Konstig rubrik, men den har sin förklaring. Margareta är bonndotter och uppfödd med odlingens värde. Hon älskar blommor och att få sköta dem. När jag släpade med henne till Norrland, blev det inte så lätt. Vi brukade skoja om att det enda som växte säkert var björk. Ibland kunde en växt överleva några år, sedan kom en svinkall vinter och – finito. Alla försök med äpplen är nästan legendariska på Lillhallen 15.

När vi flyttade till Spanien fick hon sin revansch. Här växer ju allting. Tyvärr fattade inte vi, liksom andra skandinaver, att vissa växter är ogräs, dit hör ex. bouganvillan. Den är gudomligt vacker, men tar över allt. Rötterna växer djupt, spränger murar och skräpar ned alldeles förskräckligt. Våra spanska grannar ruskade på huvudet och tyckte synd om oss, eller vad de nu tyckte, när vi planterade denna växt.

Här kommer en resumé av växterna på Larrosa-Manzana 33B. Det är kort tagna under de cirka tolv år vi bott här.

Här stod palmen. När den var som vackrast kom några hundra spanska barkborrar. Palmen dog på en månad. Nu har vi planterat ett olivträd.

Apelsinträdet var vackert, men finns inte längre.

Denna växt blommar bara i december

Bouganvillan är  vacker,  men tar över allt.                                         
                                                                                        Palmen julen 2006      

Citroner hade vi också

Tänk att en vanlig pelargon, som mormor Elin hade i fönstret (inte den här…), kan vara vackrast.

Papegojblomman (tror jag). Vad vi väntade på den, men så slog den ut, december 2012.

Å, så har vi blomman som bara blir vackrare med åren. Detta var bröllopsresan till Ljungdalen 1961.

Typiskt Spanien, utropar grannen. Om jag använder ugnen, stannar tvättmaskinen. Gång på gång slår strömmen  av. Likt en minaretutropare hör jag honom åkalla himmel och helvete (mest det senare). Teven slocknar mitt i Idol (eller var det På spåret) och datorn dör utan förvarning. Ett mail till vännen i Piteå försvinner osparat, nu är jordens undergång nära.
Jag och flickvännen från 1957, flyttade in här 2001. Det tog lite tid, men sen lärde vi oss. Margareta tvättar aldrig när hon lagar mat. Det går alldeles utmärkt att tvätta på andra tider. Däremot äter jag fast tvättmaskinen går, men det är ju en annan sak, så att säga. I jämlikhetens tecken står jag för städ och disk. När dammsugaren dånar får övrig verksamhet vila, då kan Margareta koppla av med att läsa börsnyheterna och sporten i Vikingposten.
Vi har ingen golvvärme, vi har tofflor, som vi köpt på marknaden för 3 €. I vårt vedeldade hus i Norrland hade vi sällan över 20 grader. Här har vi termostaten på 20 grader, men alltid på, liksom ylletröjan, åtminstone under vintern, som är behagligt kort, nästan som svenska sommaren. Att slå på och slå av värmen, för att spara el är bara dumsnålt i dessa stenhus under vintern. Ett tag tänkte vi säkra upp hela systemet. Det slutade vi tänka på. Eftersom vi har låga pensioner, passar det oss med låga elräkningar.

Det går alltså att anpassa sig, men hur går det hemma då?
Hemma är och kommer alltid att vara Sverige. Vi gör av med enormt mycket el i Sverige. Stora villor står uppvärmda och tomma till kvällen, när barn och föräldrar kommer hem från den offantliga förvaringen, som sedan står uppvärmd och tom till nästa dag. Bil/en/arna skall stå varmt eller vara uppvärmda. Bastun, tvätten, torktumlaren, spisen, ugnen, elvispen, mixerstaven, diskmaskinen, mikron, skivspelaren, äggkokaren, brödrosten och kaffekokarna av fjorton modeller skall fungera på en gång mellan klockan sex och tio. Då skall det heliga hemarbetet utföras av mor i huset med hjälp av far (enligt forskning blir allt jämlikt 2035), som helst ser på sporten, alltså skall teven också få plats. Tonåringarna spelar dataspel på varsin dator eller ser på den senaste videon. Lägg således till minst två datorer och två små teve. Bautateven med hemfilmsanläggning och superljud använder far till sporten (och mor 2035). Om det finns någon tid över skall familjen även löga sig i bubbelpoolen. Jag glömde radion, som ingen lyssnat på sedan 1995, men inte blivit avslagen.

Varför gnälla, vi betalar ju för allt detta, so what?
Medges, men. Tänk om alla så småningom kan betala och vill ha sin del av energikakan. Tänk om den inte räcker? Tänk om det blir så, att vi måste anpassa oss.

