Första julen utan Margareta. Jag visste att det skulle bli svårt. Det blev det, men inte nattsvart. Det handlar om att förbereda sig, att planera. Viktigast är att omge sig med barn, barnbarn och äkta vänner. Alla har hjälpt till, jag har inte varit ensam en minut. Dock, fortfarande gäller samma sak, släpp fram sorgen, låt tårarna flöda – sen känns det bättre. När jag skriver detta gråter jag hela tiden, men vet att det långsamt ljusnar. Det blir lite längre mellan mörkret för varje gång. Jag märker att jag nu ibland, kan prata minnen utan att gråta. Jag börjar inse att alla fina minnen inte skall handla om sorg, utan om glädje. Tänk att vi fått vara med om så mycket.

Hur går man vidare? Jag vet inte, men du måste gå vidare. Det är din plikt mot livet, mot nyss nämnda barn, barnbarn och äkta vänner.