Nu har det gått en månad. Vaddå en månad? Sedan vi anlände till vår stuga i Jämtland och det eviga ljuset. Mycket har hänt. Vi trodde vår kompis Hälga hade stupat i senaste jakten, men icke. Hon kom fram med två kalvar och hälsade. Det gladde oss otroligt. I tio år har samma procedur upprepas.

Vad mera? Jo, vi fick en inbjudan till ett monstruöst 50-års kalas i grannbyn Vigge. Eftersom vi själva är väldigt mera nära 80 år än 50 år, kändes det hedrande (tack Annika). Det var elva stycken blivande 50-åringar, som satsat på detta utmärkta initiativ. Av alla hundratal som kom var de flesta före detta elever. Det roliga var att de flesta kom fram och pratade minnen. Dessutom kände de igen mig och Margareta, vilket ju är ett gott betyg åt båda parter. Att vi hade lite knepigt med igenkännandet är väl inte så konstigt. Det skilde ju några kilon.
Bland allt trevliga blev jag grymt imponerad av det lokala bandet. Dom var jätteduktiga och hade den goda smaken att spela Beatles gamla hit Drive my car. Gitarristen var super och slog Harrison med råge. Se där, allt var inte bättre förr.

Sen var det storöringen. Söndagen var en mycket konstig dag. Det spöregnade ingenting. Därför beslöt vi att ta båten och göra en fisketur. Storsjön är berömd för sina stora och fina öringar. En av dem tänkte jag landa, så att säga. Sjön låg spegelblank, men det vakade lite här och där.

Så högg det. Spöt gick nästan av och min första tanke var – har jag för tunn lina? Bumlingen stretade emot som en stock. Det kanske var en stock, som flöt omkring i sjön som den där Holländaren? Margaretas kommentar var typisk:
– Det är bottennapp.

Tyvärr gick inte linan av. Därför kunde jag efter en heroisk kamp konstatera att det var en sik på 2 hg. Dock, tillsammans med en fin harr blev det en god middag.

                                                     Granlunda

                                            Älgarna står bakom ladan

Här kommer dom