Att titta på kort. Margareta och jag har spenderat några timmar framför teven. Det har kallnat till lite och solen har gömt sig bakom några moln. Då kan det bli kyligt, så klädseln kräver tröja ovanpå tiisjörten, alltså stannade vi inne.

Ett hästjobb. Förra året flyttade jag över 4000 diakort till datorn och sparade dem på ett USB-minne. Kära vänner – gör inte det. Man blir trött, får huvudvärk och blir förbannad när tekniken inte förstår vad man vill. Dock, när det fungerar och allt blir klart, känner man sig stolt och lycklig. Ett stort tack till barnbarnet Jonatan, som är släktens datorguru. Att han inte blev förbannad av alla frågor förstår jag inte, men han tänkte väl på arvet.

Jag ska inte trötta ut er med alla kort på barnbarnen. Visserligen är våra barnbarn onormalt begåvade, trevliga och påminner om farfar och farmor, men ändå. Nej – Hör upp alla Bergsbor. Jag har fastnat för en lycklig period för friidrotten i Bergs IK.

I början på 70-talert fick vi löparbanor av tartan på skolan i Svenstavik.
I samma veva drog en idrottsledare av den gamla sorten igång friidrotten i Bergs IK. Han hette Rune Thorell och är värd all beundran. Många kvällar tillbringade han på idrottsplatsen vid skolan utan ett öre i ersättning. För Rune var alla välkomna, oavsett kille eller tjej eller vad de presterade.

På våren drog vi igång med terrängtävlingar. Danielsson buss från Vigge räckte knappt till för alla som ville vara med, när vi åkte runt i länet och även längre. Vad jag minns mest från detta var den duktiga idrottsfamiljen Hallkvist från Storhallen. Pappa Ragnar med en drös döttrar och sonen Urban vann nästan allt. Som tur var tävlade inte mamman, då hade det blivit kris att hålla reda på alla grejerna. Vi ordnade t.o.m. DM i terräng i Svenstavik.

Sen kom sommaren. Då tänker jag på resorna till sommarspelen i Järvsö (där vi även deltog i deras vårterrängtävling). Vi hade tävlande med i nästan alla grenar. Många vann och en del kom sist, men det var lagandan som gällde. Höjdpunkten var naturligtvis ÖP-iaden. Hofvallen kryllade av tävlande båda dagarna. Läktaren var fullsatt, fast de flesta var förstås föräldrar och kompisar. Nu tänker jag ta med några kort från då.

Prisutdelning i en terrängtävling någonstans, kan vara Trångsviken. Förmodar att det är vinnarna. Rätta mig om någon vet bättre. Från vänster: Mikael Trense, Hallkvist, Olsson Dahlåsen (?), Anna-Berit Andersson, Thomas Karlsson (senare världstopp i slalom och dito tränare), Hallkvist, Hallkvist, Pelle Thorell, ?, ?, ?, Ragnar Hallkvist.

Ja, här ser ni själva. Danielssons buss och alla tävlande och ledare. Bland ledarna ser ni i bakre ledet från vänster Kalle Olsson, i mitten Arne Edenryd och trea från höger Rune Thorell. Vem står framför Rune?

Det här är Järvsö våren 1975. Bland ledarna ser vi från vänster Lasse Ahlzén, framför honom Margareta Trense. Längst upp med vit toppluva Rune Thorell. Längst till höger Hans i Granliden Hansson och framför honom has fru Nancy.

Liten idrottsman med stor nummerlapp. Magnus Trense som tävlade i Pierre de Coubertins (skapare av Olympiska spelen) anda: Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl. Han vann dock en tävling. I ÖP-iad uttagningarna på Svenstaviks IP, vann hann 1000 meter före Micke Larsson (två deltagare).

Sammanfattning: Finns det ledare som vill satsa, finns det alltid ungdomar som vill deltaga.

Vad jag tänker på är språket.
– Dom har bott i Sverige i tio år, men kan inte ett ord svenska eller mycket lite i alla fall.
Här i Spanien möter jag en annan sorts kritik. Det gäller polisen och andra myndigheter.
– Fan vad dom är dåliga på engelska. Ingår det inte i deras utbildning?
Jag tittar på svensken eller norrmannen, som är irriterad och har sina funderingar om detta lågt stående folk, som inte begriper dennes halvknackiga engelska.
– Jag har ju för fan förklarat att jag glömt passet, men att det går lika bra med körkortet.
– Säg det på spanska då, säger jag, också irriterad.
– Spanska, jag kan ingen spanska.
– Hur länge har du bott här i Spanien?
– 15 år.
FINITO.
Dessutom går det inte lika bra med ett svenskt/norskt körkort.

