Fagerviken är sedan gammalt ett litet fiskarsamhälle vid norra upplandskusten. Om du står vid kajen och ser ut över viken, kallad Saltpanna, ser du en halvö sticka ut. Den heter Långörn. Där finns två sjöbodar, några mindre hus, en stor mangårdsbyggnad och en ladugård.
Här sitter jag nu och minns tillbaka. Första gången jag besökte Långörn var 1939, två månader gammal. Nu är jag 85 år gammal.
På Långörn bodde fiskarfamiljen Wallgren. De hade två söner och tre döttrar. Sönerna skötte fisket och döttrarna hushållet och djuren. I mitten på -30talet sökte äldsta dottern Ingrid jobb i Örbyhus. Första dagen utan bostad träffade hon min mamma och fick i början bo hos henne. De blev vänner för livet.
På midsommaren 1938 bjöd Ingrid ut mina föräldrar till Långörn. Vid stranden stod en liten timrad stuga. Med lite upprustning blev den beboelig. Den blev vårt semesterhem i många somrar.
Ingrid hade en dotter i min ålder, Hjördis. Hon blev som en syster för mig. Flera barn kom. Somrarna på Långörn blev som en sagoupplevelse. 40- och 50-talet präglades av ett sjudande liv på Långörn. På gistvallen hängde skötarna, en bit bort betade korna, en gris väntade på julen. Vi barn lekte och deltog egentligen dygnet runt. Korna skulle mjölkas. Nils och Gösta tog in skötarna och stenade på mitt på dagen. Kuttern började mullra och man gick ut i tretiden. Ibland kom de hem direkt, ibland låg de över på havet. När de kom hem i fyratiden på morgonen var allt igång igen.
Saltpanna ligger stilla och jag börjar gråta. Minnen är underbara, men kan också vara jobbiga. Åldern gör en känslig, egentligen normalt. Av den äldre generationen är det bara jag kvar.
Det fina är att gården fortfarande är i familjen Wallgrens ägo. Jag är alltid välkommen. Stugan vi bodde i är upprustad, men inomhus känner man vingslagen.
Jag fick familj. Vi fortsatte att vara på Långörn, men det är en annan historia.

Ps. Jag har lagt in ett manus som heter Tigrarna. En lättläst bok för åldrarna 9-12 år.

Utsikt över Saltpanna med Fagerviken i bakgrunden.