Plötsligt stod han där. Min gamle vän, golfhataren, Otto Ulrik Traneskrika. Jag hade inte sett honom på snart tio år. Jag minns att han hotat med att flytta till Nordpolen, enda säkra stället på jorden där man inte träffade eller blev träffad av en golfspelare. Bakgrunden till ilskan var att han fått en golfboll i skallen. Traneskrika rastade sin get på golfbanan, vilket han tyckte var helt naturligt. Golfspelaren i fråga skrek dessutom ”ta bort hundjäveln!” Sen var det kört. Inte ens fredsförhandlare från FN kunde få personerna att sitta i samma rum.

Traneskrika tittade på mig med sorgsna ögon.
– Nu är dom på väg.
– Vilka dom (fast jag anade vad han menade).
Traneskrika svarade inte, men fortsatte:

” Dom breder ut sig som kaniner, går inte att stoppa. Fastnar du i deras garn har du liten chans till ett normalt liv. Med små knep och en ständig monolog suger dom in dig i sin meningslösa samvaro. Samtliga är mer eller mindre hjärntvättade. Hela deras liv kretsar runt en vit, liten boll och en käpp, som kallas klubba. Den viftar dom med och slår i marken. Hur denna boll rullar är det enda väsentliga i deras liv. Om dom fått ögonkontakt med dig är du förlorad. Du har inte en chans att komma undan. De spelar ingen roll om du sitter och äter en fin middag eller ligger på operationsbordet. Börjar dom berätta om sina slag, sluter dom inte förrän du somnat eller svimmat, inte då heller, förresten.

Här drog Traneskrika efter andan, men fortsatte. ”Dom är inte bara många, dom finns i alla åldrar. Från tre år till hundra. Det riktigt otäcka är att dom ständig ökar. Djingis Kahn kom med sina horder och ställde till ett elände. Nu sker samma sak i Spanien. Det är som under den stora folkvandringsperioden. Från norra Europa väller dom in i detta vackra oskyldiga land. Jag tycker spanska regeringen ska ta upp detta i EU. Någon form av invandringskvot måste väl ändå till. Det ryktas att man ev. skall bygga någon form av inhägnade reservat, där dom bara kan umgås med varandra och inte förstöra livet för oss normala.

Snälla Otto Ulrik. Nu tar du väl ändå i så det knakar. Dom har ju redan sina reservat, där du snubblade in med din get.
Han hörde ingenting (Otto Ulrik, inte geten) utan ökade ordflödet. ”Det finns vissa kännetecken på dessa människor, som kan vara bra att känna till. Dom har bara en handske, vilket bevisar att något är fel. Ofta har dom en frånvarande blick och ett saligt leende, åtminstone före de börjar sina aktiviteter. Efter är de flesta en blandning av tyst vrede eller riktigt förbannade, ofta på bollen, klubban, vädret, hustrun….
Ibland stannar dom upp och knäpper händerna, som om dom håller i sin lilla terapileksak, som kallas klubba och ibland putter. Det kan ske precis var som helst, på toaletten eller ett övergångsställe. En lång stund står dom och rör armarna fram och tillbaka, mumlande – rak högerarm, stilla huvud…

Jag har bara ett råd om dom tilltalar dig. Svara på japanska eller något liknande, peka på närmaste farmacia och avvik, artigt men bestämt. Annars står du själv inom två veckor och gungar som en idiot med en klubba i handen, stirrande på en vit boll.”

”Jag tar till mig dina visdomsord, men hur ser framtiden ut för dig nu då?”
”Jag drar”.
”Var då?”
”Antarktis, killevippen på dig.”

Roligt?

                                                                                          Barnaga.

Jag har varit till Santiago och klippt mig. Verkar lite långt för att klippa sig? Faktiskt inte. Bara 900 meter ned till centrum. För några år sedan såg jag en annons: Klippning 5 €. Ett mycket tilltalande pris för en gammal folkskollärare med dålig pension. Å andra sidan kommer väl lärarna att inte ha någon pension alls i framtiden, men det är inte heller något problem, eftersom det inte kommer att finnas några lärare. Nu fick jag till det.

