Jag lovade i förra bloggen att ta en paus från skolan och i stället ta fram mina kåserier från perioden som obehörig journalist i Spanien. Håll till godo.

Cyklisten

Min granne och nära vän skryter alltid med att han cyklar så mycket. Jag vill inte nämna hans namn, eftersom det jag skall berätta är lite generande för honom. Så mycket kan jag säga, att hans ljuva, slappa stämma kan man ibland höra i en svensk radiostation här på Costa Blanca. Låt oss kalla honom redaktören. Vi hade bestämt oss för att åka ut till ön Tabarca. Att besöka denna ö är ett måste (tycker alla bekanta). ”Vilken kulturskatt denna ö har……vilken härlig befolkning….du snorklade väl och såg alla fiskarna…inte….gör det min vän.” 95 % av berättarna har tillbringat 96 % av tiden på en eller flera av restaurangerna, druckit alldeles för mycket vin och i sämsta fall, återlämnat allt till havet på hemvägen, om vågorna varit för höga.

Hur komma till hamnen? Vi bor högt, cirka 1 km ned mot kyrktorget och hamnen. Med andra ord kraftig nedförsbacke. Att åka bil var inte att tänka på. Visserligen är både jag och redaktören så gott som nykterister, men en öl eller fem och något mera kunde det ju bli. Det var då jag föreslog att vi skulle gå. Nackhåret reste sig på redaktören och andhämtningen var redan ansträngd. Sista gången han gick, var när han gjorde lumpen som malaj på Signaltrupperna i Uppsala.

Nu började cykelsnacket igen. Det finns inget bättre, frisk luft, bra motion etc. Redaktören hade två cyklar. En med fotbroms, en risig med dåliga handbromsar, det var hans frus. Jag fick låna den senare, inte frun, men den dåliga cykeln.

Vi drog iväg längs gatan Delfina Viudes för att möta rött ljus, när vi skulle passera den stora Avenyn Ronda Rickardo la Funte. Redaktören måste vara färgblind, för han brassade på som en kamikaze rakt över korsningen. Normalt kör man både mot rött, grönt och ibland gult med samma frejdiga humör längs denna avenida. Den bilförare som håller tillåtna 40 km/h här, kommer att utnämnas till ”årets vänligaste bilist” av Spanska Automobilklubben.

Jesus gick på vattnet, redaktören cyklade på asfalt, men båda överlevde. Snacka om under. I nästa korsning var det enkelriktat rakt fram . Redaktören svängde vänster. Där är det också enkelriktat, men vad då. Köra till höger blev ju en förfärlig omväg. Tanken var tydligen att susa gatan Chapaprieta rakt ned (enkelriktad), men det var mindre lyckat. Mot oss kommer en grönvit bil innehållande två allvarliga män i gröna uniformer (Guardia Civil för obildade svenskar). Redaktören gör nu en häftig vänstersväng med olidligt tryck i pedalerna. Då händer katastrofen. Det rasslar till och kedjan går av. På samma gång svänger han höger in på gatan Maria Parodi. Långt ned vid backens slut ser jag trafikljusen vid huvudgatan Ramon Gallud.

Tänk om han haft kärringens cykel med handbroms, men nu vevade benen i intet. Hoppa! skrek jag och tänkte på Kålle som stod på taket och huset brann. Osborn vrålade högt ”hoppa Kålle, vi har brannsegel”. Kålle hoppade . ”Int fan hade vi nåt brannsegel”, sa Osborn. Redaktören hade väl ungefär samma odds.

I första korsningen hade redaktören företräde, men spanjoren som tvärnitade hann inte ens tuta, då går det fort. Sen var det kört, trodde jag. En lastbil står mitt i gatan, till höger finns en gul, smal passage för gångare. I gången vaggar en patrona, modell stridsvagn fram. Jag vet inte var stridsvagnen tog vägen, men redaktören överlevde. Cykelaffären på höger sida hade säkert kedjor, men tiden var för knapp. Det festliga mitt i eländet, var att redaktören envist använde sin lilla ringklocka på styret. Den hade samma effekt som en lergök i en stor blåsorkester.

