Jag tänker sälja huset här i Torrevieja. Egentligen har jag nog känt så ganska länge. Det är inte vårt hus längre, vår dröm. Jag vet att jag är orättvis. Vi fick hela 14 år här och hann förverkliga mycket. Många har precis nått pensionen, när ödet slår till. Det är ofattbart och gör ont länge, ibland livet ut för den andre.

Livets olika skeenden. Det intressanta är att det börjar komma komma relativt unga familjer, som köper bostad här. De har barn och jobb i Sverige, men vill ha en semesterbostad i värmen, särskilt för barnen. Något längre fram kanske de flyttar hit som pensionärer. Jag hoppas en sådan familj flyttar in. Det skulle glädja mig och säkert Margareta. Huset är välskött, urbanizacionen (bostadsrättsområdet) mycket bra, perfekt läge (nära till allting) och – mycket trevliga grannar.

Överger jag Spanien helt? Jag vet inte, men jag tror inte det.  Det är lätt och billigt att hyra här i Torrevieja, någon månad eller två. Tanken är kanske lättare att bära om något år.

Jag tog en lunch på stan. Ett svenskt par undrade om de fick dela bord med mig. Jag accepterade med glädje (vilket de märkte) och vi började prata. Jag drog min historia och de sin. De hade tänkt köpa här för ett antal år sedan, men. Maken hade inte haft en sjukdag. När han skall gå i pension får han Parkinsons och planerna skrinlades. Deras son har däremot bostad här nu, så de kunde göra kortare besök till värmen. Allt blir inte som man tänkt sig, särskilt inte när man börjar bli närmare 100 än 50.

Amanda kom femma i terräng SM (19 år). Hon kom på brons förra året, men var nöjd ändå. Hon har haft skador och småproblem, så är det. Dock, det var en Jämtlandstjej som vann i alla fall, Hedda Bångman Trångsviken – Strålande!

Flyga till Spanien. Jag har flugit så många gånger till Spanien att det numera är ren rutin, men inte den här gången. För första gången åker jag helt ensam. Det känns konstigt, svårt. Vi hade våra rutiner. Oavsett vilken tid på dygnet vi åkte, tog vi alltid en gin och tonic. Ja, det låter förfärligt, men det gjorde vi. Dessutom utan dåligt samvete. Nu blir det ingen gin och tonic.

En nära vän berättade för mig. Han förlorade sin hustru för snart två år sedan. De bodde under lång tid i Torrevieja, inte så långt från oss. Första resan ensam till Torre, som vi säger, var mycket tung och jobbig. Visserligen har jag grannar och fina vänner som möter på flygplatsen, men ändå.

Sen kommer nästa fråga. Kommer jag att trivas i vårt /mitt hus ensam? Vi hade bott där i 14 år, när Margareta gick bort. Vill jag behålla huset? Kan jag behålla huset? Plötsligt har man bara en pension, men samma utgifter.

Goda råd. Av alla goda råd tycks ett dominera. Du måste aktivera dig, även finna nya aktiviteter. Ett har jag tidigare nämnt. Jag har blivit ”agent”. Jag använder citationstecken, för så märkvärdigt är det inte. Barnbarnet Amanda, som har nått ganska fina framgångar, tänker göra en elitsatsning och behöver ekonomisk stöd för att kunna genomföra detta. Mitt jobb är alltså att leta sponsorer, stora som små. Jag bifogar hennes personliga brev. Är du intresserad får du gärna kontakta mig.
anders@trense.se      070-2587136      0034 636797806

Klicka på den här länken för att se Amandas brev.

Att tända en eld. Margareta och jag gick ofta ut till baksidan av huset (Granlunda). Där har vi en eldstad, som Amanda och jag gjorde när hon var sju år.  Runt eldstaden har vi lagt några timmerstockar, som är sköna att sitta på. Att sitta vid en eld eller ett rinnande vatten (eller bådadera) är oerhört rogivande. Eftersom teven ofta erbjöd snöfall eller i bästa fall en oklar bild var valet lätt. Jag gör detsamma denna sommar (nu höst), men det är inte detsamma. Det ger mig ro, visst, men också tårar. Mörkret faller snabbt nu. Det blir kyligare och jag går in.

