Jag tror jag har berättat för mina vänner, men inte för alla. Jag har fått jobb som kistbärare. Det var en golfvän som tog mig med. Du får inte sitta hemma för mycket, du måste göra något. Han hade helt rätt. Vi jobbar åt en begravningsbyrå, får mycket lite betalt, men betalar skatt, allt som vi skall ha det i Sverige. Vi är klädda i svarta kostymer, uppträder mycket seriöst, bär kistorna in i kyrkan och ut. Vi vet vad en begravning betyder för dem det gäller. På sidan om är det mycket socialt. Dessa bärare är i min egen ålder med allt vad det innebär. Många har förlorat den närmaste, vi kämpar med att finna mening med livet. Vi pratar om detta, men lika mycket om fotboll och hur allt skulle kunna bli mycket bättre om man bara lyssnade på oss, alltså erfarenheten.

Den här gången var jag i Spånga kyrka. Jag väntade på att begravningen skulle ta slut. Ibland sitter jag med på begravningen. Det kan vara vackert med fin musik. Nu var det fint väder, jag gick omkring och läste på stenarna. Framför porten stod en man, något mörkhyad, inte svensk. Jag gick fram till honom.
– Hej, sa mannen.
Hej sa jag och det blev tyst. Jag fortsatte. Jag jobbar som bärare. Jag förstod att han inte förstod något. Lång tystnad. Jag tog sats:
– Det börjar bli höst.
Löven singlade ned från träden, lite kyla i luften.
– Host, ja, snart snee.
– Du menar snö. Ja, inte så bra.
– Inte bra? snee vackert.
– Jo, du har rätt. Jag har bott i norra Sverige. Jag älskade snön.
Jag försökte berätta om fjällen, om skidåkning, om vårvinter. Jag använde all min pedagogiska kunskap samt händer och fötter för att förklara. Jag tror han förstod, faktiskt.
– Var kommer du ifrån? frågade jag.
– Kuba (Coba).
– Ah, Coba, habla espanjol, claro? (du talar spanska naturligtvis).
Han blev glad. Y to? habla espanjol? och du talar spanska?
– Si, pero un pocito (jo, men tyvärr litet)
Isen var bruten.

Jag berättade att jag bott i Spanien. Att min hustru gått bort och att jag flyttat hem till Sverige. Det blev hälften spanska och hälften svenska. När jag pladdrat färdigt sa han:
– Si comprende. Jag förstår, min fru gick bort för två månader sedan. Jag blev helt tyst, chockad. Jag höll om honom.
– Mi amigo.
– Därför jag vara här, planera begravning.
Just då kommer en ung tjej. Hon stannar framför oss och ser på mannen.
– Juan? Jag skall hjälpa dig med din begravning.
Hon tittar på mig. Jag räcker fram min hand och hälsar.
Juan ler mot henne. Han ser på mig: mannen här pratar spanska, vi har haft en fin stund.

Klockorna ringer. Begravningen är slut, jag skall gå in i kyrkan. Juan går iväg.

Minneslunden i Husby Ärlinghundra.
I dag vandrade jag upp till kyrkan och minneslunden i Husby Erlinghundra. Minneslunden är vacker och mycket välskött. Den lilla dammen är rensad och innehåller många fiskar av flera färger. Bredvid står en bänk där man kan sitta ned och fundera. Jag satte ned lyktan och tände ljus inför höstens mörker.
Finnkampen.
Efter dusch och kaffe slog jag på teven för årets viktigaste idrottshändelse, Finnkampen. Tyvärr förstår inte så många längre vad Finnkampen står för. Här finns inte så många fullblodsdopade rasthästar (hingstar och ston) som tar ut en check på 10 miljoner för en seger. Förvisso hade vi en period när vissa deltagare i Finnkampen var duktigt dopade, men låt oss glömma… Nu gäller det mera att slå sin finne (eller svensk) för att ta sin poäng.
Polisbevakning.
I veckan hade vi derby mellan AIK och Djurgården. Duktiga lag och fin fotboll, men. För att dessa av fotboll intresserade pojkar inte skall slå ihjäl varandra  efter matchen måste vi ha ett antal tusen poliser ute runt Friends Arena. Runt Finnkampen behövs cirka tio stycken poliser. Mest för att hjälpa någon finnländare till bussen och någon f.d. jämtlänning att inte felparkera.
Ja, jag vet. Jag är jävig.
Barnbarnet Amanda deltog på 1500 meter i ungdomslandskampen och fick pris av självaste Carolina Klyft. Jag har tidigare skrivit om Finnkampen, se blogg 11/9 2013. Det jag minns mest var när allt var över. Det var bara jag och Margareta kvar på läktaren samt en man och hustru bredvid oss. Margareta kunde inte gå utan stöd, därför väntade vi. Då pekade grannen på sin fru och signalerade problem för både honom och frun. Jag hjälpte alla ned och vi höll om varandra. Något prat blev det ju inte eftersom vi inte förstod varandra.
Golf.
På måndag går seniorgolftävlingen på Sigtuna Golf in i spurten. Vi spelar varje måndag och de bästa tio ronderna räknas när säsongen är över. Visst har det gått bra i sommar, men att jag var med i toppen kom som en överraskning. Nu är det fyra gånger kvar och nu börjar jag förstå hur Stenson känner sig inför sista ronden. Han får ju cirka femtio miljoner och jag en kram från någon av alla snygga tjejer vi har i seniorgolfgänget, men vaddå.

