Så har vi då genomfört ett av sommarens mål – fjällturen.
För många år sedan gick vi turer på tolv dagar och bar packningar på 30 kg. Nu slutar turen på tolv timmar och packningen ligger på fem kilo. Sånt är livet, sjöng en schlagersångerska. Dock, så länge man kan gå skall man vara glad. Det är lika roligt och fortfarande en stor upplevelse. Fjället är och kommer alltid att vara något heligt , nästan magiskt.  

En tredje kompis gjorde den här turen till något extra.
Sonen med familj semestrade i vårt hus i Spanien och vi fick ta hand om deras hund. POPPE är en glad och jättesnäll labrador (som alla labradorer). Det blev en perfekt start på turen. Solen lyste och en lagom vind prasslade i fjällbjörkarna och höll myggen borta. Poppe skulle lukta på allt och pinka in sina revir. Detta gjorde att tempot låg nära noll. Så småningom kom vi upp en bit och kunde blicka ut över Lundörrens mäktiga massiv. Långt bort såg vi passet, som är gudomligt vackert, men kan också vara en dödsfälla. Under andra världskriget överraskades ett kompani ur Jämtlands fältjägare av en fruktansvärd storm inne i passet. Det var mitt i vintern och kylan blev förlamande. Många frös ihjäl och många fick svåra skador. Nu är det +22 grader och vi önskar lite mera vind.

När vi passerat en älv och nådde nästa, stannade vi.
Vi släppte loss Poppe, som kastade sig i vattnet. Han var förstås törstig, men också varm. Jag tog upp metspöt och maskade på. Långsamt och försiktigt närmade jag mig en fin hölja (vattensamling bakom en fors). Där brukar det alltid stå en öring. Då brakade det till. Poppe kom som skjuten ur en kanon och dök i höljan. Tack för det. Stod det någon fisk där så var den säkert långt borta nu. Nåja, det fanns flera höljor och till slut hade jag några öringar på cirka 2 hg. Vi stekte upp dem på trangiaköket och åt med fingrarna, fantastiskt gott. Trots Poppes försök att förstöra fisket fick han en fisk också.

Vädret förändras.
Långsamt började mörka moln dyka upp runt oss. Det började mullra och snart var vi inringade av åska. Solen försvann och vinden mojnade. Då kom myggen. Vi klarade oss, men det var värre för Poppe. Speciellt runt snoppen är ju en hund oskyddad. Till slut tog vi en handduk och lindade runt underlivet. För att handduken skulle sitta kvar lindade jag eltejp runt kroppen på Poppe. Allt fungerade, men det blev dåligt resultat när han skulle pinka in sina revir….
Vi klarade oss från regn, men var rejält trötta när vi kom fram till bilen. Vi hade gått 1,5 mil och Poppe säkert 2 mil. Han sov som en stock hela natten och följande dag.