Jag lovade i förra bloggen att ta en paus från skolan och i stället ta fram mina kåserier från perioden som obehörig journalist i Spanien. Håll till godo.

Cyklisten

Min granne och nära vän skryter alltid med att han cyklar så mycket. Jag vill inte nämna hans namn, eftersom det jag skall berätta är lite generande för honom. Så mycket kan jag säga, att hans ljuva, slappa stämma kan man ibland höra i en svensk radiostation här på Costa Blanca. Låt oss kalla honom redaktören. Vi hade bestämt oss för att åka ut till ön Tabarca. Att besöka denna ö är ett måste (tycker alla bekanta). ”Vilken kulturskatt denna ö har……vilken härlig befolkning….du snorklade väl och såg alla fiskarna…inte….gör det min vän.” 95 % av berättarna har tillbringat 96 % av tiden på en eller flera av restaurangerna, druckit alldeles för mycket vin och i sämsta fall, återlämnat allt till havet på hemvägen, om vågorna varit för höga.

Hur komma till hamnen? Vi bor högt, cirka 1 km ned mot kyrktorget och hamnen. Med andra ord kraftig nedförsbacke. Att åka bil var inte att tänka på. Visserligen är både jag och redaktören så gott som nykterister, men en öl eller fem och något mera kunde det ju bli. Det var då jag föreslog att vi skulle gå. Nackhåret reste sig på redaktören och andhämtningen var redan ansträngd. Sista gången han gick, var när han gjorde lumpen som malaj på Signaltrupperna i Uppsala.

Nu började cykelsnacket igen. Det finns inget bättre, frisk luft, bra motion etc. Redaktören hade två cyklar. En med fotbroms, en risig med dåliga handbromsar, det var hans frus. Jag fick låna den senare, inte frun, men den dåliga cykeln.

Vi drog iväg längs gatan Delfina Viudes för att möta rött ljus, när vi skulle passera den stora Avenyn Ronda Rickardo la Funte. Redaktören måste vara färgblind, för han brassade på som en kamikaze rakt över korsningen. Normalt kör man både mot rött, grönt och ibland gult med samma frejdiga humör längs denna avenida. Den bilförare som håller tillåtna 40 km/h här, kommer att utnämnas till ”årets vänligaste bilist” av Spanska Automobilklubben.

Jesus gick på vattnet, redaktören cyklade på asfalt, men båda överlevde. Snacka om under. I nästa korsning var det enkelriktat rakt fram . Redaktören svängde vänster. Där är det också enkelriktat, men vad då. Köra till höger blev ju en förfärlig omväg. Tanken var tydligen att susa gatan Chapaprieta rakt ned (enkelriktad), men det var mindre lyckat. Mot oss kommer en grönvit bil innehållande två allvarliga män i gröna uniformer (Guardia Civil för obildade svenskar). Redaktören gör nu en häftig vänstersväng med olidligt tryck i pedalerna. Då händer katastrofen. Det rasslar till och kedjan går av. På samma gång svänger han höger in på gatan Maria Parodi. Långt ned vid backens slut ser jag trafikljusen vid huvudgatan Ramon Gallud.

Tänk om han haft kärringens cykel med handbroms, men nu vevade benen i intet. Hoppa! skrek jag och tänkte på Kålle som stod på taket och huset brann. Osborn vrålade högt ”hoppa Kålle, vi har brannsegel”. Kålle hoppade . ”Int fan hade vi nåt brannsegel”, sa Osborn. Redaktören hade väl ungefär samma odds.

I första korsningen hade redaktören företräde, men spanjoren som tvärnitade hann inte ens tuta, då går det fort. Sen var det kört, trodde jag. En lastbil står mitt i gatan, till höger finns en gul, smal passage för gångare. I gången vaggar en patrona, modell stridsvagn fram. Jag vet inte var stridsvagnen tog vägen, men redaktören överlevde. Cykelaffären på höger sida hade säkert kedjor, men tiden var för knapp. Det festliga mitt i eländet, var att redaktören envist använde sin lilla ringklocka på styret. Den hade samma effekt som en lergök i en stor blåsorkester.

Mandomsprovet blev bautagatan Diego Ramirez. Två bussar möts, i öppningen på 6 dm försvinner redaktören, köp en lott! Har ni sett den trevliga skylten vid musikhuset, Cerveza-agui te espere (Öl väntar här på dig). Det var första gången redaktören sumpade ett vattenhål. Vet ni att trafikljusen vid Ramon Gallud lyser rött i 53 sekunder och grönt i 23, nej, men jag vet. Jag räknade och höll tummarna, precis grönt. Lokalpolisen i korsningen tappade visselpipan. Jag fick rött, men såg på långt håll redaktören försvinna mot hamnen.

Väl framme vid hamnen möter jag en hysterisk hamnvakt, som står bredvid den krossade stoppbommen. Vid båten till Tabarca sitter redaktören. Ganska välbehållen trots skrapsår på knän och armar och en blodig näsa. Han ler tappert och pekar på cykeln. En skrothög, som skulle inbringa 1 euro på marknaden i La Mata.

– Båten går inte. Det blåser för mycket vid Tabarca. Vi får gååå hem. God hjul.