Fem månader – och jag börjar förstå. Jag börjar förstå att hon inte kommer tillbaka. Det är längre mellan gråtatackerna. Det är lättare att möta människor, eftersom de flesta vet och vi tidigare pratat. Dock, det händer att någon inte vet och blir bestört. Då tar det fart igen, men nästa gång vi ses är det lugnare, det vet jag. Långsamt förändras levnadsvanorna och tankarna.

Golf. Ja, golf må kallas för en snobbsport, men det är läkande. Främst alla vännerna, som nu vet och föredrar att prata om sina slag och ofta dråpliga händelser på banan. Då blir det skratt, vare sig man vill eller ej. Till skrattet och dråpliga händelse hör Lasse J. Han är 87 år (tror jag) och spelar på hcp 32. Han slutade köra bil, när han blev 85, varför han har färdtjänst. På banan kör han dock, ibland för fort. När han körde över min golfvagn gick det för fort, men vadå, det finns flera golfvagnar. Jag undrade om det inte fanns färdtjänst på golfbanan också, men icke. Lars berättade för mig, när hans hustru gick bort efter att ha varit gifta i 60 år. Det var ett samtal, som också var läkande.

Jag har fått ett nytt jobb, MANAGER. Mitt barnbarn Amanda har gått ut löpargymnasiet och gör nu sista året som junior. Resultaten hittills är lovande och tillsammans med sin tränare har hon bestämt sig för att göra en elitsatsning. Detta innebär att hon kan jobba max. 50 %, för att orka med hårdträningen. Vilket i sin tur innebär att ett visst ekonomiskt stöd behövs för att klara vardagen. Min tanke är att de som vill och är intresserade av idrott lämnar ett stöd på 500 kr per år. De som deltar blir informerade om hur träningen går och resultat. När det gäller företag blir det en annan nivå och upplägg, eftersom det måste gå genom hennes klubb. Är ni intresserade får ni gärna höra av er (anders@trense.se eller 070-2587136).

Sorgen innebär både det ena och det andra. I tidigare blogg har jag berättat om att barndomsvännen Lars gick bort någon månad efter Margareta. Hans hustru Annika och jag samtalar mycket och stödjer varandra. Människans beteende slutar aldrig att överraska. Äldre män läser dödsannonserna och ringer, i detta fall Annika. De erbjuder hemman och allt möjligt om hon ”tar hand om dem”.  Att begravningsbyråer ringer är ju helt legitimt, men kan ändå bli fel. Lars växte upp vid havet och ville att askan efter honom skulle spridas i havet. Detta genomfördes i en mycket vacker ceremoni.
Efter flera samtal började Annika bli både trött, ledsen och arg varför följande samtal utspelade sig:
– Vi beklagar sorgen och undrar om ni vill köpa en gravsten?
– Ja tack, om den flyter.
Tystnad
– Min man har fått sin sista vila i havet.
– Jaha, ja tack då.

Det måste finnas plats för både skratt och tårar i sorgen.

Att köra bil, när man gråter. Är det farligt? Kanske. Jag var på väg till Storsjöbygdens förnämliga golfbana. Radion vaknade till liv. P4, Jämtlands radio. Frågesport. Som vanligt kunde jag alla frågorna, lätt. Man gör ju det när man sitter avslappnad och inte behöver svara. När någon svarat rätt och fått sin mugg kommer skivan. Jag är totalt oförberedd. Lisa Nilsson sjunger,  Var är du min vän? Lisa har en vacker röst och låten/visan är vacker, för vacker – åtminstone för mig. Allt kraschar och jag gråter hejdlöst. Vägen blir en suddig linje, glasögonen immar igen.

Tiden läker alla sår. Hur lång tid? Att det skall vara så förbannat svårt att inse sanningen. Hon finns inte mer. Hon kommer inte tillbaka. Jo i minnena, men det är ju det som är så svårt. 

Barnbarnet Jonatan, 21 år, tog med mig på fjällvandring. Tänk att de där knattarna plötsligt tar över ansvaret. Jag har ju fem barnbarn till, men nu var det Jonatan. När han ser att jag börjar knäa under mina 17 kg, packar han om. Vi går vidare, han med 22 kg och jag med 12 kg. Vi slår upp tältet vid Ulvåtjärn, en av de vackraste platserna i den Jämtländska fjällvärlden. Här var jag och Margareta första gången 1960. Det blir en skön kväll, men då är minnena där igen. Hur många tårar kan man producera? Jonatan lägger sin arm över mina axlar. En lång stund, mycket lång, sitter vi tysta. Sen släpper det, långsamt.

Tiden läker alla sår – jag hoppas det.

