men vilken kö hörde till vilken?

Jag ställde mig i kön till kassan. Man behövde ju inte ha tagit studenten för att förstå vilken kö det var. Efter 22 minuter var jag framme. Kassören hade nog tagit studenten, men kunde inte hjälpa mig. Han pekade på kontoren bredvid. Vilket av dem? Han ryckte på axlarna, vilket förmodligen betydde båda, eller så visste han inte.

Jag chansade och ställde mig vid dörren (som var öppen)till ett kontor. Ingen sa något, så jag stod kvar. Där satt en riktig snygging bakom skrivbordet. Hennes kjol var kortare än sommaren i Norrland. När hon var klar med sin kund såg hon på mig med ett underbart leende och sa: ett ögonblick bara. Hon skulle skriva ut något,  viktigt förmodar jag, och åtminstone långt ärende. Skrivaren stod utanför kontoret, tre meter från mig. Skrivaren spottade ut papper i snabb takt. En del hamnade på golvet och tjejen måste böja sig ned för att ta upp papperet. Med tanke på kjollängden var utsikten – ja, vad skall man säga, intressant. När det gått 29 minuter var det inte så intressant längre. Det var som att se sjunde reprisen av Sommaren med Monika på Svt.  

Nåja, så blev det min tur. Tjejen var inte bara snygg. Hon var mycket trevlig och – kunnig. Hon surfade snabbt igenom mitt ärende, fick mitt pass och NIE-nummer. Dock, där hade jag gjort fel. Man måste ha originalpapperet med numret, inte bara numret. Hon log igen och hälsade mig välkommen nästa dag.

Det var nästan så att jag såg fram mot nästa dag……Nu var det STORREA, fel tid förmodligen. Jag ställde mig vid Snyggingens dörr. men icke. Nu var det kö. Eftersom kömedlemmarna hade en medelålder närmare 100 än 50, hade de letat upp stolar och satt en bit bort. Jag var nummer fem. Den som satt hos snyggingen blev aldrig färdig, men ingen klagade. Till slut kom han ut och då förstod jag. Han hade kostym och blanka skor samt en imponerande portfölj. Det var alltså en höjdare och då gör man som man vill. Med tanke på hon som satt mittemot, var det nog mer än bara bankärenden. Under tiden strömmade folk in. En mamma med en liten kille, som just lärt sig gå. Han struttade runt bland alla ben, ramlade och tog sats igen. Alla berömde honom och klappade på huvudet.

Efter någon timme var det min tur. Fem minuter och sen var det klart.

NU KOMMER FRÅGAN? Vad är det för fel på bankerna? Tror de att de för mer än andra eller är de som bestämmer korkade? Posten fungerar perfekt. Könummer för varje ärende. Du kan gå ut och komma tillbaka senare om kön är lång. Sjukhusen likaså. Allt tas i rätt ordning,  beroende på allvaret i besöket. Så, snälla banker, sätt åtminstone upp könummer och stolar så det räcker.

Dock, spanjorerna är fantastiska. Ingen klagar, alla är vänliga och hjälper varandra. Någon kommer in och ropar: Última? (vem är sist?). Någon räcker upp handen. Jaha, då vet man (sen får man ju hoppas att det är rätt kö). Sen lär man sig spanska, för snacka kan dom.

Första julen utan Margareta. Jag visste att det skulle bli svårt. Det blev det, men inte nattsvart. Det handlar om att förbereda sig, att planera. Viktigast är att omge sig med barn, barnbarn och äkta vänner. Alla har hjälpt till, jag har inte varit ensam en minut. Dock, fortfarande gäller samma sak, släpp fram sorgen, låt tårarna flöda – sen känns det bättre. När jag skriver detta gråter jag hela tiden, men vet att det långsamt ljusnar. Det blir lite längre mellan mörkret för varje gång. Jag märker att jag nu ibland, kan prata minnen utan att gråta. Jag börjar inse att alla fina minnen inte skall handla om sorg, utan om glädje. Tänk att vi fått vara med om så mycket.

Hur går man vidare? Jag vet inte, men du måste gå vidare. Det är din plikt mot livet, mot nyss nämnda barn, barnbarn och äkta vänner.

Att klara det första året. Alla säger, du måste klara det första året. Med det menas i första hand högtider, minnesdagar, inte så mycket vardagen. Påsken och Midsommar var så nära inpå, då var allt i kaos, även vardagen. Långsamt gick det bättre, men med djupa dalar. När jag kom hit till vårt hem i Torrevieja (6/10) blev allt svart. Utan alla vännerna här (och hemma) vet jag inte hur det skulle gått, men – långsamt infann sig vardagen.

