Egentligen tog det slut den 10 mars förra året. Jag har behållet vårt hem i drygt ett år nu. Mycket för att inte göra något förhastat, men nu är det sålt. Epok är kanske ett överdrivit ord, men för mig och Margareta var det en epok. Det var vår grej, inte min.
Att sälja var inga problem alls. Det florerar så många rykten, speciellt i Sverige, om krisen i Spanien. Visst har det varit och är fortfarande svåra tider i Spanien. Felet är bara att de flesta säger Spanien och drar allt över en kam. Ta bara ”min” stad, Torrevieja. När arbetslösheten var som värst i Spanien (genomsnittet för hela landet) låg den på 27% (nu 22%). Torrevieja hade då 12% arbetslöshet. Varför? Jo, staden ligger vid den populära kusten Costa Blanca (den vita kusten). Här finns mycket turister, men även spanjorerna själva, särskilt Madridborna åker gärna till Torre på semester, ja de köper hus också. Med andra ord, det behövs restauranger, bostäder, ökad service och då kommer jobben. Dessutom är det ”enkla” jobb, som inte kräver lång utbildning.
Apropå sälja hus. Har ni tänkt på så stora skillnader det kan vara i utgångsläget? De som köpte var 41 år. De insåg naturligtvis att de om 20 år skulle få – kanske det dubbla. Då är jag 96 år. Visserligen säger alla att jag ser så ung ut (??!!), men om 20 år är det nog kört med den ungdomen. De kan ju vänta tills de är 76 år, som jag är nu. Då är jag 111 år, mina barn är 83 år, 86 år och 88 år. De brukar inte läsa min blogg, men hajar nog till inför dessa siffror.
Nu har jag lite över, pengar alltså, men har hela tiden dåligt samvete. Konstigt? Nej, förklaringen är enkel. Vi hade levt 57 år tillsammans, fostrat tre barn och hela tiden fått vara försiktiga med slantarna för att det skulle gå ihop. Jag tror de flesta familjer i vår generation känner igen sig. Vi har haft det bra och tryggt i Sverige, men inte har vi fått så mycket över. Nu har jag plötsligt något över, men hon som kämpade mest får ingenting. Vi skulle ju njuta av det här tillsammans. Därför har jag dåligt samvete. Är lösningen Matteus 19:17-19,21?
Och fortsättningen? Ärligt talat, jag vet inte. Jag tänker vara i Granlunda hela sommaren. Min älskade plastbroscha Göran följer med, som förra sommaren. Mina föräldrar tog hand om Göran när han var 17 år. Han hade ingen, absolut ingen. Han hade levt på institution så gott som hela livet. Han har en utvecklingsstörning med vissa talbesvär, vilket gjorde att man överdrev hans handikapp och missförstod honom. Jag var 21 år då och vi blev bästa kompisar och det har vi varit sedan dess. Göran fick ett hem, en familj. Det gick bara några månader så var han en helt annan kille. För mina söner är han lika viktig som jag är. När Margareta gick bort åkte en av grabbarna till Göran och berättade vad som hänt. En lång stund var han tyst sen sa han: Hur mår Anders? Det här året har Göran varit ett stort stöd för mig.
Jag har tvivlat länge, men livet går vidare. Mycket tack vare alla vänner runt mig.