Vi har många namn för De annorlunda i Sverige. Utvecklingsstörd, förståndshandikappad. Ordet idiot används fortfarande i Norge, men har inte alls den störande mening som vi har i Sverige. Det finns flera namn, men jag behöver inte fler.

Ett härligt besök. Min sonhustru är lärare för elever som är lite annorlunda. Hon och hennes kollegor gjorde ett besök hos mig i min lilla stuga i Hoverberg. Eftersom jag själv, hela mitt lärarliv, ägnat mig åt elever med behov av visst stöd, trivdes jag i situationen. Det här var elever med Downs syndrom, autism med mera. De har en underbar öppenhet mot andra människor. Man får en kram, lite saliv på halsen, men en kram full av kärlek.

Vad heter du? bor du här? Jag berättar lite om mig själv, kortfattat. De berättar att de ska bo i tält i natt. Har du gjort det?

Jag har en fosterbror, som räknas som annorlunda (inte för mig). Han har aldrig sagt ett ont ord till mig. Tvärt om. Hans sociala intresse för andra är stort. När Margareta gick bort blev han ett stort stöd för mig. En av mina söner besökte honom och berättade att Margareta avlidit. Han stod länge och funderade, sen sa han: Men, hur mår Anders då?

Jag känner en kille, som heter Filip. Han har Downs syndrom. Den grabben innehåller mer kärlek än hela Bergspredikan. Han är positiv, framåt och ser alla medmänniskor som vänner.

Alltså, varför lägger vi miljoner på forskning, som gör att vi nu kan se, om barnet som föds är annorlunda? Vad blir nästa steg? IQ under 100, väck. Gamla som blir senila, väck. Det finns många annorlunda om vi tänker efter. Fan vet, om det inte finns flera annorlunda än perfekta. Tycker nog vi ska se upp, så inte stollen med mustasch och högerhanden i vädret dyker upp igen.

Katastrof, vad innebär det, egentligen?
Vi hade en stor katastrof i Sverige denna vecka. Swedbanks internetservice klappade ihop. När folk skulle betala på systemet för att få hem sin kasse med vin, öl, lite brännvin kanske? fungerade inte kortet. Det var fan i mig en riktig katastrof, fast det var mitt i veckan, inte ens fredag. I Kina välte en båt och några hundra människor dog. Katastrof? Ja, några minuter på nyheterna var det värt, men jämfört med kortkatastrofen? Nja.

Sommaren är en annan katastrof. Det är ju ingen sommar. Nåja, resebyråerna tycker inte det är någon katastrof. Vill inte vår Herre (eller SMHI) bjuda på sommar, åker vi dit de har sommar. Jag är i min lilla stuga i Jämtland. Med långkalsonger, två tröjor och jacka slår jag mig ned och tänder lägerelden. Framför mig har jag Hoverberget. Klockan är tio (PM) och hela berget badar i sol. Det har regnat rejält några dagar. Det kan man se på berget. På våren kastar sig vattnet utför berget (Brudslöjan), nu ser man en mörk linje där vattnet runnit. Ok, ingen värme, men ljuset. Jag är lika tagen varje gång, trots 51 år sedan första gången.

Ännu en katastrof. Polisen har den oerhörda fräckheten att förbjuda studenterna att supa sig fulla, åka på flak och göra illa sig. Detta är så viktigt att TV lyckades ägna en hel timme i en debatt om detta. Studenterna har sett fram mot detta i tre år. De har kämpat, slitit, lärt sig tabellen m.m. och nu får de inte åka flak. Jo, de får åka flak, men inte vara fulla och kasta flaskor på vanligt folk eller ramla av flaket och slå sig.

Är det så då? Naturligtvis inte. Jag har sex barnbarn och följt deras studentfirande. En förra året. Hon och hennes kompisar var jättesöta i sina klänningar. Jag var en stolt farfar. När de skulle åka flak, bytte de om. De tog på sig sina träningskläder. Varför? Jo, de visste ju….Sedan sprang de hem till gymnasiet, som bjöd alla på en mycket trevlig avslutning (stolt farfar igen).

Katastrof av annat slag. Arbetskraft-invandringen till Sverige ökar intensivt. Alla pratar om den andra invandringen, om tiggeriet, men inte hör man mycket om arbetskraft-invandringen. Ok, att Svensson inte hänger med är väl naturligt, men de som bestämmer? Detta är katastrof. Vi står inför en fantastisk utveckling i Sverige. Hit kommer unga, välutbildade människor. De flesta har yrken där vi har stor brist, vilket hindrar Sverige att växa. Om en gråhårig urgammal folkskollärare med taskig pension inser detta, borde väl riksdagsmän/kvinnor och ministrar, som är både unga och har bra lön och som kommer att få hög pension fatta. Sluta med partikäbblet, sätt er ned och snabbbehandla (kan inte låta bli att stava fel) detta. Skjut till pengar så vi kan lära dessa människor svenska och få deras legitimationer klara, samt vara ute i arbetslivet på max. tre månader. Det kommer att märkas i vår BNP och jag får bättre pension.

