Jag tror jag har berättat för mina vänner, men inte för alla. Jag har fått jobb som kistbärare. Det var en golfvän som tog mig med. Du får inte sitta hemma för mycket, du måste göra något. Han hade helt rätt. Vi jobbar åt en begravningsbyrå, får mycket lite betalt, men betalar skatt, allt som vi skall ha det i Sverige. Vi är klädda i svarta kostymer, uppträder mycket seriöst, bär kistorna in i kyrkan och ut. Vi vet vad en begravning betyder för dem det gäller. På sidan om är det mycket socialt. Dessa bärare är i min egen ålder med allt vad det innebär. Många har förlorat den närmaste, vi kämpar med att finna mening med livet. Vi pratar om detta, men lika mycket om fotboll och hur allt skulle kunna bli mycket bättre om man bara lyssnade på oss, alltså erfarenheten.

Den här gången var jag i Spånga kyrka. Jag väntade på att begravningen skulle ta slut. Ibland sitter jag med på begravningen. Det kan vara vackert med fin musik. Nu var det fint väder, jag gick omkring och läste på stenarna. Framför porten stod en man, något mörkhyad, inte svensk. Jag gick fram till honom.
– Hej, sa mannen.
Hej sa jag och det blev tyst. Jag fortsatte. Jag jobbar som bärare. Jag förstod att han inte förstod något. Lång tystnad. Jag tog sats:
– Det börjar bli höst.
Löven singlade ned från träden, lite kyla i luften.
– Host, ja, snart snee.
– Du menar snö. Ja, inte så bra.
– Inte bra? snee vackert.
– Jo, du har rätt. Jag har bott i norra Sverige. Jag älskade snön.
Jag försökte berätta om fjällen, om skidåkning, om vårvinter. Jag använde all min pedagogiska kunskap samt händer och fötter för att förklara. Jag tror han förstod, faktiskt.
– Var kommer du ifrån? frågade jag.
– Kuba (Coba).
– Ah, Coba, habla espanjol, claro? (du talar spanska naturligtvis).
Han blev glad. Y to? habla espanjol? och du talar spanska?
– Si, pero un pocito (jo, men tyvärr litet)
Isen var bruten.

Jag berättade att jag bott i Spanien. Att min hustru gått bort och att jag flyttat hem till Sverige. Det blev hälften spanska och hälften svenska. När jag pladdrat färdigt sa han:
– Si comprende. Jag förstår, min fru gick bort för två månader sedan. Jag blev helt tyst, chockad. Jag höll om honom.
– Mi amigo.
– Därför jag vara här, planera begravning.
Just då kommer en ung tjej. Hon stannar framför oss och ser på mannen.
– Juan? Jag skall hjälpa dig med din begravning.
Hon tittar på mig. Jag räcker fram min hand och hälsar.
Juan ler mot henne. Han ser på mig: mannen här pratar spanska, vi har haft en fin stund.

Klockorna ringer. Begravningen är slut, jag skall gå in i kyrkan. Juan går iväg.