Det blev en lång vinter i Sverige, men underbar. Jo, så blev det. Mujeren är så gott som frisk (tack Karolinska) och vi kan se ljuset i tunneln. Spanien är ett fint land, men det är Sverige också, även om klimatet kan vara lite jobbigt för en reumatiker. Jag tror i alla fall att de flesta mår bra av att bo utomlands en tid, för att upptäcka så mycket som är bra i Sverige. Bara det att slå på datorn och klicka Skatteverket, Försäkringskassan, Transportstyrelsen – ja allt och det fungerar. Du får svar på mail, folk är trevliga och vill hjälpa till. Nu tror ni att jag ironiserar. Nej, absolut inte. Jag är helt allvarlig. Det är möjligt att du inte får rätt, men du kan överklaga och du kan i alla fall aldrig köpa dig rätten (tror jag..).

Sen var det, det här med ekonomisk kris. Var fjärde spanjor är arbetslös. Det är tufft och hårt. På samma gång har jag lite svårt att förstå vad som händer. Folk handlar för fullt, bilarna rullar, barnen som går till skolan är fint klädda, föräldrarna kommer i fina bilar och hämtar ungarna, trots att det går stora bussar. Kort sagt, precis som i Sverige. Barnen har skjuts så fort avståndet överstiger 20 meter. Naturligtvis måste det finnas helt andra lägen, det är bara jag som inte ser det. Dock, jag beundrar de spanska familjerna. När det är svåra tider håller de ihop. De flyttar ihop och hjälper varandra. Den som har jobb delar med sig till bröder, systrar och föräldrar.

För övrigt är det bostadsmarknaden som dominerar. Svenska kronan är stark och vänner hör av sig. Skall man köpa nu? Det är definitivt köparens marknad. Utbudet är enormt. Har det bottnat nu? Ja, inte vet jag och inte någon annan heller, jo så klart, mäklarna vet. Det har bottnat, köp nu!

Oavsett om det bottnat eller inte, så gör nog den som köper en bra affär sett på tio år. De som köper på spekulation och snabba cash gör säkert bort sig och det är bra. Var, vad och vilket skall man köpa då? Ja, det är väl det som är pudelns kärna. Varje köpare måste gå ut från sig själv och då blir det spridning.

Är du pensionär och tänker bo här en stor del av året? Är ni en ung familj, som tar semester under den varma perioden? Vill ni bo vid havet, eller centralt, så ni inte behöver ha bil eller bådadera? Att bo vid havet under vintern är ingen höjdare. Sanden blåser in i köket och restaurangerna stänger. Nu tog du väl i ändå? Ja, kanske, men som sagt. Vad är det ni vill?

Dock. Se inte bara på priset. Det kan bli dyrt. Vem är administratör för urbanizacionen? Fråga efter protokollet från senaste årsmötet. Hur många har inte betalat årsavgiften? Finns det skulder? Kort sagt. Du måste ha hjälp från en auktoriserad mäklare eller bankman som vet.

Vi köpte en grushög, som blev ett fint bostadområde (urbanizacion) så småningom. Gör inte det. Med dagens ekonomiska situation kanske byggmästaren går i konkurs och du har betalat en rejäl deposit, men får tälta på en grushög. Alltså, du måste ha hjälp av folk som kan.

I vilket fall. Denna vecka har vi haft Feria de Mayo i Torrevieja. En fantastisk fest med dominans av hästar, mat, flamenco och ett strålande väder (så klart! nu var jag rolig, comprende?) Här kommer några bilder från festen.

Kära vänner bloggläsare. För Er som besöker min blogg för första gången, ger jag rådet att läsa mitt förra inlägg först, så förstår ni rubriken ”ny bok” bättre. Jag har alltså lagt in min andra bok, som hette Höststorm. Det är bara att klicka på ikonen, så kommer boken upp. Ni kan läsa direkt på datorn eller spara på en läsplatta eller skriva ut den. Håll till godo.

Pedagogik skall handla om att inte kunna säga R. Det här utspelade sig för mycket länge sedan. Mitt minsta barnbarn kunde inte säga r. Det bekymrade inte henne ett dugg, inte mig heller. Tvärtom, jag tyckte om när hon sa ”hej fajfaj, baja bja?” Föräldrarna bekymrade sig inte heller, men när hon närmade sig sex år och skulle börja skolan uppstod oro i lägret. Till saken hör att Matilda var och är en mycket skärpt tjej, vilket hon senare bevisat med drösar av MVG eller vad det heter nuförtiden.

