Avslut. På söndag, 26/4, åker jag och två vänner till Torrevieja för att  ”städa ut”. Det känns vemodigt, men också rätt. Som jag sagt tidigare, det var vår grej, inte min. Sorgen är fortfarande tung, men jag kan se framåt.

En annons. Sigtuna golfklubb hade öppet hus i lördags. De bjöd på bollar, korv och kaffe. Ja, varför inte. Korv och kaffe är ju aldrig fel. Mycket vänligt mottagande. De flesta var pensionärer. Vi pratade och jag upptäckte att flera var eller hade varit i min situation, alltså mist sin livskamrat. Egentligen är det ju naturligt, när vi når slutspurten. En man med fru och hennes väninna satte sig hos mig. Jag surrade lite om Norrland, Spanien och att Margareta gått bort. Hennes föräldrahem ligger faktiskt nästan granne med golfbanan. Men var kommer du ifrån då? frågar mannen.
Ett litet samhälle i Norduppland. Det heter Örbyhus.

Tystnad, lång tystnad. Men det gör ju jag med säger mannen, då måste vi ju känna varandra, men Trense minns jag inte.
Jag hette Eriksson då och bodde vid….
Anders Eriksson som blev lärare?
Ja, men ….hur vet du det, frågar jag.
Lasse är ju min bror, säger han.
De trevliga damerna känner nu spänningen stiga och slutar nu prata med varandra (bara det…)

Bästa kompisen på Seminariet (numera Lärarhögskola). Vi satt bredvid varandra i fyra svettiga år. Vi pratade minnen, när lektorerna blev alltför tråkiga, vilket hände ofta. Han var bonnson och jag socialist, men vi var aldrig osams. Mycket tack vare Margareta som var bonndotter och höll med Lasse hela tiden. Dessutom var hon suverän på mat. Jag tror inte Lasse missade många torsdagar hos oss (pannkakor). Senare gifte sig Lasse med Gunilla. De hälsade på oss i Jämtland. Man kan inte säga att vi umgåtts, men vi har hållit kontakten på ett fint sätt.

Fotboll och musik. Lasse var en mycket duktig målvakt och jag en habil vänsterytter. Vi platsade båda i Uppsalas lärarlag och nådde semifinalen i lärarSM tre år i rad. Lasse var och är ännu en duktig violinist. Seminariet hade en ganska bra orkester som leddes av den legendariska musikläraren Oldermark. Lasse spelade första fiol. Jag tror det var avslutningen efter fyra år. Aulan var full och stämningen hög. Jag spelade trumpet, betydligt sämre än fotboll, vilket säger allt, men ändå..jag fick ju vara med. Oldermark var stor och lite yvig i sina rörelser. När vi kom till solot vände han sig mot Lasse och slog in honom. Tyvärr träffade han Lasses notställ, som flög rakt upp och gjorde en fin båge ut i publikhavet (utmärkt chip egentligen). Noterna singlade som snöflingor över orkestermedlemmarna.

Fenomenalt. Lasse rörde inte en min. Han spelade hela solot utantill och perfekt. Jag skrattade hejdlöst och fick inte fram en ton (vilket kanske var lika bra). Efter konserten kom Oldermark fram till Lasse och tackade kandidaten. Man sa inte du då.

Mera problem och bekymmer.  Min kamrat, kompis, plastbrorsa, ja allt – Göran – har fått en hjärtinfarkt. Vi trodde inte först att det var så allvarligt. Jag är evigt tacksam till den så vänliga personalen på Tierps sjukhus och framförallt läkaren, som ärligt sa att fallet var svårbedömt och beslöt att sända Göran vidare med ambulans till Akademiska. Det kommer nog att ordna sig, men återigen blir vi påminda om att åren går och krämporna kommer, som Göran brukar säga. Han är i alla fall mycket positiv och glad (fina hönor här Anders – unga sköterskor…)

Så ringer telefonen. En av barnbarnen, Felisia, meddelar glädjestrålande att hon klarat körkortet. Nu är det fyra som kan köra farfar hem…bara två kvar, sen är den saken fullbordad. Livet går vidare.