På tal om gamla minnen. Det här utspelade sig för några år sedan. Mina läsare här i Spanien känner nog igen historien, men varför undanhålla mina svenska vänner och läsare vad vi sysslar med här nere.

El fontanero och el pintor (rörmokaren och målaren). Jag har alltid beundrat hantverkare. Dessa fantastiska konstnärer, som med handen kan skapa mästerverk. Det ser så lätt ut, när de byter en packning eller sågar en bräda i vinkel. Det blir aldrig fel för dessa övermänniskor. Folkhumorn har nu gett oss två hantverkare på vår gata. Uno, min vän, har blivit målare. Jag har blivit rörmokare.

El pintor. Vi kan börja med Uno. Han har en röd, mycket vacker Opel -96. Denna bil visade små, bruna fläckar på nosen, skärmen alltså. Uno rusade till närmaste spanska Biltema och köpte medel mot rost och en sprayburk med den rätta röda färgen. När rosten var borta inledde, Uno Picasso, sitt arbete. När han tryckte försiktigt på sprayburken hände ingenting. Aj, aj, smuts i den lilla öppningen.

Det är nu dramat börjar. Uno går in i köket och tar fram en liten nål. Det gör man, om man vill peta bort skiten, som hindrar färgen att komma ut. Det hemska är att Uno lyckas peta bort hela insatsen. Färgen i burken ser naturligtvis sin chans, att liksom anden i någon lampa, snabbt sticka ut. Uno inser, att han inte vill ha ett rött kök. Han håller den lediga handen över burken och rusar med sina träskor från Dalarna mot dörren, som är stängd. Under tre sekunder har han ett svårt beslut att fatta. Skall han öppna dörren med handen som hindrar anden/färgen att komma ut och få röda gardiner, eller vad i Herrans namn skall han göra?

Han öppnar dörren, får röda gardiner men även en rödfläckig soffa (ganska snygg faktiskt), samt modern konst i taket. Upprörd, förbannad, men också beslutsam kastar han ut burken. I den stängda järngrinden finns 70% luft, men det skiter burken i. Den studsar mot något järn och kommer tillbaka. Nu finns det inte så mycket färg kvar, men träskorna 0ch dörren går numera i rött. När äventyret är över, konstaterar Uno, att det enda som inte är rött, är fläckarna på hans fina Opel -96.

El fontanero. Jag hade en något långsammare färd till mitt namn El fontanero, rörmokaren. Vattnet rann alltför långsamt ut när vi duschade. Jag skruvade loss silen, tog upp packningen under och rengjorde allt. Efter några dagar syntes en mörk färg på väggen mot badrummet. När hustrun tjatat tillräckligt länge, insåg även jag att väggen var mörk. Det gör väl ingenting om en vägg är mörk, men när den också blev mjuk och luktade fukt, måste handlingens man göra något. Jag började med att inse, att vi hade en vattenläcka, det tog en dag. När det var gjort, ringde jag nästa dag till chefen för bygget (nybyggt hus). Han berättade om något helgon och påstod, att det var helg i Torrevieja – på en måndag! Trots helgonet kom han och konstaterade att det var en vattenläcka. Rörmokaren kunde inte komma. Han var förmodligen mera för helgon än byggchefen. Nästa dag kom rörmokaren, utan helgon.

Först gick han till huvudskåpet. Där sitter alla mätare för varje hus. Jag var förberedd med nyckel och öppnade. Därefter såg han på mig och uttalade en mening i kulsprutetempo. Jag tyckte jag hörde grifo (kran) och nickade. Jo visst hade jag kranar. Han suckade och gjorde en förklarande gest. Jag skulle stänga alla kranar i mitt hus. Aj, aj comprende. Spanska är ganska lätt om man inte behöver säga något. Kranarna stängdes och jag återvände. Han stirrade en stund på mina tre mätare och ruskade sedan på huvudet. Du har ingen läcka, åtminstone inte i huset (vad menade karln?). Han visade, se här, ingen mätare rör sig. Vi gick in i huset. Han kände på den blöta väggen. Bakom väggen låg badrummet och där står vår duschkabin. Småmuttrande steg han in i badrummet och ställde sig på knä. Nu ska han be, tänkte jag, med tanke på helgonet. Icke sa Nicke. Han bad om en skruvmejsel och lossade silen. Någon har gjort rent här, sa han, och tog upp packningen. Någon har vänt på packningen, så att allt vatten rinner ut under golvet. Han stirrade på mig och jag kände mig, som när farsan hittat min första kondom. Han stånkade och reste sig. När han kom ut, såg han på väggen igen.

