Ett brett yrke – för många

Det här har jag inte hittat på själv, utan tvärtom hittat, när jag läst olika tidningar. Jag tyckte det var så roligt, att jag ville låta Er också få ha lite roligt. Folk tror tydligen att dessa supermänniskor kan svara på allt. Egentligen är det inte så konstigt, eftersom många fortfarande betraktar datorn som något andeväsen.

I USA har man gjort en studie om detta (var annars). Man har intervjuat 1400 personer som jobbar som IT-tekniker. För det första är vissa av frågorna till teknikerna sanslöst korkade. För det andra verkar folk tro att IT-tekniker kan och är till för att lösa så gott som alla problem i världen.

Några exempel:
– Varför är den trådlösa musen inte ansluten till datorn?
– Hur startar man om Internetet?
– Var på tangentbordet sitter vilken-som-helst knappen? (frågeställaren hade alltså blivit ombedd, att trycka på valfri tangent för att gå vidare).
– Hur kan man flytta om bokstäverna på tangentbordet, så att de står i bokstavsordning? (det skulle ju i och för sig gå, men det skulle bli krångligt).

Sen var det, det här med bred kompetens.
– Kan ni installera kabel-tv på min jobbdator?
– Går det att få stereon i bilen lagad?

E-posten är ett annat problem (det är det ju för många av oss, men…)
– Kan ni ordna, så det inte kommer någon e-post på fredagar?
– Kan ni ordna, så det inte kommer någon e-post från chefen?

Det blir värre
En tekniker fick byta kabeln till datorn, för att en skunk ätit upp den. Menade skribenten hela datorn? och hur visste han att det var en skunk?. En annan hittade en död ödla i serven.

Ändå bredare kompetens
– Hur lång tid tar det att baka en potatis i mikrovågsugnen?
– Hur dyrkar man upp låset på toaletten? (dottern hade låst in sig)

Kan det bli värre? Joodå.
– Hur blir vädret det närmaste året?
– Hur räddar man en dator som körts över av en lastbil?

Den här är gammal, men bra
Personen i fråga kunde inte skriva ut vad han ville och bad om hjälp. Teknikern frågade:
– Är det en svartvit skrivare?
– Nej, den är beige.

Som sagt, allt är hämtat från olika tidningar, men den här fick jag höra på mitt gamla IT-gymnasium. Med andra ord är den ganska gammal, liksom jag. En riktig nybörjare med sin första dator ringde till vår tekniker:
– Min kaffekoppshållare har fastnat.
– Kaffekoppshållare? Vad har det med datorn att göra?
– Jag trycker på en knapp och så kommer kaffekoppshållaren ut, mycket praktiskt faktiskt, men nu kommer den inte ut.
Nu gick det upp ett ljus för teknikern. Personen menade alltså facket för CD-skivan. Teknikern var en riktig spjuver med stor humor. Nu frågade han:
– Vilket kaffe har du?
– Löfbergs Lila
– Aha, ja det är långt och krånglar ofta. Försök med Gevalia.

Ja, fortsättningen fick jag aldrig höra. Gymnasiet har i alla fall bytt namn till Fjällgymnasiet. Det var kanske lika bra.

Killevippen på Er.

Konstig rubrik, men den har sin förklaring. Margareta är bonndotter och uppfödd med odlingens värde. Hon älskar blommor och att få sköta dem. När jag släpade med henne till Norrland, blev det inte så lätt. Vi brukade skoja om att det enda som växte säkert var björk. Ibland kunde en växt överleva några år, sedan kom en svinkall vinter och – finito. Alla försök med äpplen är nästan legendariska på Lillhallen 15.

När vi flyttade till Spanien fick hon sin revansch. Här växer ju allting. Tyvärr fattade inte vi, liksom andra skandinaver, att vissa växter är ogräs, dit hör ex. bouganvillan. Den är gudomligt vacker, men tar över allt. Rötterna växer djupt, spränger murar och skräpar ned alldeles förskräckligt. Våra spanska grannar ruskade på huvudet och tyckte synd om oss, eller vad de nu tyckte, när vi planterade denna växt.

