Alla boende längs vår gata Francisco Soribella Lopez går klädda i svart och ingen äter före solnedgången. Gråterskor sitter på våra höga trottoarkanter och snyftar. De som kör bil kör sakta utan att tuta, om inte bilen framför kör för sakta förstås. Varför denna emotionella störtdykning i elände?

Jo, gatans enda palm är död. Denna palm tillhörde El Sueco, alltså mig. När vi flyttade in här bland grushögar och gatan inte ens hade något namn, var min dröm att få en egen palm. Jag blev avrådd av alla experter,  eftersom vår terrass var för liten och muren runt skulle rämna inom två år. Rötterna skulle spränga golvet på terrassen samt ta med sig rören som såg till att regnvattnet försvann. Nu hände aldrig det, vilket inte spelade någon roll, eftersom dessa rör aldrig blivit nedlagda och vattnet alltid finner en väg till havet. Muren klarade sig också, vilket gjorde min granne engelsmannen ledsen. Han har nämligen en firma som lagar murar. Enär pundet snart har halverats sedan vi gemensamt invandrade till Spanien, kunde jag faktiskt ha bjudit på en spricka i muren, men icke.

Palmen i sin ungdom, en julafton för några år sedan.

Denna palm var ett riktmärke. Husen runt gatan ser ganska lika ut, vilket skapade förvirring. Det löste sig med min ståtliga palm. Den fungerade alltså som riktmärke, som vissa berömda fyrar och landmärken gjort för sjöfarare världen runt, Godahoppsudden är en bra liknelse. När man kom hem från en krogrunda och blicken var suddig, koncentrerade man sig på min palm och hamnade till slut rätt. Nu är palmen borta och det kan naturligtvis leda till förskräckliga konsekvenser. Tänk om någon går in i fel port och hamnar i fel säng och skyller på min borttagna palm. Nåja, det är ju ändå ett katolsk land vi bor i. Det är ju i och för sig ingen garanti heller, eftersom det bor 142 nationaliteter plus norrmän i Torrevieja.

Varför dog då palmen? För cirka åtta år sedan invandrade en otäck skalbagge från Afrika. Detta djur kröp in i palmer och förökade sig utan motstycke. Våra råttor kan i jämförelse betraktas som munkar och nunnor, även om också de gör sina snedsprång. En natt när vi med öppet fönster skulle till att sova, reste sig mujeren i sängen. ” Vad är det som knäpper och knastrar?” Jag skyllde på grannen (engelsmannen med muren, han snarkar) för att få sova. Till slut gick vi ut. Inne i palmen hörde vi hur djuren käkade som vildar. Nästa dag kallade jag på en palmexpert, som skulle komma direkt, vilket han gjorde, fast en vecka senare. ”Senjor, sa han och såg ledsen ut. Om två veckor viker sig palmen och börjar snart lukta pyton. Ta bort den.” ” Vem gör det då?” undrade jag. ”Det gör jag med specialbil, stor kran och motorsåg. Betalar gör däremot du.” Med kvitto, tänkte jag, men höll tyst. Bara tanken var ju korkad.

Den svarta dagen. Vi har många svarta dagar att minnas eller helst inte minnas. Ex. börskraschen i N.Y. 1929 eller olympiaden i Berlin 1936 när vi fick stryk i fotboll av Japan eller när Regalskeppet Wasa gick på näsan i Strömmen (fast det har ju blivit en bra affär) ja – det finns värre saker som man inte ska skoja om. Nu har vi fått den 3 oktober, Den svarta måndagen, när palmen for till himlen för El Sueco.

För att vara allvarlig. Hur skall detta sluta? Palmen är ju Spaniens stolthet. Enligt experten kommer alla palmer till slut att gå samma öde till mötes som min. En ganska otäck tanke, men för att citera en annan expert: ”Den som har en lever får se”.