Egentligen tog det slut den 10 mars förra året.  Jag har behållet vårt hem i drygt ett år nu. Mycket för att inte göra något förhastat, men nu är det sålt. Epok är kanske ett överdrivit ord, men för mig och Margareta var det en epok. Det var vår grej, inte min.

Att sälja var inga problem alls. Det florerar så många rykten, speciellt i Sverige, om krisen i Spanien. Visst har det varit och är fortfarande svåra tider i Spanien. Felet är bara att de flesta säger Spanien och drar allt över en kam. Ta bara ”min” stad, Torrevieja. När arbetslösheten var som värst i Spanien (genomsnittet för hela landet) låg den på 27% (nu 22%). Torrevieja hade då 12% arbetslöshet. Varför? Jo, staden ligger vid den populära kusten Costa Blanca (den vita kusten). Här finns mycket turister, men även spanjorerna själva, särskilt Madridborna åker gärna till Torre på semester, ja de köper hus också. Med andra ord, det behövs restauranger, bostäder, ökad service och då kommer jobben. Dessutom är det ”enkla” jobb, som inte kräver lång utbildning.

Apropå sälja hus. Har ni tänkt på så stora skillnader det kan vara i utgångsläget? De som köpte var 41 år. De insåg naturligtvis att de om 20 år skulle få – kanske det dubbla. Då är jag 96 år. Visserligen säger alla att jag ser så ung ut (??!!), men om 20 år är det nog kört med den ungdomen. De kan ju vänta tills de är 76 år, som jag är nu. Då är jag 111 år, mina barn är 83 år, 86 år och 88 år.  De brukar inte läsa min blogg, men hajar nog till inför dessa siffror.

Nu har jag lite över, pengar alltså, men har hela tiden dåligt samvete. Konstigt? Nej, förklaringen är enkel. Vi hade levt 57 år tillsammans, fostrat tre barn och hela tiden fått vara försiktiga med slantarna för att det skulle gå ihop. Jag tror de flesta familjer i vår generation känner igen sig. Vi har haft det bra och tryggt i Sverige, men inte har vi fått så mycket över. Nu har jag plötsligt något över, men hon som kämpade mest får ingenting. Vi skulle ju njuta av det här tillsammans. Därför har jag dåligt samvete. Är lösningen Matteus 19:17-19,21?

Och fortsättningen? Ärligt talat, jag vet inte. Jag tänker vara i Granlunda hela sommaren. Min älskade plastbroscha Göran följer med, som förra sommaren. Mina föräldrar tog hand om Göran när han var 17 år. Han hade ingen, absolut ingen. Han hade levt på institution så gott som hela livet. Han har en utvecklingsstörning med vissa talbesvär, vilket gjorde att man överdrev hans handikapp och missförstod honom. Jag var 21 år då och vi blev bästa kompisar och det har vi varit sedan dess. Göran fick ett hem, en familj. Det gick bara några månader så var han en helt annan kille. För mina söner är han lika viktig som jag är. När Margareta gick bort åkte en av grabbarna till Göran och berättade vad som hänt. En lång stund var han tyst sen sa han: Hur mår Anders? Det här året har Göran varit ett stort stöd för mig.

Jag har tvivlat länge, men livet går vidare. Mycket tack vare alla vänner runt mig.

Det är lättare att hitta en norrman som håller på Sverige i skidor, än att finna en spansk politiker som inte är korrumperad (tar mutor).
Båda påståendena är överdrivna, men inte så mycket. Spansk politik domineras av skandaler och korruption. Det spelar ingen roll på vilken nivå det gäller. Skillnaden är bara summornas storlek. Det finns två dominerande partier. PSOE (vänster) och PP (höger). De är lika duktiga på mutor, även om PP just nu leder med några hästlängder.

Varför har det blivit så här?
Förmodligen ett arv från diktaturen. Glöm inte att Franco levde när ABBA vann i Brighton. Inte så länge sedan, även om vi svenskar minns Brighton bättre. Spanjorerna är ett tålmodigt folk. De kan sin historia och rycker på axlarna eller i bästa fall knyter näven i byxfickan. Många minns vad som hände om man protesterade, då åkte skallen av. Det kanske är som en spansk minister sa: Det här inte politik, det är en kultur.

