Nu har det gått en månad. Vaddå en månad? Sedan vi anlände till vår stuga i Jämtland och det eviga ljuset. Mycket har hänt. Vi trodde vår kompis Hälga hade stupat i senaste jakten, men icke. Hon kom fram med två kalvar och hälsade. Det gladde oss otroligt. I tio år har samma procedur upprepas.

Vad mera? Jo, vi fick en inbjudan till ett monstruöst 50-års kalas i grannbyn Vigge. Eftersom vi själva är väldigt mera nära 80 år än 50 år, kändes det hedrande (tack Annika). Det var elva stycken blivande 50-åringar, som satsat på detta utmärkta initiativ. Av alla hundratal som kom var de flesta före detta elever. Det roliga var att de flesta kom fram och pratade minnen. Dessutom kände de igen mig och Margareta, vilket ju är ett gott betyg åt båda parter. Att vi hade lite knepigt med igenkännandet är väl inte så konstigt. Det skilde ju några kilon.
Bland allt trevliga blev jag grymt imponerad av det lokala bandet. Dom var jätteduktiga och hade den goda smaken att spela Beatles gamla hit Drive my car. Gitarristen var super och slog Harrison med råge. Se där, allt var inte bättre förr.

Sen var det storöringen. Söndagen var en mycket konstig dag. Det spöregnade ingenting. Därför beslöt vi att ta båten och göra en fisketur. Storsjön är berömd för sina stora och fina öringar. En av dem tänkte jag landa, så att säga. Sjön låg spegelblank, men det vakade lite här och där.

Så högg det. Spöt gick nästan av och min första tanke var – har jag för tunn lina? Bumlingen stretade emot som en stock. Det kanske var en stock, som flöt omkring i sjön som den där Holländaren? Margaretas kommentar var typisk:
– Det är bottennapp.

Tyvärr gick inte linan av. Därför kunde jag efter en heroisk kamp konstatera att det var en sik på 2 hg. Dock, tillsammans med en fin harr blev det en god middag.

                                                     Granlunda

                                            Älgarna står bakom ladan

Här kommer dom

Saltets historia och betydelse för Torrevieja del 5

Salt på spanska = Sal

Saltet är och har alltid varit enormt viktigt för livet på jorden.

Jesus sade till sina lärjungar:
Ni är jordens salt.

På romartiden användes salt som pengar. Lön på spanska heter salario.
Vad har du i lön? ¿Que salario tienes?

Torrevieja var helt enkelt Saltstaden
I förra avsnittet berättade jag hur produktionen av salt ökade från början av 1800-talet fram till vår tid. Sättet att utvinna saltet och föra det vidare ut till skeppen förändrades inte så mycket. Näringslivet dominerades totalt av saltet. Visserligen fanns fisket och byggandet av båtar, men dessa näringsgrenar hade inte alls lika stor betydelse som saltproduktionen. Dessutom hade byggandet av båtar långsamt gått ned i och med att ångbåtarna gjorde sitt inträde i början på 1920-talet.
Vid början av 1950-talet var större delen av Torreviejas befolkning beroende av saltproduktionen. Saltbolaget var nästan en stat i staten. Detta skulle inom några år bli en chock för människorna, när saltproduktionen snabbt moderniserades och arbetslösheten blev total.

Kampen att få en hamn
Denna kamp hade egentligen pågått i flera hundra år. Cartagena och Alicante hade något bättre naturliga hamnar, vilket som bekant saknas i Torrevieja. Redan på 1700-talet begärde Orihuela stad av kung Felipe V att en hamn skulle byggas i Torrevieja. Det hade ingenting med saltet att göra, utan gällde råvaror från inlandet som måste forslas till Alicante eller Cartagena. Det var stora avstånd och blev mycket dyrt. Naturligtvis motarbetade Alicante och Cartagena detta.
Trots att två så starka näringsgrenar behövde en hamn hände ingenting.

1887 bildades en kommission för att genomföra ett hamnbygge
1888 låg över 200 skepp för ankar utanför Torrevieja, väntande på att lasta salt och råvaror från inlandet. Trots detta kom inte något hamnbygge i gång. Däremot började järnvägsbolaget lägga sig i debatten. Järnvägen hade nu nått Torrevieja och varför inte forsla allt på räls till andra hamnar?
1907 kom nya löften om hamnbygge, men som vanligt blev det stoppat. Arbetslösheten var nu stor i Torrevieja och en massiv demonstration för ett hamnbygge ringlade sig genom Torrevieja. Under tiden förbättrade Alicante och Cartagena sina hamnar, vilket ledde till att många skepp sökte sig till dessa hamnar.

