Knepig fråga till mig själv.
Vi har precis landat på äpplet 33 B. Vår urbanizacion heter Larrosa-Manzana (äpple) och vårt lilla radhus har nummer 33 B. Det är 31 grader varmt, solen lyser från molnfri himmel och vattnet i poolen är ljummet. Men, är det hemma? Ja, på ett sätt. Korten av barnbarnen står på bokhyllan. Prylarna för övrigt är våra. Teven visar Rapport, men halkar ibland in på spanska program, mest fotboll. Men, är det hemma? riktigt hemma? Njaaa, hemma kommer nog alltid att vara Sverige. Vi har bott här till och från i tretton år. Många bekanta har blivit gamla, svårt att klara sig själva och då kommer det: Vi blir nog tvungna att flytta hem.

Nu vet jag vad många tänker och en del säger. Jaha, det går bra att komma hem nu, när krämporna sätter in. Så här är det kära läsare. De flesta svenskar som flyttar hit har skattat hela sitt liv i Sverige. De flesta skriver inte ut sig ur Sverige utan fortsätter att skatta i Sverige som pensionärer. Vi skattar till och med mer än vanliga löntagare (fråga Borg varför).

Vi kan vända på frågan. Egentligen skulle väl alla boende här skatta i Spanien. Jo visst, men då skall man bo mer än sex månader om året. Det gäller hela Europa, oavsett vilket land du bor i. Dock, alla ”ytlänningar” som bor här under vinterhalvåret tillför den spanska ekonomin stora summor. Ett enkelt exempel. I grova siffror har Spanien en arbetslöshet på 25-27 procent. Här i Torrevieja ligger den på runt 12 procent, beroende på att det bor så många ”ytlänningar” här. Sen skattar vi ganska mycket ändå till Spanien, för bostaden kommunal och statlig skatt, för bilen m.m.

Väldigt vad allvarlig och tråkig den här bloggen blev. Nästa måste bli ett kåseri. Blir den för rolig får jag väl berätta vad det kostar att dö här, det ska man passa sig för.

Killevippen på Er!

Några bilder från Torrevieja:

Vårt poolområde

Regnstormen 2007, som förstörde mycket och till och med tog liv.

Detta är idrott mina vänner!
Finnkampen startade 1925 och röner fortfarande ett stort intresse i både Finland och Sverige. Det är kampen om varje placering och poäng som gör det så spännande. Att komma femma i stället för sexa kan avgöra hela landskampen. Naturligtvis är det roligt att få uppleva ett resultat i världsklass, men det är inte viktigast. Dessutom är det befriande att inte behöva fundera på hur mycket piller segraren har käkat.

Så händer det, både väntat och oväntat. I folkvimlet utanför Stockholms Stadion stöter jag på vännen Thord-Erik Nilsson. Den eminente sportjournalisten från Östersunds-Posten. Han är pensionerad numera, men besöker och skriver om stora idrottstävlingar världen över. Still going strong.

En annan kamp. När första dagens tävling är slut, väntar jag och Margareta på läktaren, eftersom det saknas bra ledstång och det kan vara lite knepigt med mycket folk som trängs. Bredvid oss står en äldre man med samma problem. Han kommer inte ned helt enkelt. Jag går fram. Han lägger armen runt mig och vi tar oss sakta ned, steg för steg. När vi kommer ned håller han om mig och säger: kitos, kitos (tack, tack)!. När han gått några steg vänder han sig om och säger på kraftig finlandsbrytning: Heja Sverige!

Finns det en vackrare stadion? Stockholms Stadion byggdes 1912 till Olympiaden. Den är omodern, men utstrålar trivsel. Här sitter finländare och svenskar om vartannat. Fast rivaliteten är stark, är det svårt att hitta några huliganer. Närvaron av barn och ungdomar är glädjande. Den enda som hoppade in på tävlingsarenan var en liten grabb, som bara måste testa löparbanorna.

Nå, hur gick det då? Jo, det gick bra. Sverige vann både herr och damklassen. Parallellt kör man en ungdomstävling, där stafetten 4x400m är sista gren. För grabbarna var det helt jämt inför stafetten, som de finska ungdomarna vann med någon meter. De svenska flickorna däremot vann säkert. Alltså tre segrar för Sverige mot en för Finland. Om vi ser från starten har finska herrarna en stor ledning på 45 segrar mot Sveriges 27. De svenska damerna däremot leder med 33 segrar mot 24.

Herrarnas spjuttävling. Det kan inte hjälpas, men att se Pitkämäki dra iväg spjutet över 86 meter är en upplevelse. För övrigt var två svenskar och två finländare över 80 meter, världsklass!

Vädret. I Norden är man aldrig riktigt säker på vädret förrän dagen efter, men den här gången var det fantastiskt båda dagarna. Sommarvarmt, svag vind och blå himmel. Blått är ju en färg som både Sverige och Finland tycker om. Kitos, kitos (jag börjar ju kunna lite finska nu).

