Jag skrev min senaste blogg 2018, sen blev det en paus. Svårt att säga varför. Tekniska problem gjorde att alla bilder försvann samt annat strul. Sådana svårigheter löses numera av barnbarn. En av dem fixade allt på någon timme. Alla bilder är ännu ej inlagda, men det kommer.
Jag bor fortfarande i Sigtuna och kommer så att göra. Här kan jag gå ut mitt i natten, utan att få ett slag på käften. Många har hundar, men inte en hundskit på marken, dessutom hälsar folk fast jag inte känner dem. Här finns en härlig golfbana med en seniorkommitté som gör att jag trivs där.

Det var faktiskt ett SMS från Klövsjö skola i södra Jämtland som väckte mig. De undrade om jag kunde besöka dem och berätta om mina böcker. Först trodde jag att någon skojade med mig. Jag gick i pension för 24 år sedan, mina böcker kom ut för runt 25 år sedan. Det var inget skoj.
Allting blir ju gammalt med tiden. Framförallt för ungdomar. Jag funderade. Kan det vara så att böckerna är så gamla att det blir intressanta för att se hur det var förr, en annan stil, ett annat sätt att prata? Jag har fått fem böcker utgivna på bokförlaget Opal. En på bokförlaget Argasso. Böckerna på Opal är slutsålda. På Argasso finns boken Naserian, som fortfarande går att köpa. Eftersom jag får frågor om de utsålda böckerna, skall jag så småningom lägga ut dom här i min blogg, så får de som vill läsa dom eller skriva ut dom.
Från början var det aldrig meningen att jag skulle skriva böcker. Det började med att jag skrev korta, enkla lättlästa berättelser för mina läsovilliga elever. Om man har svårt för att läsa, läser man inte, men skall man lära sig läsa måste man läsa för att bli bättre. Saknar man bollsinne spelar man inte fotboll. Det är inga problem, men kan man inte läsa är man illa ute i dagens samhälle. Jag blev övertalad att sända in en berättelse till bokförlaget Opal, som satsade på lättlästa böcker, så började det.
Det intressanta är faktiskt de manus, som inte blev någon bok. Flera manus var lika bra som de utgivna, tyckte jag, men inte förlaget. Jag har ju inget att förlora, så jag börjar med att lägga ut några av dessa. Jag vill minnas att på 200 insända manus blir ett manus förlagt.
Jag börjar dock med en berättelse som är helt nyskriven, ingen bok alltså. Den handlar om en elev, som påverkade mig djupt och formade min syn på läraryrket.