Mandomsprovet blev bautagatan Diego Ramirez. Två bussar möts, i öppningen på 6 dm försvinner redaktören, köp en lott! Har ni sett den trevliga skylten vid musikhuset, Cerveza-agui te espere (Öl väntar här på dig). Det var första gången redaktören sumpade ett vattenhål. Vet ni att trafikljusen vid Ramon Gallud lyser rött i 53 sekunder och grönt i 23, nej, men jag vet. Jag räknade och höll tummarna, precis grönt. Lokalpolisen i korsningen tappade visselpipan. Jag fick rött, men såg på långt håll redaktören försvinna mot hamnen.

Väl framme vid hamnen möter jag en hysterisk hamnvakt, som står bredvid den krossade stoppbommen. Vid båten till Tabarca sitter redaktören. Ganska välbehållen trots skrapsår på knän och armar och en blodig näsa. Han ler tappert och pekar på cykeln. En skrothög, som skulle inbringa 1 euro på marknaden i La Mata.

– Båten går inte. Det blåser för mycket vid Tabarca. Vi får gååå hem. God hjul.

Det spelar väl egentligen ingen roll vad jag skriver. Skolverket och Björklund har nog inte tid att läsa (dom kan väl läsa i alla fall?). Jag vill betona att alla idéer är gratis, håll till godo. Nej, nu skall vi vara allvarliga. Det viktigaste när du bygger ett hus är grunden. Det är lika inom skolan. Vad som görs i förskolan och lågstadiet avgör allt. Därför, återinför lågstadieläraren. Ryktet säger att det redan är beslutat, det gläder mig, men hur blir utbildningen? Alla lågstadielärare skall ha en gedigen utbildning i läsinlärning. De skall studera olika metoder. Barn lär sig på olika sätt. Om det inte funkar på ett sätt, pröva ett annat. Det är aldrig barnet det är fel på, det är i så fall metoden eller pedagogiken.

Samarbetet med förskolläraren oerhört viktigt. Förskollärarna ser tidigt vilka barn som kan få problem med läsinlärningen. De skall nöta språklekar och allt som behövs för att göra barnet moget för läsinlärningen. Varje barn slussas in i läsinlärningen utan stress, men med fullständig kontroll från förskolläraren och lågstadieläraren i samarbete. Föräldrarna skall hela tiden vara med i processen och veta vad barnet står. Raka rör: här finns problem, men vi kan tillsammans fixa det. Denna information skall vara både muntlig och skriftlig. Jag har varit med om alldeles för många s.k. kvartssamtal, där man efteråt haft olika uppfattning om vad som sagts. Kan vi få Penningpojkarna (ibland flickor) att inse, att vi spar miljoner om alla barn kan läsa, när de lämnar trean – ja då har vi kommit långt. Då finns kanske pengar till välutbildade speciallärare också – oh himmelska tanke.

Betyg!? Vi behöver inga betyg de första tre åren, men noga diagnostiseringar som talar om att här behövs mera träning, resurser. Alla barn skall ha en godkänd läsförmåga innan de lämnar trean. För att inga misstag skall uppstå vill jag ha ett nationellt prov under höstterminen i trean. Ingen rektor, lärare eller förälder skall kunna säga att de inte visste…

Läsgaranti. Ja, varför inte, vi har ju vårdgaranti. Om en elev inte klarat det uppsatta målet för läsning efter det nationella provet får skolan böta. Skolan slipper detta om de sätter in extra resurser och visar att eleven nått målet vid slutet av trean.

Varför detta tjat om läsning. Jo allt bygger på läsförmågan, även räkning/matematik, ja alla övriga ämnen.

Nu blir det en paus om skolan, men jag kommer snart tillbaka till ämnet. Då skall jag berätta om läsovilliga elever (efter trean),  som inte vill läsa och varför.

