Jag tänker sälja huset här i Torrevieja. Egentligen har jag nog känt så ganska länge. Det är inte vårt hus längre, vår dröm. Jag vet att jag är orättvis. Vi fick hela 14 år här och hann förverkliga mycket. Många har precis nått pensionen, när ödet slår till. Det är ofattbart och gör ont länge, ibland livet ut för den andre.

Livets olika skeenden. Det intressanta är att det börjar komma komma relativt unga familjer, som köper bostad här. De har barn och jobb i Sverige, men vill ha en semesterbostad i värmen, särskilt för barnen. Något längre fram kanske de flyttar hit som pensionärer. Jag hoppas en sådan familj flyttar in. Det skulle glädja mig och säkert Margareta. Huset är välskött, urbanizacionen (bostadsrättsområdet) mycket bra, perfekt läge (nära till allting) och – mycket trevliga grannar.

Överger jag Spanien helt? Jag vet inte, men jag tror inte det.  Det är lätt och billigt att hyra här i Torrevieja, någon månad eller två. Tanken är kanske lättare att bära om något år.

Jag tog en lunch på stan. Ett svenskt par undrade om de fick dela bord med mig. Jag accepterade med glädje (vilket de märkte) och vi började prata. Jag drog min historia och de sin. De hade tänkt köpa här för ett antal år sedan, men. Maken hade inte haft en sjukdag. När han skall gå i pension får han Parkinsons och planerna skrinlades. Deras son har däremot bostad här nu, så de kunde göra kortare besök till värmen. Allt blir inte som man tänkt sig, särskilt inte när man börjar bli närmare 100 än 50.

Amanda kom femma i terräng SM (19 år). Hon kom på brons förra året, men var nöjd ändå. Hon har haft skador och småproblem, så är det. Dock, det var en Jämtlandstjej som vann i alla fall, Hedda Bångman Trångsviken – Strålande!