”Låt det här torka, sen behöver du hjälp. Känner du någon målare?”     ”Ja, Uno, sa jag”      ”Bara en? Jag känner flera, ring mig. Adios”

Just kille.

Ps 1. Uno=talet ett/en på spanska.

Ps 2. Glöm inte att klicka på annonserna. Det ger mig en inkomst på 2,30 kr i månaden. Dessutom kan ni hitta något bra, som ni inte behöver.

Det gamla gänget är en egendomlig samling av personer. De äldsta är jag och min fru, vi är förskräckligt gamla. Den yngsta är en flicksnärta som inte ens blivit fyrtio. Däremellan varierar ålder och utseende. Visserligen säger ICA-handlaren att jag ser ut som högst femtio, vilket kan stämma, men det kan också bero på att han själv just passerat 50 och också vill stanna där.

Det gamla gänget samlas bara en gång om året. Orsaken är ett spel som heter golf. För många år sedan började vi med golf på samma gång. Vi tog grönt kort och sänkte snabbt våra handikapp från 36 till 34. En i gruppen förslog då i ett sinnesförvirrat ögonblick, att vi skulle åka på ett träningsläger till en vacker golfbana i fjällvärlden, för att förbereda oss för vidare tourspel. Något tourspel blev det inte, men däremot träffas vi varje år på denna plats för att spela och ha trevligt. Golfspelet har nu mattats av för oss alla, men denna träff har blivit en ljuvlig tradition. ICA-handlaren har mattats av mest. Han spelar bara en gång om året och det är på denna träff. Nu förstår ni att hans spelkvalité inte precis har stegrats under åren. Däremot har han ett frejdigt humör och ett solitt självförtroende.

Att göra en birdie. För de lyckliga människor som inte spelar golf, krävs här en kortare förklaring. I golf är en birdie inte en fågel. De flesta vet att man från en plats på banan (kallas tee) slår till en vit boll så att den till slut hamnar i ett hål, där det står en flagga. För de flesta brukar det gå många slag innan bollen hamnar i detta hål. Om man slagit för många slag får man helt sonika ta upp bollen och gå till nästa hål, för att de som väntar bakom inte skall bli vansinniga, vilket trots detta är en vanlig företeelse bland golfare. ICA-handlaren bör ta upp bollen oftare, men so what. Det vanliga är att skickliga spelare slår i bollen på 4 slag. Proffsen slår ibland i på 3 slag. Det kallas för birdie.

Nu händer det otroliga. ICA-handlaren greppar drivern och får ett perfekt utslag. Bollen går spikrakt och långt, med andra ord en historisk händelse. Det blir värre. När ICA-handlaren kommer fram till bollen tar han en järnklubba utan tanke på nummer. Snabbt drar han till och ser i fjärran hur bollen hamnar på green (platsen där flaggan och hålet finns). När vi kommer fram ligger bollen två meter från hålet. På kvällen låg bollen fyra meter från hålet. Om några år kommer förmodligen bollen att ligga tio meter från hålet eller till och med i bunkern.

Nu är goda råd nästan lika dyra som en biff på ICA. Putten är svår. Greenen lutar och det är utför. Vi andra visar hur ICA-handlaren skall sikta, hur hårt han skall slå och att han inte får titta upp. ICA-handlaren hör säkert ingenting, håller andan och slår till. Bollen går åt fel håll, men viker av, gör ett varv runt hålet och ramlar i.

Bönen inleds. ICA-handlaren faller ned på knä i en typisk muslims böneställning. Ur strupen kommer underliga stönande ljud, men knappast böner. För den delen är han inte heller vänd mot Mecka, snarare Röros. Senare på kvällen förklarade han att upplevelsen liknade den han ändå senare på kvällen upplevde när han kröp ned till hustrun i sängen och genomförde sina äktenskapliga plikter. Se där vad en birdie kan åstadkomma.