Här kommer en resumé av växterna på Larrosa-Manzana 33B. Det är kort tagna under de cirka tolv år vi bott här.

Här stod palmen. När den var som vackrast kom några hundra spanska barkborrar. Palmen dog på en månad. Nu har vi planterat ett olivträd.

Apelsinträdet var vackert, men finns inte längre.

Denna växt blommar bara i december

Bouganvillan är  vacker,  men tar över allt.                                         
                                                                                        Palmen julen 2006      

Citroner hade vi också

Tänk att en vanlig pelargon, som mormor Elin hade i fönstret (inte den här…), kan vara vackrast.

Papegojblomman (tror jag). Vad vi väntade på den, men så slog den ut, december 2012.

Å, så har vi blomman som bara blir vackrare med åren. Detta var bröllopsresan till Ljungdalen 1961.

Typiskt Spanien, utropar grannen. Om jag använder ugnen, stannar tvättmaskinen. Gång på gång slår strömmen  av. Likt en minaretutropare hör jag honom åkalla himmel och helvete (mest det senare). Teven slocknar mitt i Idol (eller var det På spåret) och datorn dör utan förvarning. Ett mail till vännen i Piteå försvinner osparat, nu är jordens undergång nära.
Jag och flickvännen från 1957, flyttade in här 2001. Det tog lite tid, men sen lärde vi oss. Margareta tvättar aldrig när hon lagar mat. Det går alldeles utmärkt att tvätta på andra tider. Däremot äter jag fast tvättmaskinen går, men det är ju en annan sak, så att säga. I jämlikhetens tecken står jag för städ och disk. När dammsugaren dånar får övrig verksamhet vila, då kan Margareta koppla av med att läsa börsnyheterna och sporten i Vikingposten.
Vi har ingen golvvärme, vi har tofflor, som vi köpt på marknaden för 3 €. I vårt vedeldade hus i Norrland hade vi sällan över 20 grader. Här har vi termostaten på 20 grader, men alltid på, liksom ylletröjan, åtminstone under vintern, som är behagligt kort, nästan som svenska sommaren. Att slå på och slå av värmen, för att spara el är bara dumsnålt i dessa stenhus under vintern. Ett tag tänkte vi säkra upp hela systemet. Det slutade vi tänka på. Eftersom vi har låga pensioner, passar det oss med låga elräkningar.

Det går alltså att anpassa sig, men hur går det hemma då?
Hemma är och kommer alltid att vara Sverige. Vi gör av med enormt mycket el i Sverige. Stora villor står uppvärmda och tomma till kvällen, när barn och föräldrar kommer hem från den offantliga förvaringen, som sedan står uppvärmd och tom till nästa dag. Bil/en/arna skall stå varmt eller vara uppvärmda. Bastun, tvätten, torktumlaren, spisen, ugnen, elvispen, mixerstaven, diskmaskinen, mikron, skivspelaren, äggkokaren, brödrosten och kaffekokarna av fjorton modeller skall fungera på en gång mellan klockan sex och tio. Då skall det heliga hemarbetet utföras av mor i huset med hjälp av far (enligt forskning blir allt jämlikt 2035), som helst ser på sporten, alltså skall teven också få plats. Tonåringarna spelar dataspel på varsin dator eller ser på den senaste videon. Lägg således till minst två datorer och två små teve. Bautateven med hemfilmsanläggning och superljud använder far till sporten (och mor 2035). Om det finns någon tid över skall familjen även löga sig i bubbelpoolen. Jag glömde radion, som ingen lyssnat på sedan 1995, men inte blivit avslagen.

Varför gnälla, vi betalar ju för allt detta, so what?
Medges, men. Tänk om alla så småningom kan betala och vill ha sin del av energikakan. Tänk om den inte räcker? Tänk om det blir så, att vi måste anpassa oss.

Att titta på kort. Margareta och jag har spenderat några timmar framför teven. Det har kallnat till lite och solen har gömt sig bakom några moln. Då kan det bli kyligt, så klädseln kräver tröja ovanpå tiisjörten, alltså stannade vi inne.