Då ringer Bengan på skypen från Torrevieja. När kommer du? Vi väntar hela gänget. Vi, jag, har många gäng därnere. Alla vännerna i vårt (mitt) bostadsområde, urbanizacion, Larossa. Det klickar plötsligt fram ett mail från Malc och Brenda, våra (mina) underbara engelska grannar. We all here look forward to seeing you, and I promise you, we wont mind you opening up when you feel like it. Ensam? Äldsta barnbarnet Paulina ringer från Luleå. Hon är nybakad idsrottslärare och har fått ett toppenjobb (tycker hon, lärare?!). Jag har en grupp invandrarelever (Luleå…?). dom är toppen. Efter lektionen ställer dom upp och tackar för lektionen. Svenska skolan? Var det inte bättre förr?

Ensam i alla fall. Det går att fiska ensam, inga problem, men – om du tagit upp en fin öring och kommer hem – ingen att visa upp den för. Om du gjort en birdie på sexan, bra, men ingen att berätta det för. Det är klart att du kan berätta för många, men inte den som du helst ville berätta det för. Det är problemet och då kommer tårarna.

Jag stötte ihop med en gammal vän. Hon förlorade ett av sina barn (vuxen, men ändå barn) för något år sedan. Jag kommer aldrig över det, säger hon och gråter. Numera gråter jag bara när jag är ensam, men ibland…Jo, jag vet, säger jag. Jag känner igen reaktionerna.

Fjällvärlden.  Den här veckan är jag hos Mats i Gräftåvallen. Han bygger sportstuga här och jag hjälper (??) honom. Det är konstigt att jag blev så förälskad i fjället. Jag föddes på Upplandsslätten. Den enda backen att åka utför i , var grusgropen i Sunnersta. I dag gjorde jag nytta genom att ta med hunden Poppe upp på fjället. En härlig morgon som lovade mycket. Det blåste en svag vind, lite kyligt i luften, men skönt. Egentligen är denna tid, snart mitten av september, den bästa. Färgerna börjar bli fantastiska och inte en mygg. Det är helt klart på fjället, men i dalen ligger dimmorna kvar. Framför oss ser jag två ripjägare. Längre upp stöter vi på ren. Poppe stelnar till, men slappnar av.

Efter några timmar har solen besegrat dimmor och lätta moln. Jag sitter ner och betraktar utsikten. Storsjön dominerar med sina vackra öar. Lite till vänster skymtar Frösön. Det blänker till från ett plan som skall landa. Masten i Brunflo samt vindsnurran i Kövra, gör det lätt att orientera sig. I sydost reser sig Hoverberget, som jag försökte bestiga på skidor med en klass 5 i mars 1965. Det var en lördag och således halvdag. Vi blev två timmar sena till skolbussen. Den nya läraren hade presenterat sig. Nåja, jag blev ju kvar 40 år i kommunen, så….

Människans bästa vän. På kvällen sitter jag och Mats och pratar minnen. Då blir det för känslosamt och jag börjar gråta. Poppe ligger och vilar framför oss. Plötsligt reser han sig och går fram till mig. Han kryper intill och lägger sitt huvud på mina ben. Han tittar så där förstående eller kanske bedjande, som bara en hund kan göra.

Om några veckor åker jag till Torrevieja – ensam. Det känns agasamt, för att uttrycka sig på jamtska eller konstigt.

Fem månader – och jag börjar förstå. Jag börjar förstå att hon inte kommer tillbaka. Det är längre mellan gråtatackerna. Det är lättare att möta människor, eftersom de flesta vet och vi tidigare pratat. Dock, det händer att någon inte vet och blir bestört. Då tar det fart igen, men nästa gång vi ses är det lugnare, det vet jag. Långsamt förändras levnadsvanorna och tankarna.

Golf. Ja, golf må kallas för en snobbsport, men det är läkande. Främst alla vännerna, som nu vet och föredrar att prata om sina slag och ofta dråpliga händelser på banan. Då blir det skratt, vare sig man vill eller ej. Till skrattet och dråpliga händelse hör Lasse J. Han är 87 år (tror jag) och spelar på hcp 32. Han slutade köra bil, när han blev 85, varför han har färdtjänst. På banan kör han dock, ibland för fort. När han körde över min golfvagn gick det för fort, men vadå, det finns flera golfvagnar. Jag undrade om det inte fanns färdtjänst på golfbanan också, men icke. Lars berättade för mig, när hans hustru gick bort efter att ha varit gifta i 60 år. Det var ett samtal, som också var läkande.