Äntligen, men nu är det 1920-talet
Planeringen och ritningar var klara 1921, men det dröjde ända till 1929, då huvudarbetet med den stora, 1140 meter långa piren började. I dag är det en av Torreviejas mest berömda attraktioner. Varje dag promenerar folk längs denna vackra pir och imponeras av de stora stenblock som skapat Paseo Dique De Levante, som den heter på spanska eller Eastern Dock på engelska.
Mycket förseningar inträffade under åren, inte minst inbördeskriget 1936-1939 och vi är ända framme på 1950-talet innan allt var färdigt. I skydd av denna enorma vågbrytare kunde sedan det moderna hamnområdet innanför byggas.

Den nya saltpiren, Dique de Poniente eller The Western Dock
Saltpiren kunde nu börja byggas i skydd av den stora piren. Den byggdes rakt ut från stranden och lämnade en öppning på 200 meter mot den stora piren. Där kunde alla båtar, inklusive skeppen som skulle lasta salt, segla in. Byggandet av saltpiren verkar ju enkelt, men så var det inte. Man stötte på stora problem, när man skulle gräva ut botten för de djupgående skeppen. Nästa steg blev att bygga ett transportband från saltsjön ut på piren till skeppen. Lastningen av salt var nu nästan helt automatiserat.

Fullständig arbetslöshet
Vi är nu i slutet av 1950-talet och nästan alla jobb försvann inom saltproduktionen. Nu kom chocken jag nämnde tidigare. Tusentals familjer måste flytta för att få jobb. Staden var nedgången, men runt hörnet väntade en ny stor näring, som skulle förändra allt – turismen. Torrevieja var på grund av saltet och fisket van vid ”invandrare”. Det gjorde att turismen snabbt blev accepterat och gav staden den framgång vi nu kan se.

Här står jag längst ut på saltpiren, Dique de Poniente eller The Western Dock. I bakgrunden slutet på stora piren, Paseo Dique De Levante. Sundet mellan är 200 meter. Här seglar båtarna in till hamnområdet, inklusive saltbåtarna för att lassa salt.

Saltpiren med en båt som lassar.

Det behövs stora stenar för att stå emot havet.

Hamnområdet innanför pirerna. I bakgrunden saltpiren med en båt som lassar.

Närbild på en båt som lassar salt.

Stora piren, Paseo Dique De Levante 1140 meter lång.

Endast Sverige svenska krusbär hafva
eller
Kulturkrock och snygga tjejer

Jag sticker emellan med ett hemma igen reportage. Saltet nr 5 kommer senare.

Fin landning av piloten, men lika fullt regnar det
Nåja, det hör ju till, regn i Sverige och grönt var man än tittar. Jag minns vännen Jim från Las Vegas. När han kom till Svenstavik, ville han ha en stol på gräsmattan. Där skulle han sitta och räkna de gröna färgerna. Sverige är otroligt vackert denna tid. Margareta plockade liljekonvaljer. Det luktade skolavslutning och Den blomstertid nu kommer hördes i det under-medvetna.

Besök på hälsocentralen
Som vanligt måste några prover tas. Jag knallade in i väntrummet på HC. Det var som att besöka en gravkammare i Egypten, dödstyst. Jag försökte med ett hurtigt Godmorrrron!. Svagt mummel. Osäker som jag var, frågade jag när de skulle öppna. Kvart i åtta kom det från ett hörn, sen var det tyst igen. Veckan före var jag hos frisören i Spanien. Det är ju inte HC precis, men ändå. Alla pratade med varandra och alla på samma gång. Vem lyssnade?
Exakt 07,45 klickade det till i dörren. Där stod en skitsnygg tjej, max. 25 år (hon var 52 enligt senare uppgift). Välkommen och vad vill du då? Det ska vi fixa. Allt så otroligt professionellt och gratis.

Varför är alla tjejer så snygga och ser ut som om de är runt 25 år nuförtiden? Jag fick ett mail med ett kort. Vet du att det är 50 år sedan vi tog lärarexamen i Uppsala? Kommer du? Klart jag skulle komma, men det var det där kortet. Klassen hade fest och där var hela gänget, november 1959. Alla tjejerna var skitsnygga. Det var dom inte då, -59. Jo, det är klart, visst var dom fina, men inte så märkvärdigt….Det var ju bara en som var riktigt snygg och det var Margareta. Det är hon fortfarande, men då var hon den enda som var riktigt snygg.

Nu vänder vi kosan mot Jämtland. På vägen hälsar vi på ”brorsan” i Örbyhus. Göran kom till mitt hem 1961. Sedan dess är han min bästa kompis. Vi har kontakt varje vecka. Han fyllde 70 år i februari och firade detta hos oss i Spanien. Han var den enda som badade i poolen (16 grader). Tuff kille.

Killevippen på Er! Trevlig sommar.