Ett hästjobb. Förra året flyttade jag över 4000 diakort till datorn och sparade dem på ett USB-minne. Kära vänner – gör inte det. Man blir trött, får huvudvärk och blir förbannad när tekniken inte förstår vad man vill. Dock, när det fungerar och allt blir klart, känner man sig stolt och lycklig. Ett stort tack till barnbarnet Jonatan, som är släktens datorguru. Att han inte blev förbannad av alla frågor förstår jag inte, men han tänkte väl på arvet.

Jag ska inte trötta ut er med alla kort på barnbarnen. Visserligen är våra barnbarn onormalt begåvade, trevliga och påminner om farfar och farmor, men ändå. Nej – Hör upp alla Bergsbor. Jag har fastnat för en lycklig period för friidrotten i Bergs IK.

I början på 70-talert fick vi löparbanor av tartan på skolan i Svenstavik.
I samma veva drog en idrottsledare av den gamla sorten igång friidrotten i Bergs IK. Han hette Rune Thorell och är värd all beundran. Många kvällar tillbringade han på idrottsplatsen vid skolan utan ett öre i ersättning. För Rune var alla välkomna, oavsett kille eller tjej eller vad de presterade.

På våren drog vi igång med terrängtävlingar. Danielsson buss från Vigge räckte knappt till för alla som ville vara med, när vi åkte runt i länet och även längre. Vad jag minns mest från detta var den duktiga idrottsfamiljen Hallkvist från Storhallen. Pappa Ragnar med en drös döttrar och sonen Urban vann nästan allt. Som tur var tävlade inte mamman, då hade det blivit kris att hålla reda på alla grejerna. Vi ordnade t.o.m. DM i terräng i Svenstavik.

Sen kom sommaren. Då tänker jag på resorna till sommarspelen i Järvsö (där vi även deltog i deras vårterrängtävling). Vi hade tävlande med i nästan alla grenar. Många vann och en del kom sist, men det var lagandan som gällde. Höjdpunkten var naturligtvis ÖP-iaden. Hofvallen kryllade av tävlande båda dagarna. Läktaren var fullsatt, fast de flesta var förstås föräldrar och kompisar. Nu tänker jag ta med några kort från då.

Prisutdelning i en terrängtävling någonstans, kan vara Trångsviken. Förmodar att det är vinnarna. Rätta mig om någon vet bättre. Från vänster: Mikael Trense, Hallkvist, Olsson Dahlåsen (?), Anna-Berit Andersson, Thomas Karlsson (senare världstopp i slalom och dito tränare), Hallkvist, Hallkvist, Pelle Thorell, ?, ?, ?, Ragnar Hallkvist.

Ja, här ser ni själva. Danielssons buss och alla tävlande och ledare. Bland ledarna ser ni i bakre ledet från vänster Kalle Olsson, i mitten Arne Edenryd och trea från höger Rune Thorell. Vem står framför Rune?

Det här är Järvsö våren 1975. Bland ledarna ser vi från vänster Lasse Ahlzén, framför honom Margareta Trense. Längst upp med vit toppluva Rune Thorell. Längst till höger Hans i Granliden Hansson och framför honom has fru Nancy.

Liten idrottsman med stor nummerlapp. Magnus Trense som tävlade i Pierre de Coubertins (skapare av Olympiska spelen) anda: Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl. Han vann dock en tävling. I ÖP-iad uttagningarna på Svenstaviks IP, vann hann 1000 meter före Micke Larsson (två deltagare).

Sammanfattning: Finns det ledare som vill satsa, finns det alltid ungdomar som vill deltaga.

Vad jag tänker på är språket.
– Dom har bott i Sverige i tio år, men kan inte ett ord svenska eller mycket lite i alla fall.
Här i Spanien möter jag en annan sorts kritik. Det gäller polisen och andra myndigheter.
– Fan vad dom är dåliga på engelska. Ingår det inte i deras utbildning?
Jag tittar på svensken eller norrmannen, som är irriterad och har sina funderingar om detta lågt stående folk, som inte begriper dennes halvknackiga engelska.
– Jag har ju för fan förklarat att jag glömt passet, men att det går lika bra med körkortet.
– Säg det på spanska då, säger jag, också irriterad.
– Spanska, jag kan ingen spanska.
– Hur länge har du bott här i Spanien?
– 15 år.
FINITO.
Dessutom går det inte lika bra med ett svenskt/norskt körkort.