Vad är det som börjar hända då?
Långsamt har en proteströrelse börjat röra på sig. Från början var det ungdomar. Naturligtvis ungdomar, vad skulle vi göra utan dem? De ser orättvisorna och säger ifrån. De har kvar sin idealitet och tror. Efter en tid började äldre spanjorer lyssna på ungdomarna. Plötsligt växte deltagandet enormt. Många pensionärer, arbetslösa och andra som hade det svårt deltog. Ekonomiska krisen går nu in på sitt åttonde år och många får kämpa för att överleva. Spanjorerna är enormt duktiga på att hjälpa varandra. Flera familjer flyttar ihop i en lägenhet och delar på utgifterna.

Utvecklingen har nu lett till ett politiskt parti. Namnet är Podemos (Vi kan). Partiet bildades av Pablo Iglesias.  Han är partiets ordförande, men allt bygger på proteströrelsen. Pablo Iglesias är statsvetare och en mycket skicklig debattör. Det är säkert tack vare honom som partiet blivit så seriöst och samlat.  Enligt de senaste opinionundersökningarna skulle Podemus i dag få 25 % av rösterna, helt otroligt.

Vad säger de etablerade partierna (PSOE – PP)?
De säger naturligtvis att det här är ett missnöjesparti, som inte är seriösa. Missnöjespartier brukar angripa invandrare, flyktingar, folk med ”fel” religion. Podemus säger ingenting om detta. De anser problemet är de etablerade partiernas avsaknad av kontakt med folket. I november är det val till kongressen, det blir spännande.

Framtiden?
Vad händer om Podemus kommer till makten? Kan de stå emot mutkulturen? Jag menar, det är inte lätt för en ny, ung minister om han/hon plötsligt kan bli rik. Miljonerna till mutor finns ju kvar. Godkänn det här så…..

Vill du läsa mera om detta och Spanien? 
Då rekommenderar jag Thomas Gustafsson. Han är korrespondet och bor i Madrid. Han har skrivit många intressanta böcker om Spanien. Se www.spanienportalen.se

Skall du gå till banken? Ta ut semester två dagar, eller tre, för att vara säker.  Jag gick till banken med ett ganska enkelt ärende (tyckte jag). Som vanligt såg väntrummet ut som en REA på Tempo (när det fanns). Folk gick i olika riktningar och frågade vilken kö man stod i. En del orkade inte stå i kö, de hade letat upp en stol. Det fanns två kassor, varav en var stängd. Det fanns två kontor, men vilken kö hörde till vilken?

Jag ställde mig i kön till kassan. Man behövde ju inte ha tagit studenten för att förstå vilken kö det var. Efter 22 minuter var jag framme. Kassören hade nog tagit studenten, men kunde inte hjälpa mig. Han pekade på kontoren bredvid. Vilket av dem? Han ryckte på axlarna, vilket förmodligen betydde båda, eller så visste han inte.

Jag chansade och ställde mig vid dörren (som var öppen)till ett kontor. Ingen sa något, så jag stod kvar. Där satt en riktig snygging bakom skrivbordet. Hennes kjol var kortare än sommaren i Norrland. När hon var klar med sin kund såg hon på mig med ett underbart leende och sa: ett ögonblick bara. Hon skulle skriva ut något,  viktigt förmodar jag, och åtminstone långt ärende. Skrivaren stod utanför kontoret, tre meter från mig. Skrivaren spottade ut papper i snabb takt. En del hamnade på golvet och tjejen måste böja sig ned för att ta upp papperet. Med tanke på kjollängden var utsikten – ja, vad skall man säga, intressant. När det gått 29 minuter var det inte så intressant längre. Det var som att se sjunde reprisen av Sommaren med Monika på Svt.  

Nåja, så blev det min tur. Tjejen var inte bara snygg. Hon var mycket trevlig och – kunnig. Hon surfade snabbt igenom mitt ärende, fick mitt pass och NIE-nummer. Dock, där hade jag gjort fel. Man måste ha originalpapperet med numret, inte bara numret. Hon log igen och hälsade mig välkommen nästa dag.