Kvällen blev som vanligt med det gamla gänget. Efter badtunna och en fin middag samlades vi runt hotellets piano. ICA-handlaren är sjuhelsikes fingerfärdig, även på piano. Han spelar lika bra som jag, fast mera. Alla övriga är sångnödiga och ingen håller igen. Vi brukar börja med Sjöberg (inte Patrik), Dan Andersson, mycket Beatles, sen Ted, ABBA, Cornelis m.m. Nästa dag står vi fräscha och välmående på tee klockan åtta, trots den sena sången.

Allt detta, bara för något så meningslöst som golf.

Ps. Glöm inte att klicka på annonserna. Det lönar sig, åtminstone för mig.

Sommaren kan inte vara vackrare. Solen lyser nästan 24 timmar om dygnet. Det regnar aldrig och all mygg är borta. Jämtland kan inte vara bättre. Det är 500 mil till Spanien och 50 mil till Stockholm, men kulturkrockarna kan vara lika stora, håll till godo……..

Mannen steg ut på bron och drog in naturens alla dofter. Han betraktade belåtet sin svarta BMW cabriolet. 4 timmar och 22 minuter från Stockholm till den lilla byn i Jämtland. Han kluckade belåtet och gick en lov runt det nyss inköpta huset. Frugan hade muttrat något om tillfällig gröna-vågen-sinnesförvirring, men själv var han nöjd. Affären var ju rena stölden. Bonnkärringen började bli gammal och hennes barn var bara intresserade av pengarna. Han hade gjort några bra börsaffärer och slängde in ett rent skampris, so what.

När han kände sig som mest nöjd, irriterade något hans näsa. Blomdoften hade förändrats. Han höjde näsan och vädrade som en jämthund. Långsamt klarnade bilden. Det luktade skit! Blodtrycket steg och han kände marken gunga. Hade kärringen lurat honom i alla fall? Då hörde han surret från en traktor. Runt den fallfärdiga ladan en bit bort, skumpade en traktor fram med gödselspridaren i bästa sprut. Mannen iakttog vidundret med en blandning av misstro och skräck. Äcklad och illamående såg han hur blandningen av urin och skit spreds ut över åkern. Desperat sprang han in i huset. Han kände fortfarande doften och borstade tänderna i flera minuter tills pulsen lagt sig.

Genom fönstret såg han hur vidundret omringade huset. Några flugor kröp innanför gardinen, hade dom besökt snusket? Försiktigt öppnade han rutan och viftade ut smittobärarna. Han kände ånyo doften och drog igen fönstret med en smäll.

Tanken att behöva gå ut gav honom yrsel. Hungern är dock en stark drift. Till slut tog han sats, höll för näsan och sprang ut till bilen. Något senare nådde han den pittoreska lanthandeln. När han lämnade skansen-imitationen visste han vem marodören var. På vägen hem kände han fartvinden och började må gott igen. Han hann pressa upp farten till 160 km innan blixten slog ned. Framför honom låg något konstigt på vägen. Trots att han saktat ned till löjliga 110 km, både hörde och kände han hur skiten perforerade hans nyvaxade kärlek.

Bonden Johansson var en tålmodig och vänlig människa. I början tyckte han dom ettriga telefonsamtalen var ett humoristiskt inslag i vardagen. Han skrattade och ansåg att mannen hörde till de kufiska besökarna , som då och då lyckliggjorde glesbygden med sina besök. Ungefär som EU-ministrar, som leende i kostym besökte några getfarmar och allmänt pratade skit. Nu skall dock sägas, att även Johanssons berömda tålamod hade en gräns. När han blivit väckt ett antal gånger och kallad allt från tärande bidragstagare till glesbygds-klantskalle härsknade han till.

Allt fick sin upplösning på grusvägen, som nu blivit ren efter ett ljuvligt sommarregn. Mannen kom körande i sin BMW-cabriolet med suffletten nedfälld. När han såg Johansson komma med spridaren stannade han. Johansson bromsade in, stack ut huvudet och väntade på nya invektiv, som kom. Dessutom gav mannen honom fingret.

Johansson lutade sig tillbaka. Han såg länge på spaken till spridaren, skulle han? Han drog ett djupt andetag, startade spridaren och gled långsamt framåt. Först fattade mannen ingenting . När dyngspruten nådde motorhuven  insåg han vad som skulle hända. Skräcken avspeglade sig i ögonen, som växte till tefat. Käkarna tuggade torrt, men smordes effektivt när skitspruten träffade huvud, kropp och den nyvaxade BMWn med nedfälld sufflet.