Mamman som är förskollärare började fundera på talpedagog. Pappan som var chef på en järnhandel ville köra med mer robusta metoder. En morgon vid frukostbordet utspelade sig följande. Utanför på vägen gick barnen till skolan. Pappan såg på barnen och sade:
– Jaha, i höst går dina kompisar till skolan, men du får stanna hemma.
Matilda stannade mitt i en tugga och såg på pappan.
– De e klat jag fåj böja skolan.
– Nej, tyvärr. Man måste kunna säga R. Annars får man inte börja skolan.
Matilda tittade på mamman, som fick något blankt i ögonen, men passade. Hon kunde ju allt om barns mognad, positiv förstärkning, talpedagog, ja hela köret ni vet. Dock, den här gången fick det bli järnhandlarpedagogik.

Matilda svalde gröten och meddelandet. Sen gick hon upp på sitt rum. Följande dagar kunde man höra ett intensivt övande på R. Några dagar senare kom hon ned till middagen och ställde sig framför familjen. Hon rätade på ryggen och tog sats:
– Trrraktorrr, borrra, skrrrrika…
Pappan avbröt.
– Fantastiskt, vad duktig du är, där ser man.
Matilda log och satte sig vid bordet, varefter hon sa:
– De gick ju bja.

[wpdm_file id=1] Höststorm (215.5 kB)

Nu återvänder jag till skolan igen. Hela mitt lärarliv kretsade runt vissa elevers problem med att lära sig läsa och skriva/stava, därför jag tar upp det igen i min blogg. I mars och april skrev jag fyra bloggar om den svenska skolan, se nedan. Mycket handlade om elevers brister i att läsa och skriva/stava.

Läsa absolut viktigast. Om du stavar lite knackigt är inte så farligt. Det finns lite snobberi i att kunna stava perfekt. Vissa måste alltid anmärka om de ser ett litet stavfel, trots att de fullständigt förstår vad som menas i texten. Dessutom finns det i dag program i datorn som rättar till det mesta. Läsa bra är däremot jätteviktigt. Det är till och med en demokratisk fråga. Om du inte förstår viktig information kan du bli lurad.

Därför, vi måste satsa allt på att få bra läsare. Alla ämnen i skolan kräver att du förstår vad du läser, matematik, kemi – allt! Redan på ”min tid” började det finnas inläst studielitteratur, så att elever med lässvårigheter hann med att klara tentorna. Det är bra, men jag tänker mera på elever i grundskolan, där grunderna läggs. Jag försökte hela tiden fortbilda mig och studera in nya metoder för att föra en elev med läsproblem framåt. Datorernas intåg betydde mycket. Framför allt tror jag det blev mycket roligare för eleven att träna med en dator än med mig. Dagens pedagoger har säkert lika stora ambitioner och kan tack vare ny forskning mycket mera än vad vi kunde på stenåldern (hoppas jag….).

Dock, en sak har inte förändrats. Vill du bli en bättre läsare, måste du läsa. En av våra legendariska och berömda forskare inom dyslexi, Ingvar Lundberg, upplyste mig om detta över en kopp kaffe för hundra år sedan. Jag kontrade med att det var nästan hopplöst att hitta böcker som mina elever orkade med att läsa. Här satt jag med elever i mellan- och högstadiet. De ville ha spänning, kärlek och ”moget” innehåll, inga barnböcker.

Skriv själv då, sa Ingvar. Jag hade aldrig haft några planer på att bli författare. Mycket med tanke på att jag själv hade stora problem med att både stava och läsa när jag började skolan. Fantasi och idéer hade jag, men skriva en bok? Alltnog, jag började på ett manus och lät mina elever läsa högt i mindre grupper. Det fungerade perfekt. Jag hörde när de inte förstod och om texten inte var lämplig. Sedan diskuterade vi innehållet och jag ändrade.  Till slut blev det ett färdigt manus, som jag sände in till bokförlaget Opal. Det var faktiskt en otrolig känsla, när Opal meddelade att de skulle bli en bok. Den hette Stormbyar och är slutsåld för länge sedan.