Jag kan inte riktig spanska, men jag klarar mig, någorlunda. Den spanska jag använder fungerar bra med hjälp av händer, ben, armar, ögon, fötter och lite till (i telefonen är det jobbigt). Jag har aldrig blivit stöddigt bemött för min dåliga spanska, tvärtom. De flesta säger: Es bien, solo intentado (det är bra, försök bara).

Första gången vi var här och inte hittade någonstans, skrev jag upp adressen på gatan vi hyrde på. Den hette Calle Francisco Pedro Bazan 14. Fan så långt tänkte jag och skrev Calle 14. Ni skulle sett minen på taxikillen, när jag visade lappen. Calle betyder gata, alltså beställde jag Gata 14. I New York gick det ju bra, 14:e gatan……
Vi var inbjudna till våra spanska grannar. Maken stod i köket och lagade paella, jodå, sånt hände redan 2003 (maken i köket alltså). Frun kunde ingen engelska, men hon var imponerad av svenska ungdomars engelska. Jag försökte förklara att våra ungdomar nästan föds med engelskan – teve, popmusik, film m.m. (i Spanien dubbar man alla filmer till spanska). Jag såg att hon såg lite fundersam ut. Då kom mannen in och han var ganska bra på engelska, så jag förklarade vad jag ville ha sagt. Båda började skratta, men inte jag. Ungdom på spanska heter jovenes, torsdag heter jueves. Jag hade på något sätt fått till det att svenskarna bara pratade engelska på torsdagar!
Vi var ett golfgäng som träffades varje vecka. Före och efter rundan beställde vi lite gott på klubbhuset. Av någon anledning hade några fått för sig att jag kunde spanska. En av dem var en riktig jämtlänning. Han frågade på hjältarnas språk:
– Hörrddu Trense, da som kän spanska (jo, jag tackar jag) köup en tåcken dan äppelkauka (tarta de manzana).
Jag stegade fram lite nonchalant:
– Una tarta de mañana (morgondagens kaka!)
Den här är också bra. Jag var på marknaden och skulle köpa kalsonger. De jag tittade på var storlek grande, men de såg lite små ut. Så jag frågade:
– Es este para caballos? (Är de här för män? – trodde jag att jag sa).
Mitt emot mig stod en ung tjej. Ni skulle sett hennes ögon. Dom vidgade sig och tindrade som stjärnor, sen började hon skratta. Jag förstod ingenting. När hon skrattat färdigt och torkat tårarna sa hon:
– Quieres decir, que es para caballeros, no? (Du menar väl för män, eller?).
Nu förstod jag. Jag hade alltså sagt – är de här för hästar? (caballos=hästar)
Några dagar senare upplevde jag något ännu värre, faktiskt. Det var två köer på banken. Bredvid mig stod en dam från broderlandet i väster. Hon behärskade förmodligen spanskan lika bra som jag. Det var ganska varmt i lokalen. Damen tog av sig sin vackra päls (januari) och sade högt:
– Estoy muy caliente! (jag är så varm – trodde jag att hon sa, men det sa hon inte).
Tjejen i kassan rodnade och tittade på sin kompis i min kassa.Båda hade det definitivt svårt att hålla masken. I kön hördes muntra kommentarer från glada män.
Jag begrep ingenting, men anade att något var fel. Senare fick jag förklaringen av en spanjor. Du kan säga att ex. kaffet är varmt, mi cafe esta caliente, men icke om en människa. Det får då en ren sexuell betydelse, att vara het, tänd, ja ni vet, ett ord som börjar på k…..
Så kära hombres (män), säg inte till damen på nästa party, att ni är muy caliente. Då kan ni få en smäll på käften eller ja…..

Om man jämför våra nordiska språk med spanskan, kan man säga att våra är ganska ordfattiga. Spanskan har många ord för att uttrycka en sak, där vi har ett, vilket kan orsaka problem.

På golfbanan pratar man bara engelska. Där trivs ytlänningarna och har roligt.

Ja, nu är det vinter och skidan den slint… Jo, det är sant. Den 22 december började vintern här i Spanien. Då hade vi +27 grader, så någon vidare vinter var det inte i starten. Den skall vara till den 22 mars, sen är det vår. För en nästan Jämte (har bara bott 40 år i Jämtland, då är man ingen riktig Jämte…) är det inte mycket till vinter, men ok då. 2005 var det lite vinter i alla fall.

Den här hälsningen skrev jag till vänner i Sverige år 2005. Det är inget kåseri (något kanske), som jag lovade, utan det hände faktiskt. Dessutom blev konsekvenserna mycket negativa för många spanjorer.

