I morgon lördag lämnar jag Granlunda för sista gången. På söndag kommer nya ägare.
I början på det nya seklet flyttade Margareta och jag in på Granlunda. Stugan ligger i Hoverberg i Bergs kommun. Granlunda är inget officiellt namn utan hittades på av barnbarnet Amanda. Vi hade flyttat till Spanien, men ville ha ett sommarboende i Jämtland. Visserligen var vi upplänningar, men Jämtland hade efter 36 år för evigt fastnat i våra hjärtan.
När värmen började bli för jobbig i Spanien sökte vi oss upp hit. Vi mötte det fantastiska ljuset. Satt i tjocka tröjor och eldade, såg på Hoverberget där solen envist hängde kvar och mindes alla fjällturer i den Jämtländska fjällvärlden.
Trots att Margareta fick problem att gå gjorde vi dagsturer upp på fjället. Arådalen och Hundshögen var ett av målen. En bit ovanför trädgränsen för att slippa myggen, sen satt vi där och filosoferade. Mest spännande var turen upp mot Lundörren. Där hann jag också med lite fiske, öring och röding som vi åt på plats.
Roligast var naturligtvis när barn och barnbarn hälsade på. Magnus och Helene byggde egen liten gäststuga och kom över från Östersund nästan varje helg. Deras flickor var små och hittade på det mesta. De byggde vattenhjul i bäcken, klättrade i träden, byggde kojor och sprang en gång ihop med en stor älg. Flera gånger kom även de andra barnbarnen på besök. Då var det hålligång på Granlunda. Till traditionen hörde att vi åkte upp bakom Malåsberget för att meta i bäckarna. En gång blev jag varnad för att det fanns björn däruppe, men fick rådet att vi skulle sjunga och vissla lite. Om björnen missade detta oväsen måste den ha varit döv. Vid dessa turer hörde det också till att barnen fick sitta i knät på mig och köra bil. Några dikesbesök blev det till de andra barnens stora jubel.
I slutet av augusti kom mörkret och det blev kyligare. Då var det dags att stänga ned allt och sikta mot Spanien. Det kändes lite vemodigt, ännu en sommar hade gått. Det gick förstås över snabbt eftersom vi hade ett nytt mål i södern.
Nu då?
Margareta är borta, själv närmar jag mig 80 år. Barnbarnen är vuxna och har sina egna liv. De är spridda över Sverige, ja till och med i Frankrike och USA. De är fortfarande lika fina, ringer och frågar hur man mår, men ändå. De kommer inte med en bok för att få sitta i knät och höra farfar läsa.
En sak har man mycket av – minnen. Men om vi inte har några minnen, vad har vi då? Att titta igenom en fotopärm och gråta är jobbigt, men om det inte finns någon pärm? Om man är någorlunda nöjd med sitt liv måste man väl ändå vara glad och tacksam, inte bitter och sur.
Så fint skrivet Anders. Familjen Lyxell har varit med flera gånger till Granlunda och har många fina minnen därifrån.
Tack Helene. Visst hade vi kul. Bland alla minnen har jag svårt att acceptera att Leffe tog en större öring än mig förra året, men ok- Det bjuder jag på. Magnus fick ju ingen alls, så det jämnar ut sig.
Hej Anders. Som gammal lumparkompis tycker jag att det är synd att Du lämnar Jämtland för gott. Skall komma håg Dig så länge som jag har något minne kvar. Det var fina bilder Du hade lagt in under Din blogg. Har ju inte träffat Dina pojkar som jag satt barnvakt åt när vi ”lumpade” ihop. Ha det bra resten av Ditt liv.
Tack Johnny, som jag skrev ”om vi inte hade våra minnen, vad hade vi då gjort”.
Tack för bloggandet, och för att du fick oss till Jämtland och Bergs kommun för 22 år sedan. Vi blev kvar mycket längre än vi trodde när vi lämnade Uppsala för fjälluften. Ännu har vi inga planer på att lämna Svenstavik, men kanske gör vi som du så småningom, och återvänder till ungdomens stad 🙂 Kram!
Jag kommer inte att överge Jämtland och fjällen. Magnus har stuga i Storhogna och Mats i Gräftåvallen. Mina ben klarar inte tung packning, men varför inte bo en vecka på Storulvån och göra dagsvandringar där?