Nu har jag fått en idé. Varför inte ge ut boken som en pdf fil. Bristen på lättlästa böcker med ett moget innehåll är fortfarande lika stor och antalet läsovilliga och eller elever med läsproblem är lika många, om inte fler. Tryck på Stormbyar, så har ni filen. Läs den på datorn eller ladda ned på en läsplatta eller skriv ut den. Jag märker själv, när jag läser Stormbyar att åren gått, men vill inte göra några ändringar, så här var det på 80-talet i Norrland.

Tycker ni att boken är användbar kan ni väl berätta för andra – lärare/ungdomar/föräldrar/ flera…. Mun mot mun metoden är det bästa sättet att sprida ”reklam”, åtminstone billigast. Tycker ni dessutom att det är värt en slant, kan ni sätta in en valfri summa på kontot (frivilligt). Tryck på DONATE i den högra sidan på min blogg, sen följer du instruktionerna. Du kan öppna ett PayPal konto eller betala från ditt kort.

Jag har flera utsålda böcker och även ej utgivna manus. Ser jag att det finns ett intresse, lägger jag ut dessa så småningom.

[wpdm_file id=2]  Stormbyar (511.3 KiB)

Alla boende längs vår gata Francisco Soribella Lopez går klädda i svart och ingen äter före solnedgången. Gråterskor sitter på våra höga trottoarkanter och snyftar. De som kör bil kör sakta utan att tuta, om inte bilen framför kör för sakta förstås. Varför denna emotionella störtdykning i elände?

Jo, gatans enda palm är död. Denna palm tillhörde El Sueco, alltså mig. När vi flyttade in här bland grushögar och gatan inte ens hade något namn, var min dröm att få en egen palm. Jag blev avrådd av alla experter,  eftersom vår terrass var för liten och muren runt skulle rämna inom två år. Rötterna skulle spränga golvet på terrassen samt ta med sig rören som såg till att regnvattnet försvann. Nu hände aldrig det, vilket inte spelade någon roll, eftersom dessa rör aldrig blivit nedlagda och vattnet alltid finner en väg till havet. Muren klarade sig också, vilket gjorde min granne engelsmannen ledsen. Han har nämligen en firma som lagar murar. Enär pundet snart har halverats sedan vi gemensamt invandrade till Spanien, kunde jag faktiskt ha bjudit på en spricka i muren, men icke.

Palmen i sin ungdom, en julafton för några år sedan.

Denna palm var ett riktmärke. Husen runt gatan ser ganska lika ut, vilket skapade förvirring. Det löste sig med min ståtliga palm. Den fungerade alltså som riktmärke, som vissa berömda fyrar och landmärken gjort för sjöfarare världen runt, Godahoppsudden är en bra liknelse. När man kom hem från en krogrunda och blicken var suddig, koncentrerade man sig på min palm och hamnade till slut rätt. Nu är palmen borta och det kan naturligtvis leda till förskräckliga konsekvenser. Tänk om någon går in i fel port och hamnar i fel säng och skyller på min borttagna palm. Nåja, det är ju ändå ett katolsk land vi bor i. Det är ju i och för sig ingen garanti heller, eftersom det bor 142 nationaliteter plus norrmän i Torrevieja.

Varför dog då palmen? För cirka åtta år sedan invandrade en otäck skalbagge från Afrika. Detta djur kröp in i palmer och förökade sig utan motstycke. Våra råttor kan i jämförelse betraktas som munkar och nunnor, även om också de gör sina snedsprång. En natt när vi med öppet fönster skulle till att sova, reste sig mujeren i sängen. ” Vad är det som knäpper och knastrar?” Jag skyllde på grannen (engelsmannen med muren, han snarkar) för att få sova. Till slut gick vi ut. Inne i palmen hörde vi hur djuren käkade som vildar. Nästa dag kallade jag på en palmexpert, som skulle komma direkt, vilket han gjorde, fast en vecka senare. ”Senjor, sa han och såg ledsen ut. Om två veckor viker sig palmen och börjar snart lukta pyton. Ta bort den.” ” Vem gör det då?” undrade jag. ”Det gör jag med specialbil, stor kran och motorsåg. Betalar gör däremot du.” Med kvitto, tänkte jag, men höll tyst. Bara tanken var ju korkad.