Skit samma, nu var det håret (som också börjar försvinna). Frisören är en kille från Chile, som öppnat och kallat sin salong för Santiago (huvudstad i Chile). Han har två stolar och en tjej som tar hand om tanterna. Här är det högt i tak. Alla pratar på en gång, alla ämnen avhandlas i raskt takt. Åsikterna går isär, men ingen blir förbannad. Grabben är snabb som en vessla och jätteduktig. Allt ingår utan snack. Han tvättar håret, fixar ögonbrynen, öronen och i värsta fall näsan (gamla gubbar, snart 75 år). Till slut höjde han till 8 €, men det är lika mycket folk. Buena suerte mi amigo!

Scandinavian Management, S.L.  För snart fjorton år sedan köpte vi vårt hem här i Torrevieja. När allt var klart för att skriva kontrakt flyttade vår mäklare till det inre av Mongoliet eller kanske var det Åsele. I vilket fall försvann han. Där stod vi och kände oss som fisken på torra land. Ingenting hände och vi började bli lite smått desperata. Då fick vi ett råd. Gå till Björn Sandström. Vi lyckades hitta hans kontor och blev direkt mottagna. Björn kikade på våra papper, tittade upp och sa: Det här fixar jag. Kom hit på torsdag så går vi till notarien (det hade vi försökt i veckor). Kom inte i badshorts och teeshirt. Vi klädde upp oss och sen var det klarrrt.
Björns företag heter numera Scandinavian Management (men vi säger Sandströms). Han har ett maffigt kontor mitt i stan, tio anställda (som snart blir flera). När jag nu var nyklippt och luktade gott gick jag upp till Björn för att hälsa på alla snygga tjejer, bland dem Anette. Hon är svenska, men har spansk familj och växlar språk som en brysselöversättare (comprende?). Björn berättade att han sista året ökat från 2000 kunder till 4000. Denna vecka hade han hjälpt två brittiska familjer att köpa bostad. Då börjar det hända saker. Britterna är 50 miljoner innevånare och BNP på ön steg kraftigt sista kvartalet. Sammanlagt betyder detta även mycket för spansk ekonomi. Definitivt ser Spanien ljuset i tunneln.

Kan man bli glad av att se en byggkran? Ja, faktiskt. För sex, sju år sedan förmörkades himlen av byggkranar, sen slog det stopp (som ni vet). Tråkigast var halvfärdiga husskelett som stod och väntade på att något skulle hända. Häromdagen var jag och mujeren ute på vår träningsrunda/promenad/långsamförflyttningavkroppen på några mil (engelska) och där står en byggkran i full gång. Runt kutar folk med murslevar och visslar ”happy days are here again” (inte riktigt, men ändå – dom hade jobb). Det är det det handlar om – jobb – därför blir man glad av att se en byggkran.

Länge sen man såg de här skyltarna, men bättre sent än aldrig.

För våra vänner i norr. Vi har Jämtländsk vårvinterväder just nu. Kalla nätter och mornar, inte mer än +5 grader. Sedan kommer solen och till siestan kan man sitta ute och fika i +20-25 grader. Inte i snöfickan, men ungefär lika (förutom snön).

Spanien ett stort land.  Är det varmt i Spanien nu? Det är en vanlig fråga, som inte går att svara på. Det beror på var du är. Är du i norra Spanien kan det vara snö. I södra kan man bada (om man är svensk). Sen är det ju si och så med geografikunskaperna. Kanarieöarna är också spanskt och där är det mycket varmare. Jag minns 60- och 70 talet. Sverige och svenskarna har alltid försökt vara världens samvete. Till Spanien skulle man inte åka, där hade man Franco. Inga turistpengar till det landet, absolut inte. Då fick det bli Mallis i stället….apropå geografikunskaper. Nu har man andra problem, att räkna om kronor till euro. Med tanke på sista pisa-undersökningen är det nog större problem än geografikunskaperna.

Nå, är det varmt hos er (nu alltså)? Allt är relativt. Det är varmare än i Kiruna, men man badar inte, inte ens om man är svensk. Sitter man i solen kan det vara som en skön sommardag i Jämtland. Om denna dag är sittande vid en bäck i fjället, med ett metspö i handen – ja, då är det för mig – livets höjdpunkt. Dock, nu sitter jag på terrassen med en flaska gott rödvin för 27 kr (jodå, det finns visst för det priset). Det är inte så dumt det heller.

Värmen är inte det viktigaste – det är ljuset. Redan omkring åtta är det ljust och så fortsätter det till sex på kvällen. Där är den stora skillnaden. Sen åker man till Jämtland i juni och där är det ljust dygnet runt. Det tror inte mina spanska vänner på, inte att det kan vara -4 på midsommarnatten heller – för den delen.