Jag kan inte riktig spanska, men jag klarar mig, någorlunda. Den spanska jag använder fungerar bra med hjälp av händer, ben, armar, ögon, fötter och lite till (i telefonen är det jobbigt). Jag har aldrig blivit stöddigt bemött för min dåliga spanska, tvärtom. De flesta säger: Es bien, solo intentado (det är bra, försök bara).

Första gången vi var här och inte hittade någonstans, skrev jag upp adressen på gatan vi hyrde på. Den hette Calle Francisco Pedro Bazan 14. Fan så långt tänkte jag och skrev Calle 14. Ni skulle sett minen på taxikillen, när jag visade lappen. Calle betyder gata, alltså beställde jag Gata 14. I New York gick det ju bra, 14:e gatan……
Vi var inbjudna till våra spanska grannar. Maken stod i köket och lagade paella, jodå, sånt hände redan 2003 (maken i köket alltså). Frun kunde ingen engelska, men hon var imponerad av svenska ungdomars engelska. Jag försökte förklara att våra ungdomar nästan föds med engelskan – teve, popmusik, film m.m. (i Spanien dubbar man alla filmer till spanska). Jag såg att hon såg lite fundersam ut. Då kom mannen in och han var ganska bra på engelska, så jag förklarade vad jag ville ha sagt. Båda började skratta, men inte jag. Ungdom på spanska heter jovenes, torsdag heter jueves. Jag hade på något sätt fått till det att svenskarna bara pratade engelska på torsdagar!
Vi var ett golfgäng som träffades varje vecka. Före och efter rundan beställde vi lite gott på klubbhuset. Av någon anledning hade några fått för sig att jag kunde spanska. En av dem var en riktig jämtlänning. Han frågade på hjältarnas språk:
– Hörrddu Trense, da som kän spanska (jo, jag tackar jag) köup en tåcken dan äppelkauka (tarta de manzana).
Jag stegade fram lite nonchalant:
– Una tarta de mañana (morgondagens kaka!)
Den här är också bra. Jag var på marknaden och skulle köpa kalsonger. De jag tittade på var storlek grande, men de såg lite små ut. Så jag frågade:
– Es este para caballos? (Är de här för män? – trodde jag att jag sa).
Mitt emot mig stod en ung tjej. Ni skulle sett hennes ögon. Dom vidgade sig och tindrade som stjärnor, sen började hon skratta. Jag förstod ingenting. När hon skrattat färdigt och torkat tårarna sa hon:
– Quieres decir, que es para caballeros, no? (Du menar väl för män, eller?).
Nu förstod jag. Jag hade alltså sagt – är de här för hästar? (caballos=hästar)
Några dagar senare upplevde jag något ännu värre, faktiskt. Det var två köer på banken. Bredvid mig stod en dam från broderlandet i väster. Hon behärskade förmodligen spanskan lika bra som jag. Det var ganska varmt i lokalen. Damen tog av sig sin vackra päls (januari) och sade högt:
– Estoy muy caliente! (jag är så varm – trodde jag att hon sa, men det sa hon inte).
Tjejen i kassan rodnade och tittade på sin kompis i min kassa.Båda hade det definitivt svårt att hålla masken. I kön hördes muntra kommentarer från glada män.
Jag begrep ingenting, men anade att något var fel. Senare fick jag förklaringen av en spanjor. Du kan säga att ex. kaffet är varmt, mi cafe esta caliente, men icke om en människa. Det får då en ren sexuell betydelse, att vara het, tänd, ja ni vet, ett ord som börjar på k…..
Så kära hombres (män), säg inte till damen på nästa party, att ni är muy caliente. Då kan ni få en smäll på käften eller ja…..

Om man jämför våra nordiska språk med spanskan, kan man säga att våra är ganska ordfattiga. Spanskan har många ord för att uttrycka en sak, där vi har ett, vilket kan orsaka problem.

På golfbanan pratar man bara engelska. Där trivs ytlänningarna och har roligt.