Kategoriarkiv: Uncategorized

Nationaldag och påhälsning av barnbarnsbarn.

Nationaldag. Viktigt? Jo, det tycker jag, absolut. Då ringer det. Barnbarnet Amanda. Jag och Erik med barnen tänkte hälsa på om det passar. Passar? Det är ju fantastiskt. Barnbarnsbarnen Aline, snar fyra år och Elton drygt ett år.
Sen kommer ångesten. Vad bjuder jag på? Jag vill ju bjuda. Amanda föreslår en picknick. Strandpromenaden i Sigtuna är ju toppen. Vad käkar vi då, säger jag. Längesen man bjöd dessa ålderskategorier, så att säga. Amanda skrattar. Hon sänder över ett SMS.
Så kommer dom. Aline tittar på fotografier, är det där mamma? konstig frisyr. Elton har på några minuter tömt fyra lådor och verkar trivas. Tillsammans packar vi ner allt som behövs för en riktig picknick och går ned på strandpromenaden. Sigtuna kommun bygger om på strandpromenaden och har gjort en helt ny lekpark. Den är suverän. Aline och Elton går inte att stoppa. De utmanar allt. Balansgång, klättring, gungar. Problemet är att få plats. Det kryllar av barn och föräldrar. Alla verkar glada trots trängseln. Ramlar någon finns alltid en hand till hjälp. Kulturblandningen är total. Olika färger, olika språk. Aline klättrar lite för högt, bredvid henne sitter en mörk kille, som verkar lite rädd. De skrattar och kryper ned tillsammans.
Då slår det mig. Det här är också Sverige. Själv ser jag på TV och matas dagligen med allt elände. Professionella journalister skriver om ett förlorat Sverige. Folkhemmet är dött. Någon skriver hur annorlunda det var på 70-talet. Jag minns 40-talet när folkhemmet byggdes. Första barnbidraget. Tandvård till alla barn. Vaccination så vi slapp barnförlamning (polio). Byskolor med fyra klasser och 35 elever i samma klassrum försvann, vi fick skolmat. På samma gång stor invandring från krigshärjade länder, men vi klarade det.
Det molnar till, lite regn i luften. Trots ihärdigt motstånd från barnen går vi mot mot kaffestugan vid Borgmästarängen. Lika trång här, samma kulturblandning, men lika fin stämning. Ordningsam kö där man hjälper varandra, erbjuder stolar. Dessutom kommer solen fram igen. På ängen börjar den högtidliga ceremonin där vi tar emot våra nya svenskar. De får papper på att de är medborgare i Sverige. Det hålls tal, som jag inte hör på grund av konversation med barnbarnsbarnen. Enligt bekanta ett mycket fint tal. Där finns också en mässingsorkester i uniformer som spelar härlig musik, den hör jag. Elton drar iväg på en promenad. Han möter en man i min ålder, som hejar på Elton. De har ungefär samma balansproblem, men tar sig till vårt bord. På vägen hem möter vi två, jo två, poliser utan skottsäker väst. Det räckte för en fin nationaldag i Sigtuna.
Så, har vi två Sverige? Ett nattsvart, som vissa journalister skall leva på. Ett mycket större som inte säljer lika bra. Jag vet att det finns barn som inte kan äta glass med gammelfarfar Anders, som har det svårt. Dock, skillnaden mellan rik och fattig var mycket större på 40-talet, men det blev bättre.

Dags att börja igen, innan det tar slut.

Jag skrev min senaste blogg 2018, sen blev det en paus. Svårt att säga varför. Tekniska problem gjorde att alla bilder försvann samt annat strul. Sådana svårigheter löses numera av barnbarn. En av dem fixade allt på någon timme. Alla bilder är ännu ej inlagda, men det kommer.
Jag bor fortfarande i Sigtuna och kommer så att göra. Här kan jag gå ut mitt i natten, utan att få ett slag på käften. Många har hundar, men inte en hundskit på marken, dessutom hälsar folk fast jag inte känner dem. Här finns en härlig golfbana med en seniorkommitté som gör att jag trivs där.

Det var faktiskt ett SMS från Klövsjö skola i södra Jämtland som väckte mig. De undrade om jag kunde besöka dem och berätta om mina böcker. Först trodde jag att någon skojade med mig. Jag gick i pension för 24 år sedan, mina böcker kom ut för runt 25 år sedan. Det var inget skoj.
Allting blir ju gammalt med tiden. Framförallt för ungdomar. Jag funderade. Kan det vara så att böckerna är så gamla att det blir intressanta för att se hur det var förr, en annan stil, ett annat sätt att prata? Jag har fått fem böcker utgivna på bokförlaget Opal. En på bokförlaget Argasso. Böckerna på Opal är slutsålda. På Argasso finns boken Naserian, som fortfarande går att köpa. Eftersom jag får frågor om de utsålda böckerna, skall jag så småningom lägga ut dom här i min blogg, så får de som vill läsa dom eller skriva ut dom.
Från början var det aldrig meningen att jag skulle skriva böcker. Det började med att jag skrev korta, enkla lättlästa berättelser för mina läsovilliga elever. Om man har svårt för att läsa, läser man inte, men skall man lära sig läsa måste man läsa för att bli bättre. Saknar man bollsinne spelar man inte fotboll. Det är inga problem, men kan man inte läsa är man illa ute i dagens samhälle. Jag blev övertalad att sända in en berättelse till bokförlaget Opal, som satsade på lättlästa böcker, så började det.
Det intressanta är faktiskt de manus, som inte blev någon bok. Flera manus var lika bra som de utgivna, tyckte jag, men inte förlaget. Jag har ju inget att förlora, så jag börjar med att lägga ut några av dessa. Jag vill minnas att på 200 insända manus blir ett manus förlagt.
Jag börjar dock med en berättelse som är helt nyskriven, ingen bok alltså. Den handlar om en elev, som påverkade mig djupt och formade min syn på läraryrket.