Jag tror inte på helvetet eller paradiset. På jorden finns många paradis, ett av dem är Huggnora i södra Dalarna. En underbar liten by med allt som hör den svenska sommaren till. Gedigna timmerhus, kor som betar, en vacker varm sjö och det bästa av allt – där bor Bengt och Kicki på sommaren. De är gedigna vänner, som bor i Torrevieja på vintern. Jag måste åka ned till Märsta och tog svängen runt Dalom. Kramar och värme slog emot mig, och så tårar naturligtvis, litervis. Två dagar med ett väder som nästan är unikt för Sverige. Mycket tårar, men ett reningsbad för själen.

Tiden läker alla sår, men den måste ha hjälp.

Jonatan med Sylarna i bakgrunden

Jonatan planerar nästa dagsetapp

Snasahögarna skymtar i bakgrunden

När vi kom hem till Granlunda tog vi båten och drygade ut fångsten med lite småfisk…..

Tack Jonatan, du hjälpte tiden.

Ännu en begravning. En av de riktigt nära barndomsvännerna har fått vila. Lars fick MS i unga år. Han har kämpat mot en sjukdom, som alltid vinner till slut. Lars gjorde allt. Han tränade, ändrade kostvanor, prövade hälsokost – ja allt. En enorm vilja gjorde att han trots allt fick ett ganska långt liv. När benen tog slut, åkte han slalom i en specialbyggd kälke. Han tog sig upp en bit på fjället i rullstol. Det jag minns bäst är våra kvällar i augusti vid havet. Vi tände ett stearinljus och drack kask. Starkt kaffe och Renat nr. 1.
De sista månaderna orkade inte kroppen mer. Allt blev en plåga. Han ville vila och det fick han.

Bara ett par år och allt har förändrats. Förutom Margareta har mycket nära vänner gått bort. Nils-Olof – Torbjörn – Tobben från Bergen (granne i Torrevieja) – PO – Lars-Erik – Mona – Lars….

Inte ens en grå liten fågel
som sjunger på grönan kvist
det finns på den andra sidan
och det tycker jag nog blir trist

Inte ens en grå liten fågel
och aldrig en björk som står vit –
Men den vackraste dagen som sommaren ger
har det hänt att jag längtat dit
(Nils Ferlin)

Men, mitt i den tunga saknaden….. Paulina tar lärarexamen i morgon (du måste komma farfar, naturligtvis) – Amanda tar studenten på löpargymnasiet (du måste ….) – Matilda går ut nian och är nöjd (då är det bra…) – Mehdi tentar stenhårt i matematik i Paris – Jonatan har bra jobb och skall gå på fjällvandring med mig – Felisia har tagit ett jättekliv mot vuxenvärlden och skall med pojkvän åka till vårt hus i Torrevieja (du bör inte komma farfar…)

Tänk vad underbart om alla var med.

Kan man hantera sorgen? Kan man kontrollera sig själv? Inte jag i alla fall.

Efter en vecka
Jag står i kön på Willys. Någonting ger mig ett minne av Margareta. Jag börjar gråta, det går inte att hejda. Skall jag slänga allt och springa ut? Jag står kvar. Tjejen i kassan ser oroligt på mig. Hon slår in några varor, sen ser hon upp.
– Hur är det?
Jag torkar tårarna och drar efter andan.
– Vill du ha hjälp?
Jag skakar på huvudet och säger:
– Det finns ingen hjälp.
Hon fortsätter att slå in varorna. Framför står en mamma med en liten flicka. Flickan har stora bruna ögon och ser på mig och vänder sig mot mamman.
– Farbron gråter mamma.
Jag torkar tårarna lite generat och försöker le mot flickan och säger med bruten röst:
– Det ordnar sig.

Efter två veckor
Jag förstår inte, hur det skall ordna sig. Alla säger att det gör det. Tiden, ett magiskt ord. Tiden läker. Två av mina vänner har gått igenom samma sak. Det tar ett år. Du måste gå igenom julen, påsken, midsommar, högtidsdagarna. Du måste acceptera sorgen, gråt bara, berätta, skriva….Om du försöker hålla emot, tar det bara längre tid.

Efter tre veckor
Jag åker upp till Fjället med Mats. Vi skall bygga på hans sportstuga. Det blir mycket prata i bilen. Jag har åkt den vägen många gånger med Margareta. På vägen stannar vid vår lilla stuga i Hoverberg, Jämtland, som Amanda döpt till Granlunda. Då brister allt. Margareta var trädgårdsmästaren. D.v.s. hon bestämde vilka växter som skulle planteras och var. Jag grävde.  En lång stund går jag bara omkring. Mats väntar. Så småningom åker vi vidare.
Dagarna i fjället är läkande. Det är de alltid, oavsett väder. Jag blir trött av allt jobb och sover bra och länge, mycket prat på kvällarna som också läker. Efter fyra dagar åker vi hem. Vi stannar åter vid Granlunda. Nu går det bättre, allt går lite bättre.

