Åse är en käck pike fra Norge. Hon och hennes man hörde till dem, som tillsammans med oss, var de första som flyttade in på Larrosa- Manzana 1. Först var det bara en grushög, sedan växte husen upp bredvid varandra. Eftersom de mesta inte fungerade i början blev det mycket snack oss grannar emellan.
Så hände det det, som inte får hända. Åses man gick bort i en hjärtinfarkt. Dock, Åse reste sig och kämpade på. Hon blev lite tjatig, men vad då? Vår generation på båda sidan om kölen, är ju inte precis superbra i engelska och när det gäller spanska kunde de flesta bara si och cerveza. Alltså hjälptes vi åt.

N.I.E. nummer. NIE-nummer är på enkel svenska (och norska) vad vi kallar personnummer. Precis som i Sverige (och Norge) måste man ha personnummer och här i Spanien NIE-nummer, annars är man inte någon. Många av oss ytlänningar tyckte nog i början att vi inte var någon ändå, när vi stod och stammade framför någon byråkratikärring (alt. gubbe), men va fan – det löste sig.

Till saken. Åse hade ingen bil, kunde inte engelska och bara si på spanska. Jag pratade engelska (nåja..), kunde både si och cerveza samt hade bil. Varför bil? Jo staden där man kunde få NIE-nummer hette Elche och låg tre mil från Torrevieja. Det här med engelska var egentligen tämligen onödigt, eftersom så gott som alla byråkratikärr… inte kunde engelska (det var då det), men ändå. Nåja, vi drog på en liten upptäcktsfärd, så kändes det.

Elche var och är en ganska stor stad. Till slut hittade vi rätt och en parkeringsplats (jo, jag ljuger inte). Vi fick en nummerlapp med nummer 74. På tavlan stod 31. Klockan två stängde man (siesta) och var man inte framme då var det bara att åka hem och återkomma nästa dag. Trots allt var det ganska roligt. Det var en salig blandning av människor från olika länder. Till slut blev det vår tur. Vi hälsade artigt. Åse tog fram alla sina papper (förutom pass alla möjliga intyg). Byråkratikärringen var denna gång en snygg seniorita. Hon log vänligt och frågade:
– Var har ni era fyra foton?
– Foton, sa Åse?
Jag blundade och insåg misstaget.

Nu började äventyret. Vi sprang ut, men insåg snabbt att det var korkat att ta bilen ned på stan. Någon fotoapparat fanns naturligtvis inte. Däremot kom en buss som verkade gå åt rätt håll. Vi hoppade in (hoppa och hoppa…) och höll tummarna. Jodå, efter ett vilt svängande hamnade vi i centrum. Nu steg vi av för att se hur affärerna började stänga (siestan). Långt bort såg vi en Kodakskylt. Med fara för livet korsade vi gatan, överlevde och fick se hur dörren stängdes. Jag slet upp dörren och rabblade alla ord jag kunde för ursäkta och nödsituation (två). Mannen log, tog fyra kort av Åse och önskade oss lycka till.

Jag sprang ut på gatan och stoppade en taxi. Åse var nu nära en infarkt och stupade in i baksätet. Jag lyckades få föraren att förstå vart vi skulle, varefter vi började prata fotboll. Åse hade nu kommit till sans, men skrattade hela vägen av ren utmattning.

Nu gäller det Åse, håll masken. Fem minuter till stängning. När vi kommer in reser sig ett par vid ”vår” byråkatikärring (hon som var så snygg). Jag håller Åse i armen och släpar henne fram till snyggingen, på samma gång säger jag:
– Jag skulle lämna de här korten.
Bakom mig hör jag hur folk protesterar. Åse som är tårögd efter allt skrattande i bilen, blinkar och ser vädjande på tjejen bakom bordet. Under några plågsamma sekunder ser tjejen på mig med allvarlig min, sen ruskar hon på huvudet och ler.
– Vale, vale. Hon trycker dit sjutton stämplar, Åse skriver på med darrande hand och vi smyger skamsna ut, lyssnande till alla okvädningsord.

Tiden gick och Åse fick en ny livskamrat. Han hette Finn och var en härlig kille med underbar humor. Jag brukade skjutsa Finn och Åse till flygplatsen när de skulle åka hem. En gång kom Finn iklädd långärmad sportskjorta. Han hade kraftiga muskler nedanför armbågarna (kommer ni ihåg Karl-Alfred med pipan, det bör ni göra, annars är ni obildade). Finn viskade till mig och pekade på ”musklerna”:
– Det är tobakspaket, räcker hela sommaren.