Så kom Allhelgona. Hemma i Sverige lyser kyrkogårdarna av alla ljus. Folk samlas och minns. Det är en vacker högtid. Det passar in med ljus, när mörkret för övrigt dominerar. Jag har tidigare nämnt att Svenska kyrkan har en mycket aktiv församling här i Torrevieja. Medelåldern är helt naturligt mycket hög. Många är i samma situation som jag är. Oavsett om man är troende eller ej ger den här gemenskapen stöd och inte minst glädje. Här händer något nästan varje dag.

Nu var det Allhelgona och Minnesgudstjänst. Ni vet, när man går fram och tänder ett ljus för den eller de som lämnat oss. De fanns inte en plats över i kyrkan. En nordisk kör, Córo Nórdico, sjöng med en strålande organist. Det var en mycket vacker och fin gudstjänst och – det blev helt enkelt för mycket för mig. Jag grät hela gudstjänsten. Mina vänner höll om mig hela tiden.

Nästan alla hade någon att tända ett ljus för. Jag orkade nästan inte gå fram, utan fick hjälp av en av vännerna.  Jag var helt slut i flera timmar efteråt. Varför berätta det här? Det hjälper mig och kanske någon annan. Vi i Norden sörjer gärna inombords, i ensamhet. Sorgen måste ut, på det ena eller andra sättet. Jag citerar min gamla lärare i psykologi på seminariet i Uppsala: Du kan inte dämma Dalälven.

Snart Jul. Vår största högtid. Ännu en prövning, men på något vis känns det lättare efter varje gång.

Det har varit ett kallt år. Först gick Margareta bort. Sedan barndomsvännen Lars och nu kämpen Klas Ingesson. Hjälten från 1994. Han hade inte Brolins begåvning, inte Therns passningsöga, men – ett enormt hjärta. Undrar hur många som förstår vad en sådan spelare betyder för ett lag (Tommy förstås).

Då händer det. En av mina nära vänner här nere. Han har haft det mycket jobbigt. Har nästan förlorat synen och mycket annat elände. Då får han veta att han äntligen fått ett barnbarn. De åker hem för att se lyckan. På samma gång gör han en av sina många undersökningar och allt kraschar. Han har cancer, mycket allvarlig. Han har en stor svulst i tjocktarmen. De opererar, tar bort svulsten, men kan tyvärr bara konstatera att chansen att överleva är liten. Han och hustrun planerar allt. Skriver om bankkonton, ändrar kreditkort m.m. Nu väntade ny undersökning av specialist och cellgiftbehandling. På samma gång skall man hälsa på barnbarnet och meddela släkt och vänner. Makan tar cykeln, men mannen tar bussen, för att senare mötas.

Trafikolycka. Bussen som mannen åker i måste stanna och vänta för en olycka. Mannen ser två ambulanser, polisbilar, blåljus. En rejäl krock, tänker mannen. När han kommer fram ser han inte sin hustru, varför han ringer henne. En sjukvårdare svarar och berättar att han sitter i ambulansen med hustrun, som blivit påkörd av en bil. Hon har frakturer i ansiktet, skadade revben samt mjukdelsskador i höften och benet.

Hur mycket orkar man?  Tiden går. Hustrun kommer hem, men mår inte bra. Maken skall nu träffa specialisten. Han sätter sig och väntar, på vad? tänker han.
– Jag har undersökt allt, blodvärden m.m. Det finns inte ett spår kvar av din cancer.

Chocken. Mannen berättar nu för mig. Chocken blev nästan värre, än när han fick första beskedet. Han var nästan rädd för att ringa hustrun. Han blev upprörd, jag som har planerat allt.

Nu sitter vi här i solen. Båda mår riktigt bra, men har ännu svårt att fatta allt. Vad hände egentligen på sjukhuset? Felbedömning? Knappast. Proverna var entydiga, cancern hade spridit sig och värdena var katastrofala. Mannen vet vad cancer innebär. Han skall stå under kontroll, men vill inte röra i frågan mer. Han och hustrun är tacksamma för livet, som gett dem en ny chans. De har stöttat mig i min sorg och jag känner en stor glädje för deras skull.

Dessutom mår barnbarnet utmärkt.