Kåserier. Under mina år i Spanien har jag skrivit kåserier för några svenska tidskrifter. Mutade, vänliga vänner har frågat efter dessa och undrat om jag inte kan väcka dem (kåserierna, inte vännerna) till liv igen. Eftersom några miljoner svenskar inte fått läsa dessa kåserier, menar mina vänner att jag i jämlikhetens namn måste ge dessa hemmasvenskar chansen. Claro, i nästa blogg kommer det första vansinnigt roliga kåseriet.

Innan ni somnar, något helt annat. Med ålderns rätt har jag blivit opererad.  Operationen gick bra, men komplikationer gjorde att jag fick stanna en hel vecka på Sankt Görans sjukhus avd. 36. Sjukvården i Sverige diskuteras ständigt – långa köer, felaktig behandling m.m. Jag kan bara säga en sak: Tack Sankt Göran för ett jättefint mottagande. Tack alla Annor, Hannor, Johannor, ja all personal från överläkare till städ. Resultatet efter operationen visar på kompetens, men lika viktigt var det fina samarbetet som skapade en sådan trivsel. Ett tack också till sänggrannen Ragnar. 83 år ung med ett knivskarpt intellekt. Vilka världsproblem vi löste.

Gammelmorfar Hilbert föddes 1888 och blev 91 år. Han gick cirka fyra år i skolan och började därefter arbeta. Hans höft slets ut och då stelopererade man. Hilbert läste mycket och imponerade på mig med sin allmänbildning.

Tog jag i för mycket? Jag lovade att tala om varför tidigare generationer, trots kort skolgång, behärskade de tre ovan nämnda grundelementen till full belåtenhet. Likaså, varför vi fått ett sådant ras bland våra elever de sista femton åren.

Det finns naturligtvis inte bara ett svar, men jag skall nämna det viktigaste. Folkskolan i Sverige startade 1842. Ända fram till slutet av 1960-talet var skolans huvuduppgift att lära eleverna läsa, skriva och räkna. Allt annat var underordnat denna uppgift. Lärarutbildningen utgick från detta krav, att kunna lära alla läsa, skriva och räkna. Någon riktig lärarutbildning fanns inte den första tiden. Så småningom växte den fram och vi fick Folkskolläraren och Småskolläraren (Lågstadieläraren). Här har vi ryggraden i svensk skola ända fram till mitten av 1960-talet, när de nya lärarutbildningarna startade.

Se på ett schema från 1842 fram till 1968. Ok, nu förenklar jag, men i stort. Här står Välskrivning, Rättstavning, Skriva uppsats, Högläsning, Tyst läsning, Muntlig framställning, kanske något mer som jag glömt men – en rejäl dos svenska hela tiden.

Byskolläraren (folkskolläraren resp. småskolläraren) hade alla ämnen. De hade alltså slöjd, gymnastik, musik, teckning, historia, geografi, naturkunskap….o.s.v. Naturligtvis var lärarna olika duktiga i dessa ämnen, mycket beroende på intresse. Förutsättningarna varierade också. Eftersom det ofta saknades gymnastiksalar, även slöjdsalar, fick man improvisera. Regnade det eller var för kallt stannade man inne. Vad gjorde man då?

Jo, nästan alltid, tränade man extra på att läsa, skriva och räkna. Det hände även att elever som låg efter i dessa färdigheter fick stanna inne för att träna extra, när kamraterna hade rast eller gymnastik. Ett grymt beteende som kan liknas vid aga (det var inte bättre förr). Dock, kanske finns här svaret på min fråga. Varför kunde tidigare generationer läsa, skriva och räkna så bra?

Till nästa fråga. Varför har vi fått ett sådant ras i förmågan att läsa, skriva och räkna de sista femton åren? Enkelt min käre Watson. Vi tog bort lågstadieläraren och införde 1-7 läraren. På samma gång försvann stadierna (låg- mellan och högstadiet). 1-7 lärarna skulle följa eleven i sju år. Dessutom fick de välja om de ville utbilda sig i matematisk inriktning eller svenska, alltså läsinlärning. Vi får nu lärare för våra ettor som inte ens har läsinlärning i sin utbildning. Inte alla naturligtvis, men ändå. Detta är otroligt. Dessutom skulle de följa eleven i sju år och börja om därefter med ettor. Ännu mer otroligt. Utbildning är viktig, men erfarenhet lika viktig. Lågstadieläraren nötte om med sina ettor, tvåor och treor och blev professionell på läsinlärning.