Så har vi då genomfört ett av sommarens mål – fjällturen.
För många år sedan gick vi turer på tolv dagar och bar packningar på 30 kg. Nu slutar turen på tolv timmar och packningen ligger på fem kilo. Sånt är livet, sjöng en schlagersångerska. Dock, så länge man kan gå skall man vara glad. Det är lika roligt och fortfarande en stor upplevelse. Fjället är och kommer alltid att vara något heligt , nästan magiskt.  

En tredje kompis gjorde den här turen till något extra.
Sonen med familj semestrade i vårt hus i Spanien och vi fick ta hand om deras hund. POPPE är en glad och jättesnäll labrador (som alla labradorer). Det blev en perfekt start på turen. Solen lyste och en lagom vind prasslade i fjällbjörkarna och höll myggen borta. Poppe skulle lukta på allt och pinka in sina revir. Detta gjorde att tempot låg nära noll. Så småningom kom vi upp en bit och kunde blicka ut över Lundörrens mäktiga massiv. Långt bort såg vi passet, som är gudomligt vackert, men kan också vara en dödsfälla. Under andra världskriget överraskades ett kompani ur Jämtlands fältjägare av en fruktansvärd storm inne i passet. Det var mitt i vintern och kylan blev förlamande. Många frös ihjäl och många fick svåra skador. Nu är det +22 grader och vi önskar lite mera vind.

När vi passerat en älv och nådde nästa, stannade vi.
Vi släppte loss Poppe, som kastade sig i vattnet. Han var förstås törstig, men också varm. Jag tog upp metspöt och maskade på. Långsamt och försiktigt närmade jag mig en fin hölja (vattensamling bakom en fors). Där brukar det alltid stå en öring. Då brakade det till. Poppe kom som skjuten ur en kanon och dök i höljan. Tack för det. Stod det någon fisk där så var den säkert långt borta nu. Nåja, det fanns flera höljor och till slut hade jag några öringar på cirka 2 hg. Vi stekte upp dem på trangiaköket och åt med fingrarna, fantastiskt gott. Trots Poppes försök att förstöra fisket fick han en fisk också.

Vädret förändras.
Långsamt började mörka moln dyka upp runt oss. Det började mullra och snart var vi inringade av åska. Solen försvann och vinden mojnade. Då kom myggen. Vi klarade oss, men det var värre för Poppe. Speciellt runt snoppen är ju en hund oskyddad. Till slut tog vi en handduk och lindade runt underlivet. För att handduken skulle sitta kvar lindade jag eltejp runt kroppen på Poppe. Allt fungerade, men det blev dåligt resultat när han skulle pinka in sina revir….
Vi klarade oss från regn, men var rejält trötta när vi kom fram till bilen. Vi hade gått 1,5 mil och Poppe säkert 2 mil. Han sov som en stock hela natten och följande dag.

Nu har det gått en månad. Vaddå en månad? Sedan vi anlände till vår stuga i Jämtland och det eviga ljuset. Mycket har hänt. Vi trodde vår kompis Hälga hade stupat i senaste jakten, men icke. Hon kom fram med två kalvar och hälsade. Det gladde oss otroligt. I tio år har samma procedur upprepas.

Vad mera? Jo, vi fick en inbjudan till ett monstruöst 50-års kalas i grannbyn Vigge. Eftersom vi själva är väldigt mera nära 80 år än 50 år, kändes det hedrande (tack Annika). Det var elva stycken blivande 50-åringar, som satsat på detta utmärkta initiativ. Av alla hundratal som kom var de flesta före detta elever. Det roliga var att de flesta kom fram och pratade minnen. Dessutom kände de igen mig och Margareta, vilket ju är ett gott betyg åt båda parter. Att vi hade lite knepigt med igenkännandet är väl inte så konstigt. Det skilde ju några kilon.
Bland allt trevliga blev jag grymt imponerad av det lokala bandet. Dom var jätteduktiga och hade den goda smaken att spela Beatles gamla hit Drive my car. Gitarristen var super och slog Harrison med råge. Se där, allt var inte bättre förr.

Sen var det storöringen. Söndagen var en mycket konstig dag. Det spöregnade ingenting. Därför beslöt vi att ta båten och göra en fisketur. Storsjön är berömd för sina stora och fina öringar. En av dem tänkte jag landa, så att säga. Sjön låg spegelblank, men det vakade lite här och där.

Så högg det. Spöt gick nästan av och min första tanke var – har jag för tunn lina? Bumlingen stretade emot som en stock. Det kanske var en stock, som flöt omkring i sjön som den där Holländaren? Margaretas kommentar var typisk:
– Det är bottennapp.

Tyvärr gick inte linan av. Därför kunde jag efter en heroisk kamp konstatera att det var en sik på 2 hg. Dock, tillsammans med en fin harr blev det en god middag.