Jag skulle vilja skriva mer om detta, men som gammal lärare vet jag att efter tio minuter lyssnar inte eleverna längre. Därför, saludos amigos.

Äntligen. Nu har jag ramlat av tronen som släktens bästa friidrottare. Jag tog två guld i stafett för Uppsala IF, men tyvärr, det var ju bara DM för Uppland. Det är ju inte mycket att komma med jämfört med SM.

Både brons och guld.  På lördagen löpte hennes lag 4×800 m i seniorklassen. Amanda tog första sträcken och låg jämt med blivande mästarna när hon växlade. Det blev brons, som var mycket hedrande. Söndagens utmaning var 3×800 m för kvinnor upp till 22 år (jo, det heter så). Amanda tog även nu första sträckan och gav laget en rejäl ledning, men den krympte på andra sträckan och övergick i ledning för de som senare blev tvåa. Det var alltså spännande inför tredje, men allt gick vägen och nu har vi en guldmedaljör i SM i släkten. Med andra ord, ett steg närmare EM…..

Jag sitter och funderar på vad resten av släkten Trense har åstadkommit inom idrott. Margareta var på hög nivå i handboll, men inget SM. Mikael var duktig i löpning, segrade i Järvsö-terrängen. Mats hoppade höjd och fick namnet tvekan i ÖP-iadfinalen. Man har tre minuter på sig att hoppa. Han väntade tills det var tio sekunder kvar, då stack han, och klarade. Så där höll han på och vann till slut. Magnus då? Jo han var duktig i slalom, men ingen Stenmark precis. När det gäller löpning ställde han upp på 1000 m i kvalet till ÖP-iaden på Svenstaviks löparbanor. Eftersom det var en till tävlande och det var bästa kompisen Micke Larsson, kände han sig säker på minst silver. När det var ett varv kvar drog han ifrån Micke (som sanningen att säga inte var någon löparbegåvning) och vann. Detta gjorde att Micke blev förbannad och tyckte han var en dålig kompis. De var 10 år gamla, som en förklaring. Alltnog, vänskapen höll och de lyckades senare bilda ett världsberömt poppband som hette Skalbaggarna. Nåja, världsberömt är kanske lite överdrivit, men kända i Jämtland blev de, åtminstone i Svenstavik – nehej inte det- i Lillhallen då? Ok, accepteras.

Barnbarnen då? Jo, alla är duktiga på sitt sätt. Ni vet väl att alla barnbarn är intelligenta, söta, bäst i klassen m.m. Paulina, Jonatan och Felisia har lyckats bra i handboll (farmors gener?) Matilda klarar den svåra sporten konståkning strålande och Mehdi har faktiskt träningsspelat mot självaste Mats Wilander i tennis. Dock inget SM för någon, så grattis Amanda.

Varje natt drömmer jag om Margareta, om barnen när de var små, om skolan. Det är som om jag går igenom livet. Det värsta är att jag alltid gör bort mig, skämmer ut mig. Jag vaknar kallsvettig och mår dåligt. När det är som obehagligast är det nära att ta tåget.

Efter morgonkaffet känns det lite bättre. Sen gör jag min träningsrunda. Promenad är väl rätta ordet, men det känns liksom tuffare med träningsrunda. Två stora backar ingår i rundan. Flåset är bra nu liksom vikten, men. Det är den här delen som sitter mitt på, kallas magen. Den blir inte mindre, tvärtom. Ser ut som en spärrballong, liknande de som användes över London under kriget. Dessutom innehåller denna varelse förfärligt mycket luft. Nåja, magen är väl detsamma. Jag tränar enbart för att orka 18 hål och slå Staffan Jönsson. Hål 8 är det inga problem med, där slår han i vattnet. Dock, de andra 17 är jag lite orolig för.

Efter dusch och havregrynsgröt försvinner molnen. Allt känns bättre. I dag är det en stor dag (och i morgon). SM i stafett går på Sollentuna IP. Amanda deltar i både senior- och juniorklassen. Jag kommer att vara med båda dagarna (ja, inte tävla…). Det lyfter mig att träffa Amanda och alla trevliga ungdomar.