I morgon lördag lämnar jag Granlunda för sista gången. På söndag kommer nya ägare.

I början på det nya seklet flyttade Margareta och jag in på Granlunda. Stugan ligger i Hoverberg i Bergs kommun. Granlunda är inget officiellt namn utan hittades på av barnbarnet Amanda. Vi hade flyttat till Spanien, men ville ha ett sommarboende i Jämtland. Visserligen var vi upplänningar, men Jämtland hade efter 36 år för evigt fastnat i våra hjärtan.
När värmen började bli för jobbig i Spanien sökte vi oss upp hit. Vi mötte det fantastiska ljuset. Satt i tjocka tröjor och eldade, såg på Hoverberget där solen envist hängde kvar och mindes alla fjällturer i den Jämtländska fjällvärlden.
Trots att Margareta fick problem att gå gjorde vi dagsturer upp på fjället. Arådalen och Hundshögen var ett av målen. En bit ovanför trädgränsen för att slippa myggen, sen satt vi där och filosoferade. Mest spännande var turen upp mot Lundörren. Där hann jag också med lite fiske, öring och röding som vi åt på plats.

Roligast var naturligtvis när barn och barnbarn hälsade på. Magnus och Helene byggde egen liten gäststuga och kom över från Östersund nästan varje helg. Deras flickor var små och hittade på det mesta. De byggde vattenhjul i bäcken, klättrade i träden, byggde kojor och sprang en gång ihop med en stor älg. Flera gånger kom även de andra barnbarnen på besök. Då var det hålligång på Granlunda. Till traditionen hörde att vi åkte upp bakom Malåsberget för att meta i bäckarna. En gång blev jag varnad för att det fanns björn däruppe, men fick rådet att vi skulle sjunga och vissla lite. Om björnen missade detta oväsen måste den ha varit döv. Vid dessa turer hörde det också till att barnen fick sitta i knät på mig och köra bil. Några dikesbesök blev det till de andra barnens stora jubel.

I slutet av augusti kom mörkret och det blev kyligare. Då var det dags att stänga ned allt och sikta mot Spanien. Det kändes lite vemodigt, ännu en sommar hade gått. Det gick förstås över snabbt eftersom vi hade ett nytt mål i södern.

Nu då?
Margareta är borta, själv närmar jag mig 80 år. Barnbarnen är vuxna och har sina egna liv. De är spridda över Sverige, ja till och med i Frankrike och USA. De är fortfarande lika fina, ringer och frågar hur man mår, men ändå. De kommer inte med en bok för att få sitta i knät och höra farfar läsa.

En sak har man mycket av – minnen. Men om vi inte har några minnen, vad har vi då? Att titta igenom en fotopärm och gråta är jobbigt, men om det inte finns någon pärm? Om man är någorlunda nöjd med sitt liv måste man väl ändå vara glad och tacksam, inte bitter och sur.

I dag är det tre år sedan Margareta gick bort.
Klockan var tre på e.m. i vårt hem i Torrevieja. Hon låg i sängen och löste korsord. Plötsligt drog hon efter andan och somnade in. Det tog 30 sekunder. Hon visade ingen smärta, såg nästan förvånad ut. Minuterna efter såg det ut som om hon låg och sov, fridfullt. Det var stora kroppspulsådern som brast. Därav det snabba förloppet. Jag var med hela tiden.