En annan fråga – lever ni billigare i Spanien? Ja, definitivt. Maten och drickat till är mycket billigare, likaså bensinen, men inte som förr. Ärligt talat är jag lite trött på ytlänningar i min ålder som drömmer om -70 talet. Då kunde man äta en trerätters för 39 kr, åka taxi för ingenting och få en hantverkare för ännu mindre ingenting. Varför är det inte så nu då? Jo, för att Spanien är ett modernt EU-land med alla dess bestämmelser som vi vill ha. Köket på en spansk krog är lika utrustat som ett svenskt krogkök. Den som serverar eller diskar har en acceptabel lön. Hantverkaren eller byggarbetaren har hjälm, hörlurar, skyddsglasögon o.s.v. Detta kostar pengar, som vi måste betala.

Korruptionen då? Ja, den är förfärlig, ända upp till regeringen, men ändå. Det har blivit mycket bättre. Gamla skrönor (eller var det skrönor?) som att byggmästaren fyllde en väska med pesetas och åkte upp till borgmästaren och lämnade denne med ett tillstånd att bygga ett hotell 20 meter från den skyddade stranden – det finns inte längre. Se bara på alla rättegångar, där man sytt in borgmästare på löpande band.

Nu till något helt annat. En av mina bästa polare heter Bengan. Han har gjort mig intresserad av hästar. När jag var åtta år konstaterade man att jag var allergisk mot sommarblomster och hästar. Mitt intresse för djuret häst har naturligt nog varit mycket svalt. Däremot att se dem springa och kunna tjäna grova pengar på stackarna tycker jag är kul, tack vare Bengan alltså. Nu händer följande. Margareta skall köpa något tyg (duk, ja vad fan det heter). Affären tar inte kort. Hon ber mig att köpa pengar i närmaste affär, som är en spelbutik. Den glada och vänliga tjejen i kassan upplyser mig om att jag tyvärr måste handla för 100 kr för att få ut kontanter. Jag ser mig runt. V 64 andel 98 kr, duger det? Ok, säger tjejen och ger mig mina kontanter.

Tro det eller ej, men alla hästar gick in, jag fick alltså sex rätt. I väntan på utdelningen satt jag och funderade på om det skulle bli en BMW fyrhjulsdrift eller en liten Cab här i Torre eller varför inte båda? Jag hade satsat 98 kr och vann 120 kr. Tack för kaffet. Opel -95 är inte så dumt det heller, när den går. Det blev inget tyg, duk ja… heller, slutet gott allting gott.

Hästar på lämpligt avstånd. Granlunda Jämtland.

Barnbarn med häst. Felisia, när hästar var viktigt….

Barn till häst. Mikael fem år, numera snart 52 år.

Livet går vidare, hoppas jag. När vi fyller (år) det här året är Margareta och jag närmare hundra än femtio, se där.

Den sjuttiofjärde julen. Ja, det blir det, faktiskt. Det känns overkligt, men är ju – tyvärr, mycket verkligt. Hur mycket kommer man ihåg? De första jularna är minnen som pappa och mamma berättade om.  På den tiden fanns det inte pengar till så många julklappar, för det mesta en. Jag hade fått en leksaksbil, som jag parkerade i ett hörn, varefter jag lekte med ett vedträ. Jag anar att det var då min kreativa begåvning vaknade, åtminstone sade mamma det (ni vet mödrar).
Något äldre och med bättre ekonomi i familjen fick jag en bob (kriget var slut och första barnbidraget kom). Jag och kompisen Ove knallade upp för missionsbacken, som då var fruktansvärt lång och brant. Vi störtade iväg med dödsförakt. Det var isigt i backen och farten ökade. Vid slutet av backen korsade man landsvägen. Just då kom fabrikör Eriksson i sin stora Volvo. Det fanns bara två bilar i samhället, fabrikör Erikssons och taxin, så lite otur var det ju, rent statistiskt. På vägen kom tant Jansson på sparken. Hon såg vad som skulle hända och frös till is av skräck. Senare berättade tant Jansson följande:
” Just när vi skulle korsa vägen och bli krossade av fabrikör Erikssons stora Volvo, svängde jag ned i diket och försvann i ett snömoln. Likt en jultomte tittade jag upp och såg på den fortfarande chockade tant Jansson och säger:
Trodde du nåt? (ytterligare ett bevis på den kreativa begåvningen?)

