Skall du gå till banken? Ta ut semester två dagar, eller tre, för att vara säker. Jag gick till banken med ett ganska enkelt ärende (tyckte jag). Som vanligt såg väntrummet ut som en REA på Tempo (när det fanns). Folk gick i olika riktningar och frågade vilken kö man stod i. En del orkade inte stå i kö, de hade letat upp en stol. Det fanns två kassor, varav en var stängd. Det fanns två kontor, men vilken kö hörde till vilken?
Jag ställde mig i kön till kassan. Man behövde ju inte ha tagit studenten för att förstå vilken kö det var. Efter 22 minuter var jag framme. Kassören hade nog tagit studenten, men kunde inte hjälpa mig. Han pekade på kontoren bredvid. Vilket av dem? Han ryckte på axlarna, vilket förmodligen betydde båda, eller så visste han inte.
Jag chansade och ställde mig vid dörren (som var öppen)till ett kontor. Ingen sa något, så jag stod kvar. Där satt en riktig snygging bakom skrivbordet. Hennes kjol var kortare än sommaren i Norrland. När hon var klar med sin kund såg hon på mig med ett underbart leende och sa: ett ögonblick bara. Hon skulle skriva ut något, viktigt förmodar jag, och åtminstone långt ärende. Skrivaren stod utanför kontoret, tre meter från mig. Skrivaren spottade ut papper i snabb takt. En del hamnade på golvet och tjejen måste böja sig ned för att ta upp papperet. Med tanke på kjollängden var utsikten – ja, vad skall man säga, intressant. När det gått 29 minuter var det inte så intressant längre. Det var som att se sjunde reprisen av Sommaren med Monika på Svt.
Nåja, så blev det min tur. Tjejen var inte bara snygg. Hon var mycket trevlig och – kunnig. Hon surfade snabbt igenom mitt ärende, fick mitt pass och NIE-nummer. Dock, där hade jag gjort fel. Man måste ha originalpapperet med numret, inte bara numret. Hon log igen och hälsade mig välkommen nästa dag.
Det var nästan så att jag såg fram mot nästa dag……Nu var det STORREA, fel tid förmodligen. Jag ställde mig vid Snyggingens dörr. men icke. Nu var det kö. Eftersom kömedlemmarna hade en medelålder närmare 100 än 50, hade de letat upp stolar och satt en bit bort. Jag var nummer fem. Den som satt hos snyggingen blev aldrig färdig, men ingen klagade. Till slut kom han ut och då förstod jag. Han hade kostym och blanka skor samt en imponerande portfölj. Det var alltså en höjdare och då gör man som man vill. Med tanke på hon som satt mittemot, var det nog mer än bara bankärenden. Under tiden strömmade folk in. En mamma med en liten kille, som just lärt sig gå. Han struttade runt bland alla ben, ramlade och tog sats igen. Alla berömde honom och klappade på huvudet.
Efter någon timme var det min tur. Fem minuter och sen var det klart.
NU KOMMER FRÅGAN? Vad är det för fel på bankerna? Tror de att de för mer än andra eller är de som bestämmer korkade? Posten fungerar perfekt. Könummer för varje ärende. Du kan gå ut och komma tillbaka senare om kön är lång. Sjukhusen likaså. Allt tas i rätt ordning, beroende på allvaret i besöket. Så, snälla banker, sätt åtminstone upp könummer och stolar så det räcker.
Dock, spanjorerna är fantastiska. Ingen klagar, alla är vänliga och hjälper varandra. Någon kommer in och ropar: Última? (vem är sist?). Någon räcker upp handen. Jaha, då vet man (sen får man ju hoppas att det är rätt kö). Sen lär man sig spanska, för snacka kan dom.