I morgon lördag lämnar jag Granlunda för sista gången. På söndag kommer nya ägare.

I början på det nya seklet flyttade Margareta och jag in på Granlunda. Stugan ligger i Hoverberg i Bergs kommun. Granlunda är inget officiellt namn utan hittades på av barnbarnet Amanda. Vi hade flyttat till Spanien, men ville ha ett sommarboende i Jämtland. Visserligen var vi upplänningar, men Jämtland hade efter 36 år för evigt fastnat i våra hjärtan.
När värmen började bli för jobbig i Spanien sökte vi oss upp hit. Vi mötte det fantastiska ljuset. Satt i tjocka tröjor och eldade, såg på Hoverberget där solen envist hängde kvar och mindes alla fjällturer i den Jämtländska fjällvärlden.
Trots att Margareta fick problem att gå gjorde vi dagsturer upp på fjället. Arådalen och Hundshögen var ett av målen. En bit ovanför trädgränsen för att slippa myggen, sen satt vi där och filosoferade. Mest spännande var turen upp mot Lundörren. Där hann jag också med lite fiske, öring och röding som vi åt på plats.

Roligast var naturligtvis när barn och barnbarn hälsade på. Magnus och Helene byggde egen liten gäststuga och kom över från Östersund nästan varje helg. Deras flickor var små och hittade på det mesta. De byggde vattenhjul i bäcken, klättrade i träden, byggde kojor och sprang en gång ihop med en stor älg. Flera gånger kom även de andra barnbarnen på besök. Då var det hålligång på Granlunda. Till traditionen hörde att vi åkte upp bakom Malåsberget för att meta i bäckarna. En gång blev jag varnad för att det fanns björn däruppe, men fick rådet att vi skulle sjunga och vissla lite. Om björnen missade detta oväsen måste den ha varit döv. Vid dessa turer hörde det också till att barnen fick sitta i knät på mig och köra bil. Några dikesbesök blev det till de andra barnens stora jubel.

I slutet av augusti kom mörkret och det blev kyligare. Då var det dags att stänga ned allt och sikta mot Spanien. Det kändes lite vemodigt, ännu en sommar hade gått. Det gick förstås över snabbt eftersom vi hade ett nytt mål i södern.

Nu då?
Margareta är borta, själv närmar jag mig 80 år. Barnbarnen är vuxna och har sina egna liv. De är spridda över Sverige, ja till och med i Frankrike och USA. De är fortfarande lika fina, ringer och frågar hur man mår, men ändå. De kommer inte med en bok för att få sitta i knät och höra farfar läsa.

En sak har man mycket av – minnen. Men om vi inte har några minnen, vad har vi då? Att titta igenom en fotopärm och gråta är jobbigt, men om det inte finns någon pärm? Om man är någorlunda nöjd med sitt liv måste man väl ändå vara glad och tacksam, inte bitter och sur.

I dag är det tre år sedan Margareta gick bort.
Klockan var tre på e.m. i vårt hem i Torrevieja. Hon låg i sängen och löste korsord. Plötsligt drog hon efter andan och somnade in. Det tog 30 sekunder. Hon visade ingen smärta, såg nästan förvånad ut. Minuterna efter såg det ut som om hon låg och sov, fridfullt. Det var stora kroppspulsådern som brast. Därav det snabba förloppet. Jag var med hela tiden.

Ja, tiden läker sår, men inte alla.
Varje människa går igenom sitt lidande. Har man varit tillsammans 57 år är det ett helt liv som passerar, men som sagt. Varje människa tar sig an sorgen på olika sätt. Tiden gör att sorgen klingar av, men inte saknaden. Där misslyckas tiden.