Torrevieja i nådens år 2005, enero (januari). Jag skriver en hälsning till er alla, eftersom jag vet att de flesta av er håller koll på väderleken härnere. Det verkar som om vår kära jord gått in i en tid av häftiga omvälvningar. Här har det slagits rekord på löpande band. Det började med en råkall, hård nordanvind, sen kom regnet som övergick i snö. Vi fick ingen snö i Torrevieja, som man lovat, men stora delar av Spanien blev helvitt., inklusive Mallorca. Det går inte att översätta vinterdäck till spanska, vilket visar kännedomen om dessa.

Många bilförare här nere är normalt dåliga bilförare.Vad då, vad menas? Jo, det strömmar in människor med så kallade körkort. Just det, så kallade körkort. Tagna på det mest underliga platser. Detta resulterade i att man till slut stängde av motorvägarna, när tillräckligt många hade kört ihjäl sig eller kört ihjäl andra. Vilket naturligtvis innebar att alla svängde av ned på småvägarna. Efter några timmar var det fullständigt proppat där och allt stod stilla.

Här i Torrevieja hade vi -2 grader. Enligt spanska SMHI var det femtio år sedan vi hade minusgrader i Torrevieja. Jag såg ut på min frostbitna Ford och fick plötsligt en tanke, har man glykol i vattnet här? Jo, det har man, mot rosten. Spanjorerna försökte få bort isen på vindrutorna och gned med en tygtrasa. Efter en kort kurs i denna ädla konst, som vi svenskar kan, letade folk upp hårda plastbitar och började skrapa. Värre gick det för dem som tog sina bankkort. Isen försvann, men korten fungerade dåligt när de skulle betala.

Ingen Ford, men så här såg den ut. Bilden tagen dagarna före avresa från Granlunda i Jämtland till Torrevieja.

Grannen har en fin liten springbrunn med växter och fiskar, mujeren (frun) kom springande: Andres, kom!!! Vattnet är gult (????) och hårt!!! Senare förstod jag. Yellow är ju gult på engelska, men hielo på spanska betyder is, men uttalas lika. Alltid lär man sig något.

I stan var det Gröna Lund i rondellerna. Som vanligt slog bevattningssystemet på, för växterna inne i rondellerna. Munstyckena hade täppts till, till hälften, varför vattnet sprutade ut över gatan. Perfekt isbana med andra ord. Inte en skadad människa, otroligt, men det kommer inte att finnas en arbetslös plåtslagare på århundraden. I och för sig inget märkvärdigt med plåtskador, eftersom det är lättare att hitta nålen i höstacken, än att finna en bil utan plåtskada i Torrevieja.

Presidenten eller vaktmästaren (fult sagt), kom med en mössa med öronskydd. ”Titta Andres, den här fick jag av Terje, det är en norsk uppfinning, mycket smart”. Uppfinning, ja det var ett nytt uttryck för en sliten skärmmössa med öronskydd.

Skogsskövlingen hemma var tragisk, men det är lika här. Enorma odlingar av sallad, apelsiner och citroner har frusit bort. Tusentals bönder går i konkurs och när skördeperioden försvinner innebär det tiotusentals arbetslösa. Förra året var det +20 grader denna period.

Nu ska Margareta och jag gå på marknaden. Vi har klätt oss i fodrade träningsoveraller, inköpta på Landéns för skidåkning. Man skall alltid vara helgarderad. Det gör heller ingenting att vi måste sitta inne, eftersom Så ska det låta, börjar på teven. Nästa vecka är det +20 grader igen (i solen), bara så ni vet. Killevippen på Er.

 Ja, så lät det 2005. Hoppas vi slipper detta elände. Jag har funderat hur det var på Alicantes flygplats, avisning m.m. Eftersom ingenting nämndes i massmedia gick väl allt bra. Slut 2005.

En skröna? dansar nu runt i tidningarna härnere, kan väl ha nått Sverige också. Ett plan från Norwegian skulle starta från Alicante. Piloten såg att det var is på vingarna. Han beordrade avisning, men de hade inte material för detta. Piloten tog då saken i egna händer. Han tömde spritförrådet på whiskey och hällde ut över vingarna. Passagerarna fick nöja sig med gin på hemvägen. Sant? Tveksamt, men det stod ju i tidningen….Jag ska kolla upp. En av sönerna är pilot, men han dricker inte whiskey.

Jo, det var sant, det finns till och med bildbevis. Ja, ok då, men det var ju en norsk pilot så…… vad säger du Terje, glad att du inte är svensk?

Killevippen på Er.

Ps. 1. Närmare 600 har laddat ned någon av mina lättlästa böcker. Det gläder mig. Allt är ju gratis, för att ungdomar och lärare skall ha nytta av böckerna.

Ps. 2. Norwegian har storrea på flygbiljetter hit till Alicante i sommar. Om ni vill hyra vårt hus.

Killevippen igen då!