Sommaren kan inte vara vackrare. Solen lyser nästan 24 timmar om dygnet. Det regnar aldrig och all mygg är borta. Jämtland kan inte vara bättre. Det är 500 mil till Spanien och 50 mil till Stockholm, men kulturkrockarna kan vara lika stora, håll till godo……..
Mannen steg ut på bron och drog in naturens alla dofter. Han betraktade belåtet sin svarta BMW cabriolet. 4 timmar och 22 minuter från Stockholm till den lilla byn i Jämtland. Han kluckade belåtet och gick en lov runt det nyss inköpta huset. Frugan hade muttrat något om tillfällig gröna-vågen-sinnesförvirring, men själv var han nöjd. Affären var ju rena stölden. Bonnkärringen började bli gammal och hennes barn var bara intresserade av pengarna. Han hade gjort några bra börsaffärer och slängde in ett rent skampris, so what.
När han kände sig som mest nöjd, irriterade något hans näsa. Blomdoften hade förändrats. Han höjde näsan och vädrade som en jämthund. Långsamt klarnade bilden. Det luktade skit! Blodtrycket steg och han kände marken gunga. Hade kärringen lurat honom i alla fall? Då hörde han surret från en traktor. Runt den fallfärdiga ladan en bit bort, skumpade en traktor fram med gödselspridaren i bästa sprut. Mannen iakttog vidundret med en blandning av misstro och skräck. Äcklad och illamående såg han hur blandningen av urin och skit spreds ut över åkern. Desperat sprang han in i huset. Han kände fortfarande doften och borstade tänderna i flera minuter tills pulsen lagt sig.
Genom fönstret såg han hur vidundret omringade huset. Några flugor kröp innanför gardinen, hade dom besökt snusket? Försiktigt öppnade han rutan och viftade ut smittobärarna. Han kände ånyo doften och drog igen fönstret med en smäll.
Tanken att behöva gå ut gav honom yrsel. Hungern är dock en stark drift. Till slut tog han sats, höll för näsan och sprang ut till bilen. Något senare nådde han den pittoreska lanthandeln. När han lämnade skansen-imitationen visste han vem marodören var. På vägen hem kände han fartvinden och började må gott igen. Han hann pressa upp farten till 160 km innan blixten slog ned. Framför honom låg något konstigt på vägen. Trots att han saktat ned till löjliga 110 km, både hörde och kände han hur skiten perforerade hans nyvaxade kärlek.
Bonden Johansson var en tålmodig och vänlig människa. I början tyckte han dom ettriga telefonsamtalen var ett humoristiskt inslag i vardagen. Han skrattade och ansåg att mannen hörde till de kufiska besökarna , som då och då lyckliggjorde glesbygden med sina besök. Ungefär som EU-ministrar, som leende i kostym besökte några getfarmar och allmänt pratade skit. Nu skall dock sägas, att även Johanssons berömda tålamod hade en gräns. När han blivit väckt ett antal gånger och kallad allt från tärande bidragstagare till glesbygds-klantskalle härsknade han till.
Allt fick sin upplösning på grusvägen, som nu blivit ren efter ett ljuvligt sommarregn. Mannen kom körande i sin BMW-cabriolet med suffletten nedfälld. När han såg Johansson komma med spridaren stannade han. Johansson bromsade in, stack ut huvudet och väntade på nya invektiv, som kom. Dessutom gav mannen honom fingret.
Johansson lutade sig tillbaka. Han såg länge på spaken till spridaren, skulle han? Han drog ett djupt andetag, startade spridaren och gled långsamt framåt. Först fattade mannen ingenting . När dyngspruten nådde motorhuven insåg han vad som skulle hända. Skräcken avspeglade sig i ögonen, som växte till tefat. Käkarna tuggade torrt, men smordes effektivt när skitspruten träffade huvud, kropp och den nyvaxade BMWn med nedfälld sufflet.