Ja, tiden läker sår, men inte alla.
Varje människa går igenom sitt lidande. Har man varit tillsammans 57 år är det ett helt liv som passerar, men som sagt. Varje människa tar sig an sorgen på olika sätt. Tiden gör att sorgen klingar av, men inte saknaden. Där misslyckas tiden.

Jag mår bättre nu.
Sista tiden har jag börjat planera. Jag bor i min lilla etta här i Märsta. Nu känner jag att jag vill bo här i Mälardalen, även om det kanske kan bli en tvåa. Jag har gått med i Sigtuna Golfklubb. En jättefin klubb med mycket aktiviteter för oss äldre. Inte bara golf. Vi städar, klipper gräs, tar bort busk och sly samt har roligt tillsammans. I april åker jag med några golfare på en tio dagars golfresa till Grekland.
Pensionärsföreningen är också mycket bra med olika aktiviteter. I höstas höll jag ett föredrag där, då jag berättade och visade bilder från Kenya. Jag fick stipendium av Sveriges författarförbund för att åka dit och skriva min bok Naserian, som till slut kom ut 2009. Jag skulle aldrig klarat av det för några år sedan, att se bilderna med Margareta och känna alla minnen.

Stugan i Hoverberg då, som vi kallar Granlunda?
Ja, det blir aldrig som förr. Vi var ju där från slutet av maj till slutet av september. Nu blir det kanske några veckor i sommar, sen vet jag inte. Tiden i Bergs kommun, i Torrevieja och Granlunda är underbara år som jag är tacksam för att vi fått. Det svåra är att övertala sig själv att det finns en fortsättning, för det finns det ju, trots allt.

Länge sedan jag skrev en blogg, varför?
Tidsbrist? Absolut inte. Lat? Nja…  Inspiration? Ja, inte har det bubblat precis, men. Vaddå?I vilket fall tände det till lite i veckan. Sonen Mats frågade om jag ville följa med upp till fjället. Han var ledig en tid och tänkte jobba med stugan i Gräftåvallen och behövde en hantlangare samt hundvakt.
Ett otroligt skitväder välkomnade oss på efyran och inte blev det bättre. Mats stora krajsler var fullpackad och efter rullade en kärra med en stor skoter samt mera prylar. Trots bra dubbade däck började vi undra om vi skulle klara de långa backarna upp mot fjället. Det var enkelt sagt snorhalt. Vi kom upp till Gräftån, men det var på jäsken, som vi säger i Jämtland. Nu återstod en brant backe upp till Mats stuga, men där tog det stopp. Kolmörkt, regnblandat snö samt full storm. Jag och hunden Poppe kämpade på i snön och nådde stugan. Mats lastade av skotern och kom lite senare. Därefter gick han tillbaka till bilen, kopplade loss kärran, backade ned i backen, tog ny sats och kom upp.

Om detta hänt i huvudstaden hade det varit en katastrof.
Jo, det är sant. Jag känner själv stor irritation om inte allt fungerar, när jag nu bor nära Fjollträsk. Tar man risken och utmanar när det är storm, glashalt och kolmörkt får man skylla sig själv – och då klagar man inte. Detta skulle förmodligen ha blivit 15 minuter i Rapport, en upphetsad reporter i vantar och halsduk, men barhuvud, skulle beskrivit stadens undergång och senare intervjuat borgarrådet om orsaken.

Ett annorlunda ljus
Förutom att hantlanga var mitt viktigaste jobb att gå ut med Poppe, tidernas hund (som alla hundar). Vi är ganska lika varandra, börjar närma oss 80 år och mår därefter. Pinkar rätt ofta, taskig balans, ser och hör dåligt, jämt humör samt är måttligt intresserade av motsatta könet. Det enda som strängt taget skiljer oss åt, är att Poppe har fyra ben och jag två. Morgonpromenaden hade hittills varit ganska grinig, men nu kom morgonen med stort M. Några minusgrader, helt vindstilla och klarblå himmel. Det är nu som minnena kommer fram. Sakta kröp solen upp över horisonten. Vi pratar ofta om vårvinter i fjället, om solen, men inget slår ljuset en stilla morgon i december. Det blir som ett orange lyster över fjällväggen.

Det är så vackert att man blir tårögd. Dock, jag känner sakta en förändring. För några år sedan var det tårar av sorg, nu är det tårar av tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått uppleva.