Tyvärr finns inte Finn längre bland oss. Åse kämpar dock på. Hon har haft det lite tungt med operationer och annat stök. Knäna är inte helt ok, varför hon har rullator. Nu är vi i alla fall i oktober 2013 och Åse har kommit till sitt Larrosa-Mazana 1. Jag såg att hon var hemma, varför jag ringde på klockan. Det tog lite tid, sen kom hon ut. Jag såg på henne och frågade:
– Hej Åse, skall vi åka till Elche?

Jag syftar inte på moder Svea, men nästan. Vi har fått en svensk sport- bar i Torrevieja. Att den dessutom ligger granne med mig gör ju inte saken sämre. För den oinvigde ligger SVEA i området som kallas Ozone, bredvid Habaneras. Här kan du på storbild se all sport. För de som gillar trav med spel blir det V75 på lördagar. Själv ser jag fram mot matchen mot Österrike på fredag. Vi blir ett gäng svenskar som skall träffas och heja fram Zlatan med kompisar.

Apropå Zlatan. När han spelade i Barcelona var det match mot Real Madrid. Jag besökte en bar för att se matchen. Jag kom lite sent, men hann precis se Zlatan dunka in 1-0 för Barcelona. Jag sträckte upp händerna, jublade och skrek ”El Sueco!!!” När jag lugnat ned mig och såg mig omkring var det helt tyst. Övrig publik såg på mig med mörka blickar. Det var en Real Madrid bar. Dock, spanjorerna är snälla och kunde stå ut med en korkad svensk.

Du kan käka också. Det är inte bara ögat som får sitt, även magen. SVEA serverar pizzor, sallader, nachos, hamburgare, pasta och svensk tapas, vad är det då? Lite köttbullar, korv, ost – ja ni vet. Sånt man tycker om till en öl eller ett glas vin.

Kort sagt. Det här var kul, precis vad vi svenskar behövde. Lycka till Johan och Alexandra. Öppet alla dagar 12 – 24.

Knepig fråga till mig själv.
Vi har precis landat på äpplet 33 B. Vår urbanizacion heter Larrosa-Manzana (äpple) och vårt lilla radhus har nummer 33 B. Det är 31 grader varmt, solen lyser från molnfri himmel och vattnet i poolen är ljummet. Men, är det hemma? Ja, på ett sätt. Korten av barnbarnen står på bokhyllan. Prylarna för övrigt är våra. Teven visar Rapport, men halkar ibland in på spanska program, mest fotboll. Men, är det hemma? riktigt hemma? Njaaa, hemma kommer nog alltid att vara Sverige. Vi har bott här till och från i tretton år. Många bekanta har blivit gamla, svårt att klara sig själva och då kommer det: Vi blir nog tvungna att flytta hem.

Nu vet jag vad många tänker och en del säger. Jaha, det går bra att komma hem nu, när krämporna sätter in. Så här är det kära läsare. De flesta svenskar som flyttar hit har skattat hela sitt liv i Sverige. De flesta skriver inte ut sig ur Sverige utan fortsätter att skatta i Sverige som pensionärer. Vi skattar till och med mer än vanliga löntagare (fråga Borg varför).

Vi kan vända på frågan. Egentligen skulle väl alla boende här skatta i Spanien. Jo visst, men då skall man bo mer än sex månader om året. Det gäller hela Europa, oavsett vilket land du bor i. Dock, alla ”ytlänningar” som bor här under vinterhalvåret tillför den spanska ekonomin stora summor. Ett enkelt exempel. I grova siffror har Spanien en arbetslöshet på 25-27 procent. Här i Torrevieja ligger den på runt 12 procent, beroende på att det bor så många ”ytlänningar” här. Sen skattar vi ganska mycket ändå till Spanien, för bostaden kommunal och statlig skatt, för bilen m.m.

Väldigt vad allvarlig och tråkig den här bloggen blev. Nästa måste bli ett kåseri. Blir den för rolig får jag väl berätta vad det kostar att dö här, det ska man passa sig för.

Killevippen på Er!

Några bilder från Torrevieja:

Vårt poolområde

Regnstormen 2007, som förstörde mycket och till och med tog liv.

Detta är idrott mina vänner!
Finnkampen startade 1925 och röner fortfarande ett stort intresse i både Finland och Sverige. Det är kampen om varje placering och poäng som gör det så spännande. Att komma femma i stället för sexa kan avgöra hela landskampen. Naturligtvis är det roligt att få uppleva ett resultat i världsklass, men det är inte viktigast. Dessutom är det befriande att inte behöva fundera på hur mycket piller segraren har käkat.

Så händer det, både väntat och oväntat. I folkvimlet utanför Stockholms Stadion stöter jag på vännen Thord-Erik Nilsson. Den eminente sportjournalisten från Östersunds-Posten. Han är pensionerad numera, men besöker och skriver om stora idrottstävlingar världen över. Still going strong.