Begravningen
Solen lyste över Husby Ärlinghundras lilla kyrka, men det var aprilkyligt i luften. Jag och sönerna med familjer träffades tidigt för att gå in i kyrkan. Urnan stod på ett vackert glasbord, inramat av ljus. Några minuter av tystnad, när minnen och andra tankar fick ta plats hos var och en.  Sedan gick vi till församlingshemmet för en stunds förberedelse och samling. Vår präst Annika kom och gav trygghet med sin närvaro och enkla, men klara beskrivning om begravningen. Jag kan inte nog berömma Annika för ett så vänligt och professionellt  handlande. När klockorna ringde gick vi till kyrkan, där många vänner väntade.
Det blev en ljus högtid med musik. Barnbarnet Mehdi spelade piano. Jag kände att jag var med hela tiden, men avslutningen blev svår att bära. Mikael, Mats och Magnus framförde en av Margaretas älsklingssånger; Ett ögonblick i sänder av Bo Kaspers. Magnus hade skrivit två extra verser till Margareta och mig. I den stunden var jag på väg någon annanstans.
Magnus underbara verser:
Jag sjunger detta för min mamma, här idag
och för en farmor, som kan göra barnen glad
jag ska inte sakna tid jag inte får
för jag är lycklig för allting du gav i går
jag tar en dag, ett ögonblick i sänder…….

Pappa, lilla pappa du finns kvar
trots sorgen och all saknad, det blir bra
den resan, det äventyr ni gjort
det betyder allt, det är nåt riktigt stort
vi tar en dag, ett ögonblick i sänder……….

Att gå vidare
Påsken stod för dörren, uppenbarelsens tid. I Jämtland var det vårvinter, den bästa av årstider. Jag följde med Magnus upp till Östersund. Det blev en påsk med allt som hör därtill. Inte bara mat och dryck utan flera fjällturer. Fantastiskt  väder, varmt, kanske för varmt. Snön började lösas upp. Älvar och bäckar bröt igenom. Amanda hade alltför hög fart på skidorna och lyckades köra rakt ned i en bäck.  Det var längesen jag åkte skidor. Trötthet och mjölksyra gjorde sig påmind alldeles för fort. Dock, det var roligt och jag glömde för en stund. Livet är vår största gåva. Du har bara ett, ta vara på det.

Varför skriva?
För mig är det ett sätt att bearbeta sorgen. Kanske kan det vara en tröst för andra i samma situation att läsa mina tankar.

Minneslunden i Husby Ärlinghundra kyrka. Ibland bjuder det svenska vädret på överraskningar. 26 april och sommar i luften. En stund av kontemplation.

Hon var inte bara min bästa vän, hon var min hustru. Vi hade varit gifta i 53 år. Hon gav mig tre barn och sex barnbarn. När livet plötsligt släckts under en tid av 30 sekunder blir allt tomt. Det går inte att fatta, det blir bara en djup, smärtfylld sorg. Trots 74 år kände vi en framtid, vi planerade.

Efter så många år tillsammans dominerar inte ungdomens förälskelse, även om den finns kvar i minnena. Man känner en själslig trygghet med varandra. När man nått så långt tycker man att den andres välbefinnande är viktigare än sin eget. Vi hade nått så långt. Detta innebär att när den andra dör, dör också en del av den som får leva vidare. I dagens samhälle är detta unikt, men jag är tacksam för att det blev så. Missuppfatta mig inte. Vi bråkade då och då som alla andra, kunde bli riktigt sura på varandra. Fast hela tiden visste vi, att vägen till försoning låg bakom hörnet.

Jag är inte rädd för döden längre. Förr var jag rädd för att lämna Margareta ensam, för att dö. Det är jag inte längre. Jag har inte någon tanke på att söka döden, inte alls. Livet är en fantastisk gåva, men jag är inte rädd längre. Min läkare sa att varje människa har sitt öde. Varför dör vissa när de är 74 år och vissa vid 94 år? Det är meningslöst att söka det svaret, det finns inte. Viktigare är kanske att fundera på vad man gjort av livet. Där känner jag en stor tillfredsställelse. Vi hade gjort allt vi önskade och vi hade gjort det tillsammans.

I denna stund betyder vännerna allt. Mina barn och barnbarn samt alla vänner både i Torrevieja och i Sverige. Svenska kyrkan har en liten församling i Torrevieja. Margareta och jag var medlemmar. Vi var/är inte alls särskilt kyrkliga eller religiösa, men vi kände tryggheten, traditionen. Prästparet Michael (kyrkoherde) och Susanne (diakon) gav mig ett stort stöd. Våra församlingar i främmande länder betyder mer än de flesta förstår.

Att gå vidare. Det är 18 dagar och 3 timmar sedan Margareta gick bort. Jag har fortfarande lika svårt att förstå det.

Många vill ge en minnesgåva till Margareta genom Barncancerföreningen i Umeå. Tyvärr har fel postgironummer angivits i tidningen. Det rätta är 90 30 80 – 0

Bröllopsresa, Helags 1961

30 år senare

Lundörrspasset