Jag har fått ett nytt jobb, MANAGER. Mitt barnbarn Amanda har gått ut löpargymnasiet och gör nu sista året som junior. Resultaten hittills är lovande och tillsammans med sin tränare har hon bestämt sig för att göra en elitsatsning. Detta innebär att hon kan jobba max. 50 %, för att orka med hårdträningen. Vilket i sin tur innebär att ett visst ekonomiskt stöd behövs för att klara vardagen. Min tanke är att de som vill och är intresserade av idrott lämnar ett stöd på 500 kr per år. De som deltar blir informerade om hur träningen går och resultat. När det gäller företag blir det en annan nivå och upplägg, eftersom det måste gå genom hennes klubb. Är ni intresserade får ni gärna höra av er (anders@trense.se eller 070-2587136).

Sorgen innebär både det ena och det andra. I tidigare blogg har jag berättat om att barndomsvännen Lars gick bort någon månad efter Margareta. Hans hustru Annika och jag samtalar mycket och stödjer varandra. Människans beteende slutar aldrig att överraska. Äldre män läser dödsannonserna och ringer, i detta fall Annika. De erbjuder hemman och allt möjligt om hon ”tar hand om dem”.  Att begravningsbyråer ringer är ju helt legitimt, men kan ändå bli fel. Lars växte upp vid havet och ville att askan efter honom skulle spridas i havet. Detta genomfördes i en mycket vacker ceremoni.
Efter flera samtal började Annika bli både trött, ledsen och arg varför följande samtal utspelade sig:
– Vi beklagar sorgen och undrar om ni vill köpa en gravsten?
– Ja tack, om den flyter.
Tystnad
– Min man har fått sin sista vila i havet.
– Jaha, ja tack då.

Det måste finnas plats för både skratt och tårar i sorgen.

Att köra bil, när man gråter. Är det farligt? Kanske. Jag var på väg till Storsjöbygdens förnämliga golfbana. Radion vaknade till liv. P4, Jämtlands radio. Frågesport. Som vanligt kunde jag alla frågorna, lätt. Man gör ju det när man sitter avslappnad och inte behöver svara. När någon svarat rätt och fått sin mugg kommer skivan. Jag är totalt oförberedd. Lisa Nilsson sjunger,  Var är du min vän? Lisa har en vacker röst och låten/visan är vacker, för vacker – åtminstone för mig. Allt kraschar och jag gråter hejdlöst. Vägen blir en suddig linje, glasögonen immar igen.

Tiden läker alla sår. Hur lång tid? Att det skall vara så förbannat svårt att inse sanningen. Hon finns inte mer. Hon kommer inte tillbaka. Jo i minnena, men det är ju det som är så svårt. 

Barnbarnet Jonatan, 21 år, tog med mig på fjällvandring. Tänk att de där knattarna plötsligt tar över ansvaret. Jag har ju fem barnbarn till, men nu var det Jonatan. När han ser att jag börjar knäa under mina 17 kg, packar han om. Vi går vidare, han med 22 kg och jag med 12 kg. Vi slår upp tältet vid Ulvåtjärn, en av de vackraste platserna i den Jämtländska fjällvärlden. Här var jag och Margareta första gången 1960. Det blir en skön kväll, men då är minnena där igen. Hur många tårar kan man producera? Jonatan lägger sin arm över mina axlar. En lång stund, mycket lång, sitter vi tysta. Sen släpper det, långsamt.

Tiden läker alla sår – jag hoppas det.

Jag tror inte på helvetet eller paradiset. På jorden finns många paradis, ett av dem är Huggnora i södra Dalarna. En underbar liten by med allt som hör den svenska sommaren till. Gedigna timmerhus, kor som betar, en vacker varm sjö och det bästa av allt – där bor Bengt och Kicki på sommaren. De är gedigna vänner, som bor i Torrevieja på vintern. Jag måste åka ned till Märsta och tog svängen runt Dalom. Kramar och värme slog emot mig, och så tårar naturligtvis, litervis. Två dagar med ett väder som nästan är unikt för Sverige. Mycket tårar, men ett reningsbad för själen.

Tiden läker alla sår, men den måste ha hjälp.

Jonatan med Sylarna i bakgrunden

Jonatan planerar nästa dagsetapp

Snasahögarna skymtar i bakgrunden

När vi kom hem till Granlunda tog vi båten och drygade ut fångsten med lite småfisk…..

Tack Jonatan, du hjälpte tiden.