Saltets historia och betydelse för Torrevieja, del 4
Salt på spanska = Sal

Saltet är och har alltid varit enormt viktigt för livet på jorden

Jesus sade till sina lärjungar:
Ni är jordens salt

På romartiden användes salt som pengar
Lön på spanska heter salario. Vad har du i lön?  ¿Que salario tienes?

Den stora saltperioden börjar, slutet av 1700-talet
Uttrycket är kanske något konstigt, men jag skall förklara mig. Den stora saltsjön, Laguna Rosa, har nu tagit över. Den har blivit större, efter att man släppt in vatten från havet genom kanalen som tidigare byggts. Nu skapas Torrevieja som stad. Antalet anställda i saltarbetet ökar konstant och kommer snart att kunna räknas i hundratal. På den tiden hackade och grävde man loss saltbitar från botten, som sedan lassades i båtar och roddes in till saltsjöns strand. Saltet behandlades och lades upp i stora salthögar, som även i dag är en dominerande syn när du kommer till Torrevieja. Från dessa högar lassade man saltet i kärror, som fraktades in till Torrevieja. Sättet att göra detta har varierat och utvecklats genom åren. Långt tillbaka hade man hästar eller åsnor som drog kärrorna med salt. Senare byggde man en järnväg och dessa vagnar drogs för hand, för att sedan ersättas av tåg. Enligt uppgift har man också före den period vi nu pratar om, forslat saltet på båtar genom kanalen ut till havet.

Eras de la Sal
Området dit man fraktade saltet heter Eras de la Sal. Denna plats är där man nu håller på att bygga det nya saltmuseet. Där står redan en nybyggd kopia av kajen/träkonstruktionen kallad Caballete, som byggdes vid slutet av 1700-talet och ruttnade bort. Då byggdes också en stor lagerbyggnad i kalksten. Den står fortfarande kvar, men saknar tak.

Arbetsmiljön
Tänk er att stå i denna saltlake i timmar. Salvador Sanchés är föreståndare för Saltmuseet. Hans far arbetade med saltet. Varje kväll satt fadern och försökte lindra smärtan från sina såriga ben med olika oljor. Nu har vi gjort ett snabbt hopp till mitten av 1900-talet, men egentligen hade inte så mycket förändrats på 200 år. Saltet grävdes upp, behandlades och samlades i stora högar, lassades på kärror och fraktades in till Eras del Sal. Även om man byggde en järnväg och använde tåg för att dra saltvagnarna, krävdes fortfarande en stor mängd arbetare till allt detta. När saltet kom fram till stranden, alltså träkonstruktionen kallad Caballete, välte man på kärrorna och saltet åkte iväg längs en ”skjutsbana” ned i mindre båtar. Dessa båtar roddes sedan ut till de stora skeppen, som väntade ute på redden, havet. Där skulle sedan saltet hissas upp och lassas i deras lagerutrymmen. Nu förstår ni, det behövdes arbetare, mängder av arbetare.

Vad saknades?
En hamn naturligtvis. Det fanns ingen naturlig hamn, där skeppen kunde ta skydd. Här låg skeppen för ankar. Alla fruktade för den nordostliga stormen, som förr eller senare kom. Skeppen slet sig och trycktes in mot klipporna och blev till vrak. Visst känner ni till Playa de Náufragos, det betyder enkelt översatt, skeppsvraksstranden.
Det bildades räddningsstyrkor, som gjorde heroiska insatser i stormar och räddade liv, men problemet kvarstod, man måste få en skyddande hamn. Enda sättet att skapa detta var att bygga stora pirer/vågbrytare ut i havet, som kunde stå emot stormarna. Det gjordes också till slut, men då är vi framme i vår tid. Saltet får sin egen pir och nya moderna lösningar för att frakta saltet till stranden skapas. Hela området Eras de la Sal blir historia.

I nästa blogg
Hur och när skapades den hamn vi har i dag med moderna pirer ut i havet.

Caballete. I bakgrunden en båt som användes för att frakta saltet ut till skeppen. Vagnarna med salt kördes ut på Caballete. Ovan båten syns ”rutschbanan” där saltet åkte ned i båten.

Åsnor drar kärrorna med salt ut till Caballete. Bild från saltmuseet.

Så här såg vagnarna ut som gick på räls.

Föreståndaren för saltmuseet Salvador Sanchés pekar på salthögen där hans far arbetade.

Här ser ni Caballete i bakgrunden. Till vänster lagerbyggnaden i kalksten från 1700-talet.

Saltets historia och betydelse för Torrevieja, del 3
Salt på spanska = Sal

Saltet är och har alltid varit enormt viktigt för livet på jorden

Jesus sade till sina lärjungar:
Ni är jordens salt

På romartiden användes salt som pengar.
Lön på spanska heter salario. Vad har du i lön? ¿Que salario tienes?