Det var nästan så att jag såg fram mot nästa dag……Nu var det STORREA, fel tid förmodligen. Jag ställde mig vid Snyggingens dörr. men icke. Nu var det kö. Eftersom kömedlemmarna hade en medelålder närmare 100 än 50, hade de letat upp stolar och satt en bit bort. Jag var nummer fem. Den som satt hos snyggingen blev aldrig färdig, men ingen klagade. Till slut kom han ut och då förstod jag. Han hade kostym och blanka skor samt en imponerande portfölj. Det var alltså en höjdare och då gör man som man vill. Med tanke på hon som satt mittemot, var det nog mer än bara bankärenden. Under tiden strömmade folk in. En mamma med en liten kille, som just lärt sig gå. Han struttade runt bland alla ben, ramlade och tog sats igen. Alla berömde honom och klappade på huvudet.

Efter någon timme var det min tur. Fem minuter och sen var det klart.

NU KOMMER FRÅGAN? Vad är det för fel på bankerna? Tror de att de för mer än andra eller är de som bestämmer korkade? Posten fungerar perfekt. Könummer för varje ärende. Du kan gå ut och komma tillbaka senare om kön är lång. Sjukhusen likaså. Allt tas i rätt ordning,  beroende på allvaret i besöket. Så, snälla banker, sätt åtminstone upp könummer och stolar så det räcker.

Dock, spanjorerna är fantastiska. Ingen klagar, alla är vänliga och hjälper varandra. Någon kommer in och ropar: Última? (vem är sist?). Någon räcker upp handen. Jaha, då vet man (sen får man ju hoppas att det är rätt kö). Sen lär man sig spanska, för snacka kan dom.

Första julen utan Margareta. Jag visste att det skulle bli svårt. Det blev det, men inte nattsvart. Det handlar om att förbereda sig, att planera. Viktigast är att omge sig med barn, barnbarn och äkta vänner. Alla har hjälpt till, jag har inte varit ensam en minut. Dock, fortfarande gäller samma sak, släpp fram sorgen, låt tårarna flöda – sen känns det bättre. När jag skriver detta gråter jag hela tiden, men vet att det långsamt ljusnar. Det blir lite längre mellan mörkret för varje gång. Jag märker att jag nu ibland, kan prata minnen utan att gråta. Jag börjar inse att alla fina minnen inte skall handla om sorg, utan om glädje. Tänk att vi fått vara med om så mycket.

Hur går man vidare? Jag vet inte, men du måste gå vidare. Det är din plikt mot livet, mot nyss nämnda barn, barnbarn och äkta vänner.

Att klara det första året. Alla säger, du måste klara det första året. Med det menas i första hand högtider, minnesdagar, inte så mycket vardagen. Påsken och Midsommar var så nära inpå, då var allt i kaos, även vardagen. Långsamt gick det bättre, men med djupa dalar. När jag kom hit till vårt hem i Torrevieja (6/10) blev allt svart. Utan alla vännerna här (och hemma) vet jag inte hur det skulle gått, men – långsamt infann sig vardagen.

Så kom Allhelgona. Hemma i Sverige lyser kyrkogårdarna av alla ljus. Folk samlas och minns. Det är en vacker högtid. Det passar in med ljus, när mörkret för övrigt dominerar. Jag har tidigare nämnt att Svenska kyrkan har en mycket aktiv församling här i Torrevieja. Medelåldern är helt naturligt mycket hög. Många är i samma situation som jag är. Oavsett om man är troende eller ej ger den här gemenskapen stöd och inte minst glädje. Här händer något nästan varje dag.

Nu var det Allhelgona och Minnesgudstjänst. Ni vet, när man går fram och tänder ett ljus för den eller de som lämnat oss. De fanns inte en plats över i kyrkan. En nordisk kör, Córo Nórdico, sjöng med en strålande organist. Det var en mycket vacker och fin gudstjänst och – det blev helt enkelt för mycket för mig. Jag grät hela gudstjänsten. Mina vänner höll om mig hela tiden.

Nästan alla hade någon att tända ett ljus för. Jag orkade nästan inte gå fram, utan fick hjälp av en av vännerna.  Jag var helt slut i flera timmar efteråt. Varför berätta det här? Det hjälper mig och kanske någon annan. Vi i Norden sörjer gärna inombords, i ensamhet. Sorgen måste ut, på det ena eller andra sättet. Jag citerar min gamla lärare i psykologi på seminariet i Uppsala: Du kan inte dämma Dalälven.

Snart Jul. Vår största högtid. Ännu en prövning, men på något vis känns det lättare efter varje gång.