Jag mår bättre nu.
Sista tiden har jag börjat planera. Jag bor i min lilla etta här i Märsta. Nu känner jag att jag vill bo här i Mälardalen, även om det kanske kan bli en tvåa. Jag har gått med i Sigtuna Golfklubb. En jättefin klubb med mycket aktiviteter för oss äldre. Inte bara golf. Vi städar, klipper gräs, tar bort busk och sly samt har roligt tillsammans. I april åker jag med några golfare på en tio dagars golfresa till Grekland.
Pensionärsföreningen är också mycket bra med olika aktiviteter. I höstas höll jag ett föredrag där, då jag berättade och visade bilder från Kenya. Jag fick stipendium av Sveriges författarförbund för att åka dit och skriva min bok Naserian, som till slut kom ut 2009. Jag skulle aldrig klarat av det för några år sedan, att se bilderna med Margareta och känna alla minnen.

Stugan i Hoverberg då, som vi kallar Granlunda?
Ja, det blir aldrig som förr. Vi var ju där från slutet av maj till slutet av september. Nu blir det kanske några veckor i sommar, sen vet jag inte. Tiden i Bergs kommun, i Torrevieja och Granlunda är underbara år som jag är tacksam för att vi fått. Det svåra är att övertala sig själv att det finns en fortsättning, för det finns det ju, trots allt.

Länge sedan jag skrev en blogg, varför?
Tidsbrist? Absolut inte. Lat? Nja…  Inspiration? Ja, inte har det bubblat precis, men. Vaddå?I vilket fall tände det till lite i veckan. Sonen Mats frågade om jag ville följa med upp till fjället. Han var ledig en tid och tänkte jobba med stugan i Gräftåvallen och behövde en hantlangare samt hundvakt.
Ett otroligt skitväder välkomnade oss på efyran och inte blev det bättre. Mats stora krajsler var fullpackad och efter rullade en kärra med en stor skoter samt mera prylar. Trots bra dubbade däck började vi undra om vi skulle klara de långa backarna upp mot fjället. Det var enkelt sagt snorhalt. Vi kom upp till Gräftån, men det var på jäsken, som vi säger i Jämtland. Nu återstod en brant backe upp till Mats stuga, men där tog det stopp. Kolmörkt, regnblandat snö samt full storm. Jag och hunden Poppe kämpade på i snön och nådde stugan. Mats lastade av skotern och kom lite senare. Därefter gick han tillbaka till bilen, kopplade loss kärran, backade ned i backen, tog ny sats och kom upp.

Om detta hänt i huvudstaden hade det varit en katastrof.
Jo, det är sant. Jag känner själv stor irritation om inte allt fungerar, när jag nu bor nära Fjollträsk. Tar man risken och utmanar när det är storm, glashalt och kolmörkt får man skylla sig själv – och då klagar man inte. Detta skulle förmodligen ha blivit 15 minuter i Rapport, en upphetsad reporter i vantar och halsduk, men barhuvud, skulle beskrivit stadens undergång och senare intervjuat borgarrådet om orsaken.

Ett annorlunda ljus
Förutom att hantlanga var mitt viktigaste jobb att gå ut med Poppe, tidernas hund (som alla hundar). Vi är ganska lika varandra, börjar närma oss 80 år och mår därefter. Pinkar rätt ofta, taskig balans, ser och hör dåligt, jämt humör samt är måttligt intresserade av motsatta könet. Det enda som strängt taget skiljer oss åt, är att Poppe har fyra ben och jag två. Morgonpromenaden hade hittills varit ganska grinig, men nu kom morgonen med stort M. Några minusgrader, helt vindstilla och klarblå himmel. Det är nu som minnena kommer fram. Sakta kröp solen upp över horisonten. Vi pratar ofta om vårvinter i fjället, om solen, men inget slår ljuset en stilla morgon i december. Det blir som ett orange lyster över fjällväggen.

Det är så vackert att man blir tårögd. Dock, jag känner sakta en förändring. För några år sedan var det tårar av sorg, nu är det tårar av tacksamhet. Tacksamhet över allt vi fått uppleva.

Det är inte pengarna, det tar på psyket. Golf är i stort en billig sport, jämfört med många andra sporter. Däremot är det få sporter som kan trycka ned självförtroendet så kapitalt. Att ständigt se denna boll gå rakt en stund, för att som vanligt vrida av till vänster ut i ruffen. Jag slår från vänster, så denna skruv kallas för att slå en slice. Vissa människor tror att de kan bota alla sina fel genom att köpa nya klubbor. Dessa personer är det synd om, nog sagt.