Förskollärarna, tack och lov. Tokstollarna som förstörde lärarutbildningen lyckades inte sabotera de som förskollärarna stod och står för. De kan barns utveckling, språklekar och det viktiga förberedande arbetet för läsinlärningen. Tyvärr räcker inte förskollärarnas insats i samarbetet om läraren saknar kompetens.

Hur skall vi göra då? Det skall jag berätta om i nästa blogg. Jag förstår naturligtvis att ingen av höga vederbörande bryr sig om vad jag tycker. Förmodligen sitter väl många av tokstollarna kvar och planerar nytt nu. Det fungerar ju så inom statlig och kommunal förvaltning, att har man gjort bort sig får man en knuff snett uppåt och ett lönepåslag. Trots detta, lite kan man väl få drömma, så. Jag skall tipsa Skolverket om hur man på ett enkelt sätt kan få våra elever att om tio år vara i topp när det gäller att läsa och skriva.

När var förr?

Förr är för det flesta, när de själva gick i skolan. För mina barn är det -70 talet. Deras barn går nu i skolan och de jämför dagens skola med -70 talets skola,  då det stora flummet tog över, rätt eller fel. Jag började skolan i ett fattigt Sverige 1946. Världskriget hade slutat och det mesta fattades. Vi gick i nedslitna byskolor, extra lokaler som inte alls var skolor. Vi hade inga slöjdsalar eller gymnastiksalar. Simhall hade vi inte ens hört talas om. Förr för min generation är alltså något helt annat, när vi jämför.

Sedan blev jag lärare och har följt skolan en bit in i vårt nya sekel. Jag pratade mycket med min mamma om hennes skolgång, som började 1914. Som blivande lärare var jag intresserad av hur det var förr, så även min mormor lyssnade jag ofta på och då är vi i 1800-talet. Förr för mig, är med andra ord en lång tid.

Mamma Aina. Av många minnen berättar jag två. I historia fick de lära sig allt om Sveriges kungar och deras krig. En kung som fick hjältegloria var Gustav II Adolf. Den 6 november 1632 stod ett stort slag i Europa vid staden Lytzen. Kungen rider med i slaget och blir dödad.                             Vi hoppar till den 6 november 1918. Mamma och hennes kamrater står upp bredvid sina bänkar. Läraren läser en hjältedikt om kungen. Tårarna rinner på honom och de hurrar för kungen. Det här glömde aldrig mamma.                                                                     Nästa minne. En stor dag var när alla barnen fick följa med ut på en friluftsdag. Mamma hade en termos med choklad. Korken på termosen satt fast och mamma kunde inte få loss den. Hon vågade inte fråga läraren om hjälp, han kanske skulle bli arg. Då har man respekt för läraren, men var det bra och vad är kunskap?

Mormor Elin. Mormors kusiner hade utvandrat till Amerika. Hon fick brev från kusinerna och berättade för mig. De har konstiga namn på saker därborta. Grind heter gate (hon uttalade det ljudenligt) och spis heter stove (samma här). Jag måste förstås i min ungdomliga dumhet rätta mormor. Det heter inte gate mormor, det heter geit.

Mormor såg på mig länge. Nog för att du har studerat och skall bli lärare, men mig skall du inte lära. Jag kan både läsa och stava och här står det gate (g-a-t-e). Jag tittade på brevet och sen på mormor. Jo, du har rätt, det gör det.

Nu har det gått 52 år och jag undrar: Pappa gick fem år i skolan. Han gick varannan dag. Skolan hade inte resurser att ta emot alla barn. Dessutom, med elva syskon behövdes man hemma för att hjälpa till. Mamma gick sex år. Mormor vet jag inte, men

Alla kunde läsa, skriva och räkna bra. Jag läser deras brev. En vacker handstil och rättstavat. De fick gå till skolan, de hade ingen skolmat och ibland ingen matsäck. Det är kanske överdrivet att skriva alla, men de flesta kunde läsa, skriva och räkna bra.

