Att köra bil, när man gråter. Är det farligt? Kanske. Jag var på väg till Storsjöbygdens förnämliga golfbana. Radion vaknade till liv. P4, Jämtlands radio. Frågesport. Som vanligt kunde jag alla frågorna, lätt. Man gör ju det när man sitter avslappnad och inte behöver svara. När någon svarat rätt och fått sin mugg kommer skivan. Jag är totalt oförberedd. Lisa Nilsson sjunger, Var är du min vän? Lisa har en vacker röst och låten/visan är vacker, för vacker – åtminstone för mig. Allt kraschar och jag gråter hejdlöst. Vägen blir en suddig linje, glasögonen immar igen.
Tiden läker alla sår. Hur lång tid? Att det skall vara så förbannat svårt att inse sanningen. Hon finns inte mer. Hon kommer inte tillbaka. Jo i minnena, men det är ju det som är så svårt.
Barnbarnet Jonatan, 21 år, tog med mig på fjällvandring. Tänk att de där knattarna plötsligt tar över ansvaret. Jag har ju fem barnbarn till, men nu var det Jonatan. När han ser att jag börjar knäa under mina 17 kg, packar han om. Vi går vidare, han med 22 kg och jag med 12 kg. Vi slår upp tältet vid Ulvåtjärn, en av de vackraste platserna i den Jämtländska fjällvärlden. Här var jag och Margareta första gången 1960. Det blir en skön kväll, men då är minnena där igen. Hur många tårar kan man producera? Jonatan lägger sin arm över mina axlar. En lång stund, mycket lång, sitter vi tysta. Sen släpper det, långsamt.
Tiden läker alla sår – jag hoppas det.
Jag tror inte på helvetet eller paradiset. På jorden finns många paradis, ett av dem är Huggnora i södra Dalarna. En underbar liten by med allt som hör den svenska sommaren till. Gedigna timmerhus, kor som betar, en vacker varm sjö och det bästa av allt – där bor Bengt och Kicki på sommaren. De är gedigna vänner, som bor i Torrevieja på vintern. Jag måste åka ned till Märsta och tog svängen runt Dalom. Kramar och värme slog emot mig, och så tårar naturligtvis, litervis. Två dagar med ett väder som nästan är unikt för Sverige. Mycket tårar, men ett reningsbad för själen.
Tiden läker alla sår, men den måste ha hjälp.
Jonatan med Sylarna i bakgrunden
Jonatan planerar nästa dagsetapp
Snasahögarna skymtar i bakgrunden
När vi kom hem till Granlunda tog vi båten och drygade ut fångsten med lite småfisk…..
Tack Jonatan, du hjälpte tiden.
Vi fjällvandrade med alla tre barn för första gången i år. När vi funderade över vart vi skulle gå, för att också den yngsta skulle kunna hänga med, hade vi dina och Margaretas turer med era barn som förlaga. Om vi har tur och följer era råd, kanske någon tar med oss till fjälls när vi når din ålder! Kram /Pernilla
Ta vara på tiden och ge all kärlek ni har. Det värsta är att allt går så fort, vilket gör att man måste prioritera tiden med barnen. Är man i min situation är den enda trösten, att vi verkligen gjorde det.
Hej Anders!
En del säger att man som utomstående inte kan förstå smärtan man känner. Men det tycker jag att man kan. Jag förstår precis hur du känner. Tiden läker inte såren men det kan bli hanterbart…så småningom.
Kramar P ♥♥
Jag hoppas det är som du säger, men ibland tvekar jag (om att förstå och tiden). Jag har pratat med flera som har varit i samma situation. Många menar att tiden man varit tillsammans har stor betydelse. Det känns som om en bit av mig också går bort. Vissa som inte har varit tillsammans så länge, menar att sorgen och saknaden är precis lika tung. Det beror alltså på vilket förhållande man hade. Reser man sig inte inom en viss tid, lägger man av och själv går samma öde till mötes. Det är då det är så viktigt med vänner.