Att tända en eld. Margareta och jag gick ofta ut till baksidan av huset (Granlunda). Där har vi en eldstad, som Amanda och jag gjorde när hon var sju år.  Runt eldstaden har vi lagt några timmerstockar, som är sköna att sitta på. Att sitta vid en eld eller ett rinnande vatten (eller bådadera) är oerhört rogivande. Eftersom teven ofta erbjöd snöfall eller i bästa fall en oklar bild var valet lätt. Jag gör detsamma denna sommar (nu höst), men det är inte detsamma. Det ger mig ro, visst, men också tårar. Mörkret faller snabbt nu. Det blir kyligare och jag går in.

Då ringer Bengan på skypen från Torrevieja. När kommer du? Vi väntar hela gänget. Vi, jag, har många gäng därnere. Alla vännerna i vårt (mitt) bostadsområde, urbanizacion, Larossa. Det klickar plötsligt fram ett mail från Malc och Brenda, våra (mina) underbara engelska grannar. We all here look forward to seeing you, and I promise you, we wont mind you opening up when you feel like it. Ensam? Äldsta barnbarnet Paulina ringer från Luleå. Hon är nybakad idsrottslärare och har fått ett toppenjobb (tycker hon, lärare?!). Jag har en grupp invandrarelever (Luleå…?). dom är toppen. Efter lektionen ställer dom upp och tackar för lektionen. Svenska skolan? Var det inte bättre förr?

Ensam i alla fall. Det går att fiska ensam, inga problem, men – om du tagit upp en fin öring och kommer hem – ingen att visa upp den för. Om du gjort en birdie på sexan, bra, men ingen att berätta det för. Det är klart att du kan berätta för många, men inte den som du helst ville berätta det för. Det är problemet och då kommer tårarna.

Jag stötte ihop med en gammal vän. Hon förlorade ett av sina barn (vuxen, men ändå barn) för något år sedan. Jag kommer aldrig över det, säger hon och gråter. Numera gråter jag bara när jag är ensam, men ibland…Jo, jag vet, säger jag. Jag känner igen reaktionerna.

Fjällvärlden.  Den här veckan är jag hos Mats i Gräftåvallen. Han bygger sportstuga här och jag hjälper (??) honom. Det är konstigt att jag blev så förälskad i fjället. Jag föddes på Upplandsslätten. Den enda backen att åka utför i , var grusgropen i Sunnersta. I dag gjorde jag nytta genom att ta med hunden Poppe upp på fjället. En härlig morgon som lovade mycket. Det blåste en svag vind, lite kyligt i luften, men skönt. Egentligen är denna tid, snart mitten av september, den bästa. Färgerna börjar bli fantastiska och inte en mygg. Det är helt klart på fjället, men i dalen ligger dimmorna kvar. Framför oss ser jag två ripjägare. Längre upp stöter vi på ren. Poppe stelnar till, men slappnar av.

Efter några timmar har solen besegrat dimmor och lätta moln. Jag sitter ner och betraktar utsikten. Storsjön dominerar med sina vackra öar. Lite till vänster skymtar Frösön. Det blänker till från ett plan som skall landa. Masten i Brunflo samt vindsnurran i Kövra, gör det lätt att orientera sig. I sydost reser sig Hoverberget, som jag försökte bestiga på skidor med en klass 5 i mars 1965. Det var en lördag och således halvdag. Vi blev två timmar sena till skolbussen. Den nya läraren hade presenterat sig. Nåja, jag blev ju kvar 40 år i kommunen, så….

Människans bästa vän. På kvällen sitter jag och Mats och pratar minnen. Då blir det för känslosamt och jag börjar gråta. Poppe ligger och vilar framför oss. Plötsligt reser han sig och går fram till mig. Han kryper intill och lägger sitt huvud på mina ben. Han tittar så där förstående eller kanske bedjande, som bara en hund kan göra.

Om några veckor åker jag till Torrevieja – ensam. Det känns agasamt, för att uttrycka sig på jamtska eller konstigt.