Som avslutning är det travet klockan sex. Jo, ni såg rätt. Jag har blivit intresserad av hästar, trots att jag nyser när de kommer nära. Vännerna Bengt och Kicki lärde mig mycket om dessa varelser. Att de hade fyra ben och svans visste jag, men. Det är skillnad på hästar och hästar. En del springer alldeles gruvligt fort. Spelar man på den som springer fortast vinner man pengar. Kicki har en annan taktik. Hon spelar bara på kuskarna. Det är de som sitter bakom hästen och vilar sig. Hon spelar alltid på en som heter Örjan och en som heter Goop. Där hajade jag till. Goop minns jag från min ungdom. Han måste ju vara nästan 80 år, som jag. Förklaringen var att det var sonen eller sonsonen. Å andra sidan spelar det väl mindre roll om en gammal kusk ramlar av ekipaget. De är mycket noggrannare med hästarna. De får inte starta om de saknar ett ben, är halta, alltför brunstiga (kuskarna?).

Avslutningen på kvällen blir någon timme med Jo Nesbö. Ja, sen börjar skiten.

Avslut. På söndag, 26/4, åker jag och två vänner till Torrevieja för att  ”städa ut”. Det känns vemodigt, men också rätt. Som jag sagt tidigare, det var vår grej, inte min. Sorgen är fortfarande tung, men jag kan se framåt.

En annons. Sigtuna golfklubb hade öppet hus i lördags. De bjöd på bollar, korv och kaffe. Ja, varför inte. Korv och kaffe är ju aldrig fel. Mycket vänligt mottagande. De flesta var pensionärer. Vi pratade och jag upptäckte att flera var eller hade varit i min situation, alltså mist sin livskamrat. Egentligen är det ju naturligt, när vi når slutspurten. En man med fru och hennes väninna satte sig hos mig. Jag surrade lite om Norrland, Spanien och att Margareta gått bort. Hennes föräldrahem ligger faktiskt nästan granne med golfbanan. Men var kommer du ifrån då? frågar mannen.
Ett litet samhälle i Norduppland. Det heter Örbyhus.

Tystnad, lång tystnad. Men det gör ju jag med säger mannen, då måste vi ju känna varandra, men Trense minns jag inte.
Jag hette Eriksson då och bodde vid….
Anders Eriksson som blev lärare?
Ja, men ….hur vet du det, frågar jag.
Lasse är ju min bror, säger han.
De trevliga damerna känner nu spänningen stiga och slutar nu prata med varandra (bara det…)

Bästa kompisen på Seminariet (numera Lärarhögskola). Vi satt bredvid varandra i fyra svettiga år. Vi pratade minnen, när lektorerna blev alltför tråkiga, vilket hände ofta. Han var bonnson och jag socialist, men vi var aldrig osams. Mycket tack vare Margareta som var bonndotter och höll med Lasse hela tiden. Dessutom var hon suverän på mat. Jag tror inte Lasse missade många torsdagar hos oss (pannkakor). Senare gifte sig Lasse med Gunilla. De hälsade på oss i Jämtland. Man kan inte säga att vi umgåtts, men vi har hållit kontakten på ett fint sätt.

Fotboll och musik. Lasse var en mycket duktig målvakt och jag en habil vänsterytter. Vi platsade båda i Uppsalas lärarlag och nådde semifinalen i lärarSM tre år i rad. Lasse var och är ännu en duktig violinist. Seminariet hade en ganska bra orkester som leddes av den legendariska musikläraren Oldermark. Lasse spelade första fiol. Jag tror det var avslutningen efter fyra år. Aulan var full och stämningen hög. Jag spelade trumpet, betydligt sämre än fotboll, vilket säger allt, men ändå..jag fick ju vara med. Oldermark var stor och lite yvig i sina rörelser. När vi kom till solot vände han sig mot Lasse och slog in honom. Tyvärr träffade han Lasses notställ, som flög rakt upp och gjorde en fin båge ut i publikhavet (utmärkt chip egentligen). Noterna singlade som snöflingor över orkestermedlemmarna.

Fenomenalt. Lasse rörde inte en min. Han spelade hela solot utantill och perfekt. Jag skrattade hejdlöst och fick inte fram en ton (vilket kanske var lika bra). Efter konserten kom Oldermark fram till Lasse och tackade kandidaten. Man sa inte du då.

Mera problem och bekymmer.  Min kamrat, kompis, plastbrorsa, ja allt – Göran – har fått en hjärtinfarkt. Vi trodde inte först att det var så allvarligt. Jag är evigt tacksam till den så vänliga personalen på Tierps sjukhus och framförallt läkaren, som ärligt sa att fallet var svårbedömt och beslöt att sända Göran vidare med ambulans till Akademiska. Det kommer nog att ordna sig, men återigen blir vi påminda om att åren går och krämporna kommer, som Göran brukar säga. Han är i alla fall mycket positiv och glad (fina hönor här Anders – unga sköterskor…)

Så ringer telefonen. En av barnbarnen, Felisia, meddelar glädjestrålande att hon klarat körkortet. Nu är det fyra som kan köra farfar hem…bara två kvar, sen är den saken fullbordad. Livet går vidare.