Åse är en käck pike fra Norge. Hon och hennes man hörde till dem, som tillsammans med oss, var de första som flyttade in på Larrosa- Manzana 1. Först var det bara en grushög, sedan växte husen upp bredvid varandra. Eftersom de mesta inte fungerade i början blev det mycket snack oss grannar emellan.
Så hände det det, som inte får hända. Åses man gick bort i en hjärtinfarkt. Dock, Åse reste sig och kämpade på. Hon blev lite tjatig, men vad då? Vår generation på båda sidan om kölen, är ju inte precis superbra i engelska och när det gäller spanska kunde de flesta bara si och cerveza. Alltså hjälptes vi åt.
N.I.E. nummer. NIE-nummer är på enkel svenska (och norska) vad vi kallar personnummer. Precis som i Sverige (och Norge) måste man ha personnummer och här i Spanien NIE-nummer, annars är man inte någon. Många av oss ytlänningar tyckte nog i början att vi inte var någon ändå, när vi stod och stammade framför någon byråkratikärring (alt. gubbe), men va fan – det löste sig.
Till saken. Åse hade ingen bil, kunde inte engelska och bara si på spanska. Jag pratade engelska (nåja..), kunde både si och cerveza samt hade bil. Varför bil? Jo staden där man kunde få NIE-nummer hette Elche och låg tre mil från Torrevieja. Det här med engelska var egentligen tämligen onödigt, eftersom så gott som alla byråkratikärr… inte kunde engelska (det var då det), men ändå. Nåja, vi drog på en liten upptäcktsfärd, så kändes det.
Elche var och är en ganska stor stad. Till slut hittade vi rätt och en parkeringsplats (jo, jag ljuger inte). Vi fick en nummerlapp med nummer 74. På tavlan stod 31. Klockan två stängde man (siesta) och var man inte framme då var det bara att åka hem och återkomma nästa dag. Trots allt var det ganska roligt. Det var en salig blandning av människor från olika länder. Till slut blev det vår tur. Vi hälsade artigt. Åse tog fram alla sina papper (förutom pass alla möjliga intyg). Byråkratikärringen var denna gång en snygg seniorita. Hon log vänligt och frågade:
– Var har ni era fyra foton?
– Foton, sa Åse?
Jag blundade och insåg misstaget.
Nu började äventyret. Vi sprang ut, men insåg snabbt att det var korkat att ta bilen ned på stan. Någon fotoapparat fanns naturligtvis inte. Däremot kom en buss som verkade gå åt rätt håll. Vi hoppade in (hoppa och hoppa…) och höