Spanien ett stort land.  Är det varmt i Spanien nu? Det är en vanlig fråga, som inte går att svara på. Det beror på var du är. Är du i norra Spanien kan det vara snö. I södra kan man bada (om man är svensk). Sen är det ju si och så med geografikunskaperna. Kanarieöarna är också spanskt och där är det mycket varmare. Jag minns 60- och 70 talet. Sverige och svenskarna har alltid försökt vara världens samvete. Till Spanien skulle man inte åka, där hade man Franco. Inga turistpengar till det landet, absolut inte. Då fick det bli Mallis i stället….apropå geografikunskaper. Nu har man andra problem, att räkna om kronor till euro. Med tanke på sista pisa-undersökningen är det nog större problem än geografikunskaperna.

Nå, är det varmt hos er (nu alltså)? Allt är relativt. Det är varmare än i Kiruna, men man badar inte, inte ens om man är svensk. Sitter man i solen kan det vara som en skön sommardag i Jämtland. Om denna dag är sittande vid en bäck i fjället, med ett metspö i handen – ja, då är det för mig – livets höjdpunkt. Dock, nu sitter jag på terrassen med en flaska gott rödvin för 27 kr (jodå, det finns visst för det priset). Det är inte så dumt det heller.

Värmen är inte det viktigaste – det är ljuset. Redan omkring åtta är det ljust och så fortsätter det till sex på kvällen. Där är den stora skillnaden. Sen åker man till Jämtland i juni och där är det ljust dygnet runt. Det tror inte mina spanska vänner på, inte att det kan vara -4 på midsommarnatten heller – för den delen.

En annan fråga – lever ni billigare i Spanien? Ja, definitivt. Maten och drickat till är mycket billigare, likaså bensinen, men inte som förr. Ärligt talat är jag lite trött på ytlänningar i min ålder som drömmer om -70 talet. Då kunde man äta en trerätters för 39 kr, åka taxi för ingenting och få en hantverkare för ännu mindre ingenting. Varför är det inte så nu då? Jo, för att Spanien är ett modernt EU-land med alla dess bestämmelser som vi vill ha. Köket på en spansk krog är lika utrustat som ett svenskt krogkök. Den som serverar eller diskar har en acceptabel lön. Hantverkaren eller byggarbetaren har hjälm, hörlurar, skyddsglasögon o.s.v. Detta kostar pengar, som vi måste betala.

Korruptionen då? Ja, den är förfärlig, ända upp till regeringen, men ändå. Det har blivit mycket bättre. Gamla skrönor (eller var det skrönor?) som att byggmästaren fyllde en väska med pesetas och åkte upp till borgmästaren och lämnade denne med ett tillstånd att bygga ett hotell 20 meter från den skyddade stranden – det finns inte längre. Se bara på alla rättegångar, där man sytt in borgmästare på löpande band.

Nu till något helt annat. En av mina bästa polare heter Bengan. Han har gjort mig intresserad av hästar. När jag var åtta år konstaterade man att jag var allergisk mot sommarblomster och hästar. Mitt intresse för djuret häst har naturligt nog varit mycket svalt. Däremot att se dem springa och kunna tjäna grova pengar på stackarna tycker jag är kul, tack vare Bengan alltså. Nu händer följande. Margareta skall köpa något tyg (duk, ja vad fan det heter). Affären tar inte kort. Hon ber mig att köpa pengar i närmaste affär, som är en spelbutik. Den glada och vänliga tjejen i kassan upplyser mig om att jag tyvärr måste handla för 100 kr för att få ut kontanter. Jag ser mig runt. V 64 andel 98 kr, duger det? Ok, säger tjejen och ger mig mina kontanter.

Tro det eller ej, men alla hästar gick in, jag fick alltså sex rätt. I väntan på utdelningen satt jag och funderade på om det skulle bli en BMW fyrhjulsdrift eller en liten Cab här i Torre eller varför inte båda? Jag hade satsat 98 kr och vann 120 kr. Tack för kaffet. Opel -95 är inte så dumt det heller, när den går. Det blev inget tyg, duk ja… heller, slutet gott allting gott.

Hästar på lämpligt avstånd. Granlunda Jämtland.

Barnbarn med häst. Felisia, när hästar var viktigt….

Barn till häst. Mikael fem år, numera snart 52 år.

Livet går vidare, hoppas jag. När vi fyller (år) det här året är Margareta och jag närmare hundra än femtio, se där.

Den sjuttiofjärde julen. Ja, det blir det, faktiskt. Det känns overkligt, men är ju – tyvärr, mycket verkligt. Hur mycket kommer man ihåg? De första jularna är minnen som pappa och mamma berättade om.  På den tiden fanns det inte pengar till så många julklappar, för det mesta en. Jag hade fått en leksaksbil, som jag parkerade i ett hörn, varefter jag lekte med ett vedträ. Jag anar att det var då min kreativa begåvning vaknade, åtminstone sade mamma det (ni vet mödrar).
Något äldre och med bättre ekonomi i familjen fick jag en bob (kriget var slut och första barnbidraget kom). Jag och kompisen Ove knallade upp för missionsbacken, som då var fruktansvärt lång och brant. Vi störtade iväg med dödsförakt. Det var isigt i backen och farten ökade. Vid slutet av backen korsade man landsvägen. Just då kom fabrikör Eriksson i sin stora Volvo. Det fanns bara två bilar i samhället, fabrikör Erikssons och taxin, så lite otur var det ju, rent statistiskt. På vägen kom tant Jansson på sparken. Hon såg vad som skulle hända och frös till is av skräck. Senare berättade tant Jansson följande:
” Just när vi skulle korsa vägen och bli krossade av fabrikör Erikssons stora Volvo, svängde jag ned i diket och försvann i ett snömoln. Likt en jultomte tittade jag upp och såg på den fortfarande chockade tant Jansson och säger:
Trodde du nåt? (ytterligare ett bevis på den kreativa begåvningen?)

Julen och vädret. När jag försöker minnas är det egentligen vädret som dominerar. Tre veckor före jul börjar man tjata om en vit jul. Bing hjälper till genom att ständigt drömma om en vit jul fast han bodde i Los Angeles. Tuffaste väderminnet har jag från början av 80-talet, när vi hade minus 42 C. Då skulle Bing ha varit med och åkt kälke efter en ren. Tvärtom var en jul i början på seklet i Torrevieja, +27 grader på julafton. Vi hade klätt upp oss för att gå till Stefans restaurang, som hade ett magnifikt julbord på den tiden. Iförd Harris Tweed var jag nära att få värmeslag, men maten var god. Året efter var maten lika god, men inte vädret. Det regnade kopiöst och termometern visade 12 grader (plus i alla fall). Varje gata såg ut som Fuan och vi torkade inte upp förrän vi kom till Janssons frestelse, men den var god.

Av olika anledningar befinner vi oss i Märsta. Här blir det inte någon vit jul. Vi tar tåget och åker upp till en av sönerna i Östersund. Åker och åker, när det gäller tåget skall man inte vara för säker nuförtiden.  En vit jul blir det nog, men inte med Bing. Barnbarnen får nog bestämma och då blir det väl någon rappare, som man inte hör vad hen säger, men maten blir god, det vet jag.

I dag är det årets mörkaste dag. Det kan man konstatera med olika behag. Nu vänder det. Om sex månader har vi midsommarafton, då vänder det…. eller Jaha, so what. Det sista är nog bäst.

I vilket fall – God Jul och Gott Nytt År – Feliz Navidad – alla läsare.

Den här bloggen är influerad av en lycklig tid i Jämtland. Orsaken är att en av mina gamla elever (Camilla D.) vädrat minnen från skoltiden på facebook. Hon gick i femman och fick på en skoldans sjunga med det sanslöst populära popbandet Skalbaggarna. Låten hette ”Kasta fimpen, spola kröken”. Namnet Skalbaggarna hade de tagit från ett nästan lika populärt band (Beatles= skalbagge, med något felstavning på engelska). Låten hade faktiskt jag skrivit (både text och musik, så de så). Den var med på deras första skiva (tvåan väntar vi på) och spelades på radiostationerna över hela världen (en gång i Radio Jämtland, ett önskeprogram, Lars G. ringde).

Varför detta låtnamn? Ja, det var inte så att grabbarna i bandet var speciellt ordningsamma eller ville uppfostra ungdomarna till ett bättre liv.  Saken var den att det då pågick en tävling över hela Sverige, arrangerad av The Non Smoking Generation. Bra bidrag skulle omnämnas och få pris. Skalbaggarna omnämndes och fick varsin t-shirt. Jag fick 18 kr i STIM-pengar. Dessa ersättningar får man om ens låt spelas i radion. Björn, Benny, Ted och jag m.fl.  fick alla betalt, men nyss nämnda grabbar fick mera än mig.

Grabbarna i bandet gick i samma klass hela skoltiden och hette: Hans-Åke Hansson (fiol!!), Mikael Klöver/Larsson (sax ), Thomas Kronlund/Hansson (trummor) Lars Gustavsson bas (Lars Vegas) och Magnus Trense (piano) – alla sjöng, nåja….

En kul sak med skivan. En av låtarna var en låt av Beatles (Your mother should know). Jag skrev en text på svenska (Tänk att få va med), vilket jag inte skulle ha gjort. Skivan stoppades av Beatles svenska förläggare. Efter ett förfärligt pratande i telefon (skolan betalade) kom vi överens om att jag skulle skriva på ett kontrakt, där det står att all vinst på denna låt skulle tilfalla Beatles. Jag har kontraktet kvar och funderar på att ta med det, nästa gång jag hälsar på Paul i London.

Du skall få en skiva Camilla. Jag har fyra skivor kvar. Det blir nog ett större problem att finna en skivspelare som passar. Radio Jämtland har skivan, så varför inte ringa Lars G.  och önska som han gjorde. Dessutom vill jag tacka och sända en hälsning till dig Camilla för att du väckte gamla minnen till liv. Jag sitter vid poolen och skriver det här, men nu börjar solen gå ned och temperaturen närma sig +23 C, hösten är här.

Åse är en käck pike fra Norge. Hon och hennes man hörde till dem, som tillsammans med oss, var de första som flyttade in på Larrosa- Manzana 1. Först var det bara en grushög, sedan växte husen upp bredvid varandra. Eftersom de mesta inte fungerade i början blev det mycket snack oss grannar emellan.
Så hände det det, som inte får hända. Åses man gick bort i en hjärtinfarkt. Dock, Åse reste sig och kämpade på. Hon blev lite tjatig, men vad då? Vår generation på båda sidan om kölen, är ju inte precis superbra i engelska och när det gäller spanska kunde de flesta bara si och cerveza. Alltså hjälptes vi åt.

N.I.E. nummer. NIE-nummer är på enkel svenska (och norska) vad vi kallar personnummer. Precis som i Sverige (och Norge) måste man ha personnummer och här i Spanien NIE-nummer, annars är man inte någon. Många av oss ytlänningar tyckte nog i början att vi inte var någon ändå, när vi stod och stammade framför någon byråkratikärring (alt. gubbe), men va fan – det löste sig.

Till saken. Åse hade ingen bil, kunde inte engelska och bara si på spanska. Jag pratade engelska (nåja..), kunde både si och cerveza samt hade bil. Varför bil? Jo staden där man kunde få NIE-nummer hette Elche och låg tre mil från Torrevieja. Det här med engelska var egentligen tämligen onödigt, eftersom så gott som alla byråkratikärr… inte kunde engelska (det var då det), men ändå. Nåja, vi drog på en liten upptäcktsfärd, så kändes det.

Elche var och är en ganska stor stad. Till slut hittade vi rätt och en parkeringsplats (jo, jag ljuger inte). Vi fick en nummerlapp med nummer 74. På tavlan stod 31. Klockan två stängde man (siesta) och var man inte framme då var det bara att åka hem och återkomma nästa dag. Trots allt var det ganska roligt. Det var en salig blandning av människor från olika länder. Till slut blev det vår tur. Vi hälsade artigt. Åse tog fram alla sina papper (förutom pass alla möjliga intyg). Byråkratikärringen var denna gång en snygg seniorita. Hon log vänligt och frågade:
– Var har ni era fyra foton?
– Foton, sa Åse?
Jag blundade och insåg misstaget.

Nu började äventyret. Vi sprang ut, men insåg snabbt att det var korkat att ta bilen ned på stan. Någon fotoapparat fanns naturligtvis inte. Däremot kom en buss som verkade gå åt rätt håll. Vi hoppade in (hoppa och hoppa…) och höll tummarna. Jodå, efter ett vilt svängande hamnade vi i centrum. Nu steg vi av för att se hur affärerna började stänga (siestan). Långt bort såg vi en Kodakskylt. Med fara för livet korsade vi gatan, överlevde och fick se hur dörren stängdes. Jag slet upp dörren och rabblade alla ord jag kunde för ursäkta och nödsituation (två). Mannen log, tog fyra kort av Åse och önskade oss lycka till.

Jag sprang ut på gatan och stoppade en taxi. Åse var nu nära en infarkt och stupade in i baksätet. Jag lyckades få föraren att förstå vart vi skulle, varefter vi började prata fotboll. Åse hade nu kommit till sans, men skrattade hela vägen av ren utmattning.

Nu gäller det Åse, håll masken. Fem minuter till stängning. När vi kommer in reser sig ett par vid ”vår” byråkatikärring (hon som var så snygg). Jag håller Åse i armen och släpar henne fram till snyggingen, på samma gång säger jag:
– Jag skulle lämna de här korten.
Bakom mig hör jag hur folk protesterar. Åse som är tårögd efter allt skrattande i bilen, blinkar och ser vädjande på tjejen bakom bordet. Under några plågsamma sekunder ser tjejen på mig med allvarlig min, sen ruskar hon på huvudet och ler.
– Vale, vale. Hon trycker dit sjutton stämplar, Åse skriver på med darrande hand och vi smyger skamsna ut, lyssnande till alla okvädningsord.

Tiden gick och Åse fick en ny livskamrat. Han hette Finn och var en härlig kille med underbar humor. Jag brukade skjutsa Finn och Åse till flygplatsen när de skulle åka hem. En gång kom Finn iklädd långärmad sportskjorta. Han hade kraftiga muskler nedanför armbågarna (kommer ni ihåg Karl-Alfred med pipan, det bör ni göra, annars är ni obildade). Finn viskade till mig och pekade på ”musklerna”:
– Det är tobakspaket, räcker hela sommaren.

Tyvärr finns inte Finn längre bland oss. Åse kämpar dock på. Hon har haft det lite tungt med operationer och annat stök. Knäna är inte helt ok, varför hon har rullator. Nu är vi i alla fall i oktober 2013 och Åse har kommit till sitt Larrosa-Mazana 1. Jag såg att hon var hemma, varför jag ringde på klockan. Det tog lite tid, sen kom hon ut. Jag såg på henne och frågade:
– Hej Åse, skall vi åka till Elche?

Jag syftar inte på moder Svea, men nästan. Vi har fått en svensk sport- bar i Torrevieja. Att den dessutom ligger granne med mig gör ju inte saken sämre. För den oinvigde ligger SVEA i området som kallas Ozone, bredvid Habaneras. Här kan du på storbild se all sport. För de som gillar trav med spel blir det V75 på lördagar. Själv ser jag fram mot matchen mot Österrike på fredag. Vi blir ett gäng svenskar som skall träffas och heja fram Zlatan med kompisar.

Apropå Zlatan. När han spelade i Barcelona var det match mot Real Madrid. Jag besökte en bar för att se matchen. Jag kom lite sent, men hann precis se Zlatan dunka in 1-0 för Barcelona. Jag sträckte upp händerna, jublade och skrek ”El Sueco!!!” När jag lugnat ned mig och såg mig omkring var det helt tyst. Övrig publik såg på mig med mörka blickar. Det var en Real Madrid bar. Dock, spanjorerna är snälla och kunde stå ut med en korkad svensk.

Du kan käka också. Det är inte bara ögat som får sitt, även magen. SVEA serverar pizzor, sallader, nachos, hamburgare, pasta och svensk tapas, vad är det då? Lite köttbullar, korv, ost – ja ni vet. Sånt man tycker om till en öl eller ett glas vin.

Kort sagt. Det här var kul, precis vad vi svenskar behövde. Lycka till Johan och Alexandra. Öppet alla dagar 12 – 24.