Jag tänkte berätta lite om Torrevieja, staden där jag haft mitt spanska hem i snart 11 år. Alla städer har sin historia. En del är mycket gamla och är berömda för någon katedral eller stort slott. En del städer är relativt unga, men har byggnader som är spektakulära och berömda på sitt sätt. Många städer har sin ”Gamla stan”. Dit hör vårt fantastiska Stockholm, som är en liten storstad, men unikt vacker tack vare vattnet, som omger och strömmar genom staden.

Torrevieja då? Ja, inte finns det mycket att skryta med om man jämför med andra städer som Spanien kan visa upp. Här finns ingen Gamla stan, inget slott, inget fotbollslag i La Liga. Dock, vi har ett handbollslag i högsta serien och en helvetes massa salt, som vi säljer till hela världen. Detta tack vare två mycket unika saltsjöar med historia sedan år noll och tidigare. Dessa sjöar samt havet och bergen runt gör att vi har ett av världens bästa klimat (sagt av WHO och då är det sant).

Torrevieja, en liten fiskeby. Ja, så var det faktiskt för bara 60-70 år sedan och så saltet förstås. Saltet och fisket drog till sig säsongsarbetare av varierande nationalitet och bakgrund, men man vande sig vid människor som uppträdde och pratade annorlunda och det fick stor betydelse när turismen exploderade i slutet av 60-talet. Nu har vi runt 144 nationaliteter i Torrevieja och det går bra. Inga huliganer eller rasister. Det enda som stör ordningen är norrmännen den 17 maj. Det respekterar vi svenskar (som kanske är lite avundsjuka till och med). Övriga 142 nationaliteter tror förmodligen att det är något helgon från 1012 som skall ihågkommas, det är man bra på här nere.

Byggnadsnämnd? Jag vet inte vad det heter på spanska, jag hittar inget namn i lexikonet. Med tanke på hur fritt man bygger kanske det inte finns någon. Höga hus blandas med pyttesmå egnahem. Mycket av detta beror på den oerhört starka rätten till sin egendom som finns i hela Spanien. Det är nästan omöjligt för myndigheter att ta bort eller expropriera ett hem, hur kraftiga skälen än må vara. Det finns tomter som är max. fem meter breda, inklämda mellan två stora hus. Där bygger ägaren ett litet, nästan dockhem, för han vill inte ha något mera. Han skulle kunna bygga ett hus på sex våningar och tjäna pengar, men icke. Ganska underbart tycker jag. Jag har knallat runt och fotat en del, så ni förstår vad jag menar.

Spansk Burger King (se skylten till vänster)

Vi fortsätter med litet annat stuk, men inget lik något annat

Det var länge sedan man fick köpa en cerveza här, men porten är bevarad

Så här tog man upp saltet ända fram till -50 talet. Nu är allt maskinellt.Torreviejas julkrubba är berömd – och stor. Kan beskådas på kyrktorget före jul

Kära vänner miljontalsläsare av min blogg. Nu åker jag hem till Granlunda i Jämtland. Där finns mycket att göra, så det kan bli en liten paus i bloggandet. Först är det några hundra öringar, som skall dras upp. Sen väntar, inte hundra men många, pensionerade golfare på att bli besegrade av undertecknad (det är betydligt enklare än det där med öringarna). För det tredje så verkar det som om gräsmattan blir större för varje år.

Jämtland är också vackert, men husen skiljer sig något från de i Torrevieja.

Saludos – Andres (och glöm inte att klicka på annonserna)

För att inga missförstånd skall uppstå. Många av mina vänner här nere är norrmän. Den bästa av alla bor ovanför oss. Därför, ha humorhumöret på, både svenskar och norrmän – Brödrafolken.

Norge är alltid bättre, inte bara i skidåkning. Här i Torrevieja har vi två norska tidningar, vi har en, bara det. En av dem heter Vikingposten, som kommer ut varje vecka, verkligen bra jobbat. Där finns en kollega till mig som skriver kåserier, han heter Terje och är bra, ibland för bra. Eftersom många norrmän saknar humor, har Terje ofta fått på käften. Det finns svenskar som inte heller har humor, men han flyttade till Röros.

