Konstig rubrik, men den har sin förklaring. Margareta är bonndotter och uppfödd med odlingens värde. Hon älskar blommor och att få sköta dem. När jag släpade med henne till Norrland, blev det inte så lätt. Vi brukade skoja om att det enda som växte säkert var björk. Ibland kunde en växt överleva några år, sedan kom en svinkall vinter och – finito. Alla försök med äpplen är nästan legendariska på Lillhallen 15.
När vi flyttade till Spanien fick hon sin revansch. Här växer ju allting. Tyvärr fattade inte vi, liksom andra skandinaver, att vissa växter är ogräs, dit hör ex. bouganvillan. Den är gudomligt vacker, men tar över allt. Rötterna växer djupt, spränger murar och skräpar ned alldeles förskräckligt. Våra spanska grannar ruskade på huvudet och tyckte synd om oss, eller vad de nu tyckte, när vi planterade denna växt.
Här kommer en resumé av växterna på Larrosa-Manzana 33B. Det är kort tagna under de cirka tolv år vi bott här.
Här stod palmen. När den var som vackrast kom några hundra spanska barkborrar. Palmen dog på en månad. Nu har vi planterat ett olivträd.
Apelsinträdet var vackert, men finns inte längre.
Denna växt blommar bara i december
Bouganvillan är vacker, men tar över allt.
Palmen julen 2006 
Citroner hade vi också
Tänk att en vanlig pelargon, som mormor Elin hade i fönstret (inte den här…), kan vara vackrast.
Papegojblomman (tror jag). Vad vi väntade på den, men så slog den ut, december 2012.
Å, så har vi blomman som bara blir vackrare med åren. Detta var bröllopsresan till Ljungdalen 1961.