En annan kamp. När första dagens tävling är slut, väntar jag och Margareta på läktaren, eftersom det saknas bra ledstång och det kan vara lite knepigt med mycket folk som trängs. Bredvid oss står en äldre man med samma problem. Han kommer inte ned helt enkelt. Jag går fram. Han lägger armen runt mig och vi tar oss sakta ned, steg för steg. När vi kommer ned håller han om mig och säger: kitos, kitos (tack, tack)!. När han gått några steg vänder han sig om och säger på kraftig finlandsbrytning: Heja Sverige!

Finns det en vackrare stadion? Stockholms Stadion byggdes 1912 till Olympiaden. Den är omodern, men utstrålar trivsel. Här sitter finländare och svenskar om vartannat. Fast rivaliteten är stark, är det svårt att hitta några huliganer. Närvaron av barn och ungdomar är glädjande. Den enda som hoppade in på tävlingsarenan var en liten grabb, som bara måste testa löparbanorna.

Nå, hur gick det då? Jo, det gick bra. Sverige vann både herr och damklassen. Parallellt kör man en ungdomstävling, där stafetten 4x400m är sista gren. För grabbarna var det helt jämt inför stafetten, som de finska ungdomarna vann med någon meter. De svenska flickorna däremot vann säkert. Alltså tre segrar för Sverige mot en för Finland. Om vi ser från starten har finska herrarna en stor ledning på 45 segrar mot Sveriges 27. De svenska damerna däremot leder med 33 segrar mot 24.

Herrarnas spjuttävling. Det kan inte hjälpas, men att se Pitkämäki dra iväg spjutet över 86 meter är en upplevelse. För övrigt var två svenskar och två finländare över 80 meter, världsklass!

Vädret. I Norden är man aldrig riktigt säker på vädret förrän dagen efter, men den här gången var det fantastiskt båda dagarna. Sommarvarmt, svag vind och blå himmel. Blått är ju en färg som både Sverige och Finland tycker om. Kitos, kitos (jag börjar ju kunna lite finska nu).

Så har vi då genomfört ett av sommarens mål – fjällturen.
För många år sedan gick vi turer på tolv dagar och bar packningar på 30 kg. Nu slutar turen på tolv timmar och packningen ligger på fem kilo. Sånt är livet, sjöng en schlagersångerska. Dock, så länge man kan gå skall man vara glad. Det är lika roligt och fortfarande en stor upplevelse. Fjället är och kommer alltid att vara något heligt , nästan magiskt.  

En tredje kompis gjorde den här turen till något extra.
Sonen med familj semestrade i vårt hus i Spanien och vi fick ta hand om deras hund. POPPE är en glad och jättesnäll labrador (som alla labradorer). Det blev en perfekt start på turen. Solen lyste och en lagom vind prasslade i fjällbjörkarna och höll myggen borta. Poppe skulle lukta på allt och pinka in sina revir. Detta gjorde att tempot låg nära noll. Så småningom kom vi upp en bit och kunde blicka ut över Lundörrens mäktiga massiv. Långt bort såg vi passet, som är gudomligt vackert, men kan också vara en dödsfälla. Under andra världskriget överraskades ett kompani ur Jämtlands fältjägare av en fruktansvärd storm inne i passet. Det var mitt i vintern och kylan blev förlamande. Många frös ihjäl och många fick svåra skador. Nu är det +22 grader och vi önskar lite mera vind.

När vi passerat en älv och nådde nästa, stannade vi.
Vi släppte loss Poppe, som kastade sig i vattnet. Han var förstås törstig, men också varm. Jag tog upp metspöt och maskade på. Långsamt och försiktigt närmade jag mig en fin hölja (vattensamling bakom en fors). Där brukar det alltid stå en öring. Då brakade det till. Poppe kom som skjuten ur en kanon och dök i höljan. Tack för det. Stod det någon fisk där så var den säkert långt borta nu. Nåja, det fanns flera höljor och till slut hade jag några öringar på cirka 2 hg. Vi stekte upp dem på trangiaköket och åt med fingrarna, fantastiskt gott. Trots Poppes försök att förstöra fisket fick han en fisk också.

Vädret förändras.
Långsamt började mörka moln dyka upp runt oss. Det började mullra och snart var vi inringade av åska. Solen försvann och vinden mojnade. Då kom myggen. Vi klarade oss, men det var värre för Poppe. Speciellt runt snoppen är ju en hund oskyddad. Till slut tog vi en handduk och lindade runt underlivet. För att handduken skulle sitta kvar lindade jag eltejp runt kroppen på Poppe. Allt fungerade, men det blev dåligt resultat när han skulle pinka in sina revir….
Vi klarade oss från regn, men var rejält trötta när vi kom fram till bilen. Vi hade gått 1,5 mil och Poppe säkert 2 mil. Han sov som en stock hela natten och följande dag.