Julen och vädret. När jag försöker minnas är det egentligen vädret som dominerar. Tre veckor före jul börjar man tjata om en vit jul. Bing hjälper till genom att ständigt drömma om en vit jul fast han bodde i Los Angeles. Tuffaste väderminnet har jag från början av 80-talet, när vi hade minus 42 C. Då skulle Bing ha varit med och åkt kälke efter en ren. Tvärtom var en jul i början på seklet i Torrevieja, +27 grader på julafton. Vi hade klätt upp oss för att gå till Stefans restaurang, som hade ett magnifikt julbord på den tiden. Iförd Harris Tweed var jag nära att få värmeslag, men maten var god. Året efter var maten lika god, men inte vädret. Det regnade kopiöst och termometern visade 12 grader (plus i alla fall). Varje gata såg ut som Fuan och vi torkade inte upp förrän vi kom till Janssons frestelse, men den var god.

Av olika anledningar befinner vi oss i Märsta. Här blir det inte någon vit jul. Vi tar tåget och åker upp till en av sönerna i Östersund. Åker och åker, när det gäller tåget skall man inte vara för säker nuförtiden.  En vit jul blir det nog, men inte med Bing. Barnbarnen får nog bestämma och då blir det väl någon rappare, som man inte hör vad hen säger, men maten blir god, det vet jag.

I dag är det årets mörkaste dag. Det kan man konstatera med olika behag. Nu vänder det. Om sex månader har vi midsommarafton, då vänder det…. eller Jaha, so what. Det sista är nog bäst.

I vilket fall – God Jul och Gott Nytt År – Feliz Navidad – alla läsare.

Den här bloggen är influerad av en lycklig tid i Jämtland. Orsaken är att en av mina gamla elever (Camilla D.) vädrat minnen från skoltiden på facebook. Hon gick i femman och fick på en skoldans sjunga med det sanslöst populära popbandet Skalbaggarna. Låten hette ”Kasta fimpen, spola kröken”. Namnet Skalbaggarna hade de tagit från ett nästan lika populärt band (Beatles= skalbagge, med något felstavning på engelska). Låten hade faktiskt jag skrivit (både text och musik, så de så). Den var med på deras första skiva (tvåan väntar vi på) och spelades på radiostationerna över hela världen (en gång i Radio Jämtland, ett önskeprogram, Lars G. ringde).

Varför detta låtnamn? Ja, det var inte så att grabbarna i bandet var speciellt ordningsamma eller ville uppfostra ungdomarna till ett bättre liv.  Saken var den att det då pågick en tävling över hela Sverige, arrangerad av The Non Smoking Generation. Bra bidrag skulle omnämnas och få pris. Skalbaggarna omnämndes och fick varsin t-shirt. Jag fick 18 kr i STIM-pengar. Dessa ersättningar får man om ens låt spelas i radion. Björn, Benny, Ted och jag m.fl.  fick alla betalt, men nyss nämnda grabbar fick mera än mig.

Grabbarna i bandet gick i samma klass hela skoltiden och hette: Hans-Åke Hansson (fiol!!), Mikael Klöver/Larsson (sax ), Thomas Kronlund/Hansson (trummor) Lars Gustavsson bas (Lars Vegas) och Magnus Trense (piano) – alla sjöng, nåja….

En kul sak med skivan. En av låtarna var en låt av Beatles (Your mother should know). Jag skrev en text på svenska (Tänk att få va med), vilket jag inte skulle ha gjort. Skivan stoppades av Beatles svenska förläggare. Efter ett förfärligt pratande i telefon (skolan betalade) kom vi överens om att jag skulle skriva på ett kontrakt, där det står att all vinst på denna låt skulle tilfalla Beatles. Jag har kontraktet kvar och funderar på att ta med det, nästa gång jag hälsar på Paul i London.

Du skall få en skiva Camilla. Jag har fyra skivor kvar. Det blir nog ett större problem att finna en skivspelare som passar. Radio Jämtland har skivan, så varför inte ringa Lars G.  och önska som han gjorde. Dessutom vill jag tacka och sända en hälsning till dig Camilla för att du väckte gamla minnen till liv. Jag sitter vid poolen och skriver det här, men nu börjar solen gå ned och temperaturen närma sig +23 C, hösten är här.