Den svarta dagen. Vi har många svarta dagar att minnas eller helst inte minnas. Ex. börskraschen i N.Y. 1929 eller olympiaden i Berlin 1936 när vi fick stryk i fotboll av Japan eller när Regalskeppet Wasa gick på näsan i Strömmen (fast det har ju blivit en bra affär) ja – det finns värre saker som man inte ska skoja om. Nu har vi fått den 3 oktober, Den svarta måndagen, när palmen for till himlen för El Sueco.

För att vara allvarlig. Hur skall detta sluta? Palmen är ju Spaniens stolthet. Enligt experten kommer alla palmer till slut att gå samma öde till mötes som min. En ganska otäck tanke, men för att citera en annan expert: ”Den som har en lever får se”.

Kommer ni ihåg Sterling? Det var ett tryggt flygbolag som fraktade oss svenskar till och från Spanien. När vi skulle åka ned till solen inträffade följande och jag skrev ett kåseri, som jag sedan fick äta upp.

Älskade Sterling, fler förseningar tack! Jag reser alltid med Sterling. Jag är nästan lika trogen Sterling, som min hustru. Jag vet inte om Sterling är bäst. Jag har inte flugit med någon annan, men jag vet att Sterling finns kvar. Mina vänner skryter ofta att de hittat en skitbillig biljett på ett nytt flygbolag. När de sedan skall åka finns inte bolaget kvar, konkurs kallas det.

Men även solen har sina fläckar. När jag, min hustru och en nära vän skulle flyga från Arlanda till Alicante ändrades vårt flyg. Ok. det var väl inte så farligt. En dag hit eller dit var ingen katastrof för oss pensionärer. När vi just fått nya tider kom ett SMS. Starten är försenad från 09,10 till 20,00 – tekniska problem. Det kallar jag försening, inget småhattande med 45 minuter. Nej, ska det vara, så ska det vara ordentligt. Ok, det löste sig det med. Tålmodiga pensionärer hetsar inte upp sig för småsaker. Dessutom skulle vi stanna till i maj, så 10 timmar  och 50 minuter var ju en baggis, som barnbarnen säger.

Incheckning som gav angenäma problem. Vi förstod ju att det skulle bli en lång natt. Därför åt vi ordentligt, innan vi åkte upp till flygplatsen. Damen i incheckningen bad om ursäkt fyrahundra gånger, varefter hon  gav oss matkuponger för 900 kr!! Dessa måste utnyttjas före start och fick inte bytas mot kontanter. Nu var goda råd dyra. Vi var ju fullmatade, men också pensionärer. De låter aldrig en krona gå förlorad. Nej, pengarna skall man ha kvar till barnbarnen. Det gick ju inte i det här fallet, men inget får förfaras.

Var fanns dyraste restaurangen? Den fann vi, men käka för 900 kr var uteslutet, alltså måste vi ta till spriten, som vi säger i Norrland. Nu uppenbarade sig det riktigt stora problemet. Min vän är nykterist och min fru tog mediciner som förbjuder alkohol. Det var inte första gången jag blivit problemlösare och fått offra mig, fast den här gången kändes det länge.

Dagen efter kom ett mail. En av de högsta bossarna på Sterling, Michael T Hansen, mailar till mig, som är en obetydlig pensionär! Med tanke på titeln, som var förfärligt lång och på engelska (så man inte begriper), måste han vara stor, viktig alltså. Han ber också om ursäkt, fast sexhundra gånger. Därefter kommer det ofattbara. Han erbjuder mig, min hustru och min nära vän (som är nykterist) tre nya biljetter gratis, för att flyga hem till Arlanda när vi vill.

Dear Michael. Nästa gång ni blir försenade (hoppas det inte dröjer för länge). Kan du inte ringa mig i god tid? Vi är ju brevvänner och nästan polare nu. Då behöver vi inte äta i förväg och min hustru kan låta bli medicinerna. Nykteristen stannar nog hemma.

En månad senare, när kåseriet publicerats, slår blixten ned. Sterling går i konkurs! Gissa om jag fick några mail. Dock, livet gick vidare, men något svar från Michael fick jag inte.