Vilka ägde saltsjöarna och tjänade pengar på saltet?
Historiskt sett har saltsjön vid La Mata haft störst betydelse. Det är på senare tid som Laguna Rosa, den stora saltsjön, helt tagit över saltproduktionen. Saltsjön vid La Mata är numera ett skyddat naturreservat.
Redan före Kr.f. hämtade man salt ur La Mata saltsjön. Först fenicierna, sedan romarna, goterna och morerna. När morerna trängdes undan blev det kronan, kungen, som tog rätten till saltutvinning. Det fanns många kungadömen och makten växlade. Under vissa tidsperioder har kungen gett licens, alltså sålt rätten att utvinna och sälja salt, till andra personer eller städer. I mitten på 1200-talet hade staden Orihuela rätten till saltutvinning i Torreviejas saltsjöar. Vid slutet av medeltiden var det kungen av Aragon som ägde rätten, men även saltutvinningen på Ibiza.
Under denna långa tidsperiod, som sträcker sig ända fram till våra årtionden, tog man upp saltet från botten på saltsjön genom att hacka eller gräva upp saltet. Det var ett oerhört krävande arbete, som ofta gjordes av slavar.

Kanalen in i Laguna Rosa, den stora saltsjön.
Många tror att kanalen in i Laguna Rosa är gjord för att släppa in havsvatten och utvinna havssaltet. Det är fel, byggandet av kanalen hade ett helt annat syfte. Det startade med att man tänkte odla fisk i Laguna Rosa. Detta för att få mat och jobb till folket i och runt Torrevieja. Kungen hette då Pedro I och året var 1361, när försöket med fiskodling inleddes, alltså inte kanalbygget. Eftersom vattnet i Laguna Rosa har en salthalt på 15-18 procent blev det ett totalt misslyckande, fisken tålde inte saltet och dog.

Idén med en fiskodling levde vidare.
Senare under kung Pedro II väcktes tanken på en kanal in i Laguna Rosa. Eftersom saltsjön ligger lägre än havsytan, skulle vattnet strömma av sig själv in i sjön. Detta skulle göra att salthalten i Laguna Rosa skulle få samma salthalt som havet och fisken skulle överleva. Långt senare blev kanalbygget av. År 1492 erövrades Granada av Ferdinand och Isabella, det katolska kungaparet. De hade nu både makten och pengarna och gav sitt tillstånd till kanalbygget.
Kanalen grävdes ut för hand och stod färdig 1509. Det mest berömda från detta bygge är stenbron över kanalen, som fortfarande är intakt, se bild. Någon riktig fiskodling blev det aldrig. Det sista försöket gjordes 1720, när kanalen rensades och vatten ånyo släpptes in, men även detta försök misslyckades. Experimentet fick dock en annan betydelse. Vattnet som släpptes in gjorde sjön större, vilket gjorde det mera lönsamt att utvinna salt. Senare kom kanalen att få betydelse som transportled för saltet, som på pråmar transporterades ut till de väntande skeppen.

Omkring mitten av 1700-talet börjar det hända saker.
Laguna Rosa, den stora saltsjön, var vid denna tid i ett dåligt skick. Man utvann fortfarande salt ur sjön, men den var igenvuxen och allmänt nedsmutsad. Administrationen för saltutvinningen beslöt nu att göra en större analys av Laguna Rosa, för att kontrollerna kvalitén på saltet i sjön. Man ville ha ett svar på om det skulle löna sig att rusta upp Laguna Rosa. Svaret blev positivt och nu inleds arbetet, som så småningom ger Laguna Rosa den status den har i dag.

Den 3 mars 1803
Detta datum och år är av stor betydelse för Torrevieja. Kung Carlos IV gav då sitt godkännande till att administrationen för saltproduktionen flyttade in i Torrevieja. Huset där de höll till finns kvar. Där finns nu turistinformationen, nära hamnen för segelbåtarna. Staden börjar växa, här fanns jobb, mest inom saltproduktionen, men även inom fisket.
Näringsgrenarna kombinerade varandra, eftersom de var aktiva olika delar av året. Det stora problemet var att Torrevieja inte hade någon naturlig hamn. Nu började man på allvar planera för detta, men det skulle dröja mycket länge innan man kom till skott. Mer om detta längre fram.

Denna bro byggdes på 1500-talet och är det äldsta byggnadsverk som finns kvar i Torrevieja.

Huset där administrationen för saltet höll till från 1800-talet och framåt. Numera turistinformation.

Så här hackade och grävde man fram saltet under flera århundraden fram till mitten av 1900-talet. Det här konstverket står inte så långt från saltmuseet, nära Playa de los Náufragos.