Till slut retade Terje upp mig. 1905 upplöstes unionen mellan Norge och Sverige. För de som gått i skolan före 1980 och kan räkna plus, blev det alltså 100 års jubileum 2005. Här i Torrevieja blev det ett förskräckligt firande och flaggviftande bland norrmännen över detta. Det var väl ok, man kan ju sitta inne och göra något annat. Dock, sen började karln skriva och tjata varför inte svenskarna var ute och firade och gapade. I Sverige nämndes det på nyheterna kl. 23, eftersom det blev tider över.

Historieförfalskning. Terje antydde nu att Norge blivit fria från Sverige och även Danmark. Att vi var några elaka jäklar som hade behandlat Norge som vi ville. Ibland var det Danmark och ibland Sverige, som sög ut Er. Det var ju precis tvärt om. Vi tog ju hand om Er, fast det kostade på. Därför kommer här den historiskt korrekta beskrivningen om vad som hände.

Än slank dom hit och än slank dom dit och än slank… Ibland hörde Norge till Danmark, ibland till Sverige. Det var inget krigande om Norge, tvärt om. Både Sverige och Danmark ville bli av med problemet. Vid ett hemligt möte i Kalmar 1534 på Menlösa barns dag, ställde kung Kristian ultimatum till kung Gustav Wasa (skidåkarn, ni vet).     ”Nu är det förb….mig din tur att ta hand om Norge. Vi har inte råd att föda dem längre. Det är ju bara snö, fjäll och vackert där, men det lever ingen på!”      Gustav som hade det taskigt ställt och var osams med kyrkan tvekade. Kristian såg Gustavs tvekan och körde på som en svensk fackföreningstorped eller SAF dito. Du, Gurra ”lite social verksamhet får väl du också ägna dig åt”. Gustav suckade ”ok då, men inte nu. Jag tar över senare, jag lovar, dom har ju det inte så lätt”

Ja, så där fortsatte det. Då kom en kung Karl. Han blev skitsur på detta tjatande och nästan exploderade vid ännu ett hemligt möte, i Köpenhamn denna gång. Nya kung Kristian var inte så tuff som farsan, tyrannen ni vet. Han vek sig direkt och suckade. ”Ja, ja. Jag tar hand om dem, men då ger du fan i Skåne.”      Det lovade Karl, men bröt snart löftet och grabben hans (tolvan), for fram som en galning över hela Europa, men det är en annan historia.

Efter att Sverige sopat till danskarna i Lund och befriat Skåne, Blekinge och Halland var det slut med Danmarks sociala vilja. Beskedet var enkelt och klart: ”Aldrig mer Norge, nu får ni reda upp eländet”     Som lök på laxen tvingade de på oss Jämtland också. Tyvärr drogs gränsen fel. Två mil västerut och Northug hade varit svensk.

Åren gick och det blev värre och värre. Trots höjda bidrag och plats på vår synnerligen vackra blågula fana, klagade normännen ständigt. Kung Oskar var både troende 0ch vänlig, att överge en vän i nöd var svårt för honom. Fast danskarna glömt Lund vid det här laget, var de benhårda, vi ställer inte upp. Med blödande hjärta kunggjorde Oskar 1905: Nu får ni klara Er själva. För att inte hela Norge skulle tömmas på folk, som ville till Sverige, förlade man armén längs gränsen. Det var en ovärdig handling av ett humanitärt land, men tyvärr nödvändigt.

Många ångrar i dag att vi drog bort armén från gränsen. Se bara hur det ser ut vid Svinesundsbron och Storlien i juni och juli. Snacka om invasion. Å andra sidan tycker många, att det kan vi väl bjuda på, så länge en liten öl på Karl Johan kostar 110 kr och en varm korv utan senap 65 kr – por pipel!

Alltså, man kan inte fira när man varit så taskig . Förlåt oss, men ni har ju i alla fall Holmenkollen, Linjeakvavit (dyr), olja och ingen stadsskuld.

Allvarlig avslutning. Vikingposten tog faktiskt in hela detta mitt svar till Terje. Dessutom blev reaktionerna mer hjärtliga än sura. Så någon brist på humor saknar inte grannen, men det visste jag ju.