Dock, ibland sker det under. Inte så att jag kunde gå ut på vattnet och hämta min boll. Nej då, men plötsligt en dag var slicen borta. Jag slog ut med driven och såg mot ruffen eller i värsta fall skogen till vänster, men där kom ingen boll. Den låg mitt på fairway. Mina trevliga kamrater hade redan börjat gå mot skogen för att börja leta efter min boll, när de förundrat stannade. Slog han rakt? Nåja, även en blind höna kan…..

När jag slagit tre raka drivar i rad, började kompisarna tala om under. Efter tre raka till ville Lars se på min driver. Han höll upp den och började skratta. Den var böjd som en pilbåge och klubbhuvudet hade också fått sig en smäll. Vad hade hänt?

Ett under? Beror på hur man ser på det. Den här gången hade vi klämt in oss i min Opel Vectra -95. Utrymmet i kofferten var alldeles för litet. När jag lagt in min bag gick det inte att stänga luckan, varför jag med friskt mod klämde igen luckan med våld och nickade nöjt.

Patent. Jag funderar nu på att ta patent på denna suveräna metod att ta bort slicen. Genom böjen flyttades min bollträff framåt och jag kom in rakt mot bollen. Vridningen på klubbhuvudet gjorde att vinkeln blev 13 grader i stället för tidigare 9 grader, som är svårare att slå rakt med. Vissa som hört historien har försökt själva, men totalt misslyckats. De lastar in fyra golfbagar och trycker till, men icke. Det fungerar bara om det är en Opel Vectra, årsmodell 1995. I kofferten bör också ligga en oljedunk på fem liter, eftersom bilen drar mycket olja. Oljan bör vara SAE  5w-40, men det tror jag inte har någon betydelse, kanske? Till detaljer som kan ha betydelse hör färgen. Bilen är vinröd, men ser brun ut på grund av all rost. Dessutom har den automatväxellåda och sollucka.

Fungerar det här på järnklubborna också? Nej, tyvärr. De är för korta.

Keep swinging.

Har ni sett en finare bild? En bebis som jollrar, skrattar och mår toppen. Titta på munnen, näsan, ögonen, ja allt. Det är livet när det är som bäst.

Kan ni tänka er det ofattbara, osannolika, omöjliga, otroliga att – denna underbara lilla varelse om fjorton år skriker till sin mamma att hon är en jävla kärring, hon är tusen år efter sin tid och hur fan kan man lyssna på musik från sekelskiftet?
När hon inte får något svar rusar hon med 200 i puls in till pappan och frågar i falsett – om det inte är möjligt att utvisa mamman till Kongo eller Norge då, om det blir billigare. Här får hon heller inget svar, eftersom pappan sitter med hörlurar och avnjuter Tjajkovskijs 1812 Ouvertyren och är mitt inne i slaget vid Borodino. Trumpeter smattrar som kulsprutor, cymbalerna slår ihop så det sjunger och fiolerna drar på med sextondelar, som skulle göra Fats Domino avundsjuk. Inte ens en förbannad tonåring kan överrösta detta.
Sen rusar hon in på sitt rum och slår igen dörren med en smäll. Gitarren ramlar ned från väggen och vrider sig i plågor, eftersom halsen gått av.

En timme senare kommer hon hasande in i köket. Hon håller om mamman och gråter. Innerst inne vet hon att mamma och pappa är det bästa hon har. Dom har alltid ställt upp för henne, följt med på skridskoskolan, skjutsat henne till discot och h-ä-m-t-a-t   henne samt mycket annat. I samma veva kommer pappa in. Napoleon har fått på käften och ouvertyren var bra.
– Vad har ni gjort då?
– Vi har tittat på några broschyrer om språkresa, nu tänkte vi fika.
– Mysigt, det gör vi.