Att klara det första året. Alla säger, du måste klara det första året. Med det menas i första hand högtider, minnesdagar, inte så mycket vardagen. Påsken och Midsommar var så nära inpå, då var allt i kaos, även vardagen. Långsamt gick det bättre, men med djupa dalar. När jag kom hit till vårt hem i Torrevieja (6/10) blev allt svart. Utan alla vännerna här (och hemma) vet jag inte hur det skulle gått, men – långsamt infann sig vardagen.

Så kom Allhelgona. Hemma i Sverige lyser kyrkogårdarna av alla ljus. Folk samlas och minns. Det är en vacker högtid. Det passar in med ljus, när mörkret för övrigt dominerar. Jag har tidigare nämnt att Svenska kyrkan har en mycket aktiv församling här i Torrevieja. Medelåldern är helt naturligt mycket hög. Många är i samma situation som jag är. Oavsett om man är troende eller ej ger den här gemenskapen stöd och inte minst glädje. Här händer något nästan varje dag.

Nu var det Allhelgona och Minnesgudstjänst. Ni vet, när man går fram och tänder ett ljus för den eller de som lämnat oss. De fanns inte en plats över i kyrkan. En nordisk kör, Córo Nórdico, sjöng med en strålande organist. Det var en mycket vacker och fin gudstjänst och – det blev helt enkelt för mycket för mig. Jag grät hela gudstjänsten. Mina vänner höll om mig hela tiden.

Nästan alla hade någon att tända ett ljus för. Jag orkade nästan inte gå fram, utan fick hjälp av en av vännerna.  Jag var helt slut i flera timmar efteråt. Varför berätta det här? Det hjälper mig och kanske någon annan. Vi i Norden sörjer gärna inombords, i ensamhet. Sorgen måste ut, på det ena eller andra sättet. Jag citerar min gamla lärare i psykologi på seminariet i Uppsala: Du kan inte dämma Dalälven.

Snart Jul. Vår största högtid. Ännu en prövning, men på något vis känns det lättare efter varje gång.