Det var alltså bättre förr. Nej, inte alls. Det hände förfärliga saker med stryk och orättvis behandling av vissa elever, beroende på föräldrarnas status. När jag började skolan fick vi fortfarande gå till skolan och ha matsäck med oss. Du fick inte vara vänsterhänt. Envisades du kunde man knyta upp vänsterarmen på ryggen och som lök på laxen få en smäll av linjalen över fingrarna. Det var bättre förr…..

Åter till frågan om förmågan att läsa och skriva. Varför kunde man – trots kort skolgång – läsa, skriva och räkna helt ok förr och varför har vi fått ett sådant dramatiskt fall i denna förmåga de sista 10-15 åren?

Det vet jag, men det skall jag tala om i nästa blogg.

Far ror utan flytväst, men med hatt.

Nu börjar det brännas…..

Alla har åsikter om skolan. Tacka för det. Alla har ju gått i skolan och med olika framgång. Har det gått bra, beror det på en själv, har det gått dåligt beror det på lärarna (vilket varit sant många gånger). Jag har varit lärare i 40 år. Under denna tidsperiod har jag varit med om tusen förändringar, aldrig arbetsro. Ta bara betygssystemet. Ständig debatt om vi över huvud taget skall ha betyg. Bokstäver och siffror i en salig blandning, vilket lett till att föräldrar haft svårt att förstå barnens betyg. Far- och morföräldrar förstår ingenting. Ni tror jag ljuger, men den här historien är faktiskt sann.

Ilsken pappa förstår inte kritiken mot sonen. Sonen var ju etta i varje ämne på sista betyget! (För de unga som inte minns. Vi hade sifferbetyg en period 1-5. 1 var sämst…..).

Som ni förstår blir det några bloggar under ämnet skola, men vi inleder med en solskenshistoria, där äldsta sonen hamnade i centrum.

Att lära sig läsa

Plötsligt var han sju år och skulle börja skolan. Det här var innan vi hade dagis och förskola. Att fylla sju och börja skolan var stort, mycket stort, både för sjuåringen och för föräldrarna. Svaret var klart när alla frågade ”vad skall du göra i skolan då?”

– Jag skall lära mig läsa.

Tiden gick och ljuden började trilla in. Stolta föräldrar lyssnade och berömde. Positiv förstärkning var en av alla nya pedagogiska nyheter. Mitt i allt flummet var det ju trots allt skönt, att riset numera endast användes till att sopa bort snön på bron med.

Hösten kom och med den is och skridskoåkning. Stolt fader med förflutet som hockeystjärna i korpserien följde sonen till isbanan. På den tiden åkte vi ute och måste med jämna mellanrum gå in i värmestugan för att tina upp. Där satt mammor och pappor och berättade blygsamt om sina telningars enorma framsteg både på isbanan och i skolan.

Plötsligt börjar grabben fräsa. Han stirrar rakt fram med frusen blick och satsar med hela kroppen. Stilla sjunker ljudet i baracken. Allas blickar riktas med förundran mot sonen:

– K…..k…..k…..u….

Kära läsare, ni har väl alla varit i en nedsliten barack och tittat på väggarna. I alla generationer har vi skrivit fula ord på väggarna.  Jag upptäcker nu ordet med stora bokstäver på väggen mitt emot. Det har naturligtvis alla andra gjort också och följer fortsättningen med stort intresse. Sonen är nu inne i sitt livs stora ögonblick, att lösa koden ( som Gunnel sa på sista kvartssamtalet).

– K….k….u….u….KUK!!!

Hela baracken applåderar. Snacka om positiv förstärkning. En överlycklig grabb tar ny sats och väljer ordet bredvid:

– F….f….i….

En påtagligt generad pappa tycker nu, att det får räcka med positiv förstärkning. Till övriga och sonens stora besvikelse avbryter han läsövningen och utbrister hurtigt:

– Nej, nu skall vi åka skridskor.

Trots detta blev sonen duktig i läsning, men ingen bra hockeylirare.