                                                     Granlunda

                                            Älgarna står bakom ladan

Här kommer dom

Saltets historia och betydelse för Torrevieja del 5

Salt på spanska = Sal

Saltet är och har alltid varit enormt viktigt för livet på jorden.

Jesus sade till sina lärjungar:
Ni är jordens salt.

På romartiden användes salt som pengar. Lön på spanska heter salario.
Vad har du i lön? ¿Que salario tienes?

Torrevieja var helt enkelt Saltstaden
I förra avsnittet berättade jag hur produktionen av salt ökade från början av 1800-talet fram till vår tid. Sättet att utvinna saltet och föra det vidare ut till skeppen förändrades inte så mycket. Näringslivet dominerades totalt av saltet. Visserligen fanns fisket och byggandet av båtar, men dessa näringsgrenar hade inte alls lika stor betydelse som saltproduktionen. Dessutom hade byggandet av båtar långsamt gått ned i och med att ångbåtarna gjorde sitt inträde i början på 1920-talet.
Vid början av 1950-talet var större delen av Torreviejas befolkning beroende av saltproduktionen. Saltbolaget var nästan en stat i staten. Detta skulle inom några år bli en chock för människorna, när saltproduktionen snabbt moderniserades och arbetslösheten blev total.

Kampen att få en hamn
Denna kamp hade egentligen pågått i flera hundra år. Cartagena och Alicante hade något bättre naturliga hamnar, vilket som bekant saknas i Torrevieja. Redan på 1700-talet begärde Orihuela stad av kung Felipe V att en hamn skulle byggas i Torrevieja. Det hade ingenting med saltet att göra, utan gällde råvaror från inlandet som måste forslas till Alicante eller Cartagena. Det var stora avstånd och blev mycket dyrt. Naturligtvis motarbetade Alicante och Cartagena detta.
Trots att två så starka näringsgrenar behövde en hamn hände ingenting.

1887 bildades en kommission för att genomföra ett hamnbygge
1888 låg över 200 skepp för ankar utanför Torrevieja, väntande på att lasta salt och råvaror från inlandet. Trots detta kom inte något hamnbygge i gång. Däremot började järnvägsbolaget lägga sig i debatten. Järnvägen hade nu nått Torrevieja och varför inte forsla allt på räls till andra hamnar?
1907 kom nya löften om hamnbygge, men som vanligt blev det stoppat. Arbetslösheten var nu stor i Torrevieja och en massiv demonstration för ett hamnbygge ringlade sig genom Torrevieja. Under tiden förbättrade Alicante och Cartagena sina hamnar, vilket ledde till att många skepp sökte sig till dessa hamnar.

Äntligen, men nu är det 1920-talet
Planeringen och ritningar var klara 1921, men det dröjde ända till 1929, då huvudarbetet med den stora, 1140 meter långa piren började. I dag är det en av Torreviejas mest berömda attraktioner. Varje dag promenerar folk längs denna vackra pir och imponeras av de stora stenblock som skapat Paseo Dique De Levante, som den heter på spanska eller Eastern Dock på engelska.
Mycket förseningar inträffade under åren, inte minst inbördeskriget 1936-1939 och vi är ända framme på 1950-talet innan allt var färdigt. I skydd av denna enorma vågbrytare kunde sedan det moderna hamnområdet innanför byggas.

Den nya saltpiren, Dique de Poniente eller The Western Dock
Saltpiren kunde nu börja byggas i skydd av den stora piren. Den byggdes rakt ut från stranden och lämnade en öppning på 200 meter mot den stora piren. Där kunde alla båtar, inklusive skeppen som skulle lasta salt, segla in. Byggandet av saltpiren verkar ju enkelt, men så var det inte. Man stötte på stora problem, när man skulle gräva ut botten för de djupgående skeppen. Nästa steg blev att bygga ett transportband från saltsjön ut på piren till skeppen. Lastningen av salt var nu nästan helt automatiserat.

Fullständig arbetslöshet
Vi är nu i slutet av 1950-talet och nästan alla jobb försvann inom saltproduktionen. Nu kom chocken jag nämnde tidigare. Tusentals familjer måste flytta för att få jobb. Staden var nedgången, men runt hörnet väntade en ny stor näring, som skulle förändra allt – turismen. Torrevieja var på grund av saltet och fisket van vid ”invandrare”. Det gjorde att turismen snabbt blev accepterat och gav staden den framgång vi nu kan se.

Här står jag längst ut på saltpiren, Dique de Poniente eller The Western Dock. I bakgrunden slutet på stora piren, Paseo Dique De Levante. Sundet mellan är 200 meter. Här seglar båtarna in till hamnområdet, inklusive saltbåtarna för att lassa salt.

Saltpiren med en båt som lassar.

Det behövs stora stenar för att stå emot havet.

Hamnområdet innanför pirerna. I bakgrunden saltpiren med en båt som lassar.

Närbild på en båt som lassar salt.

Stora piren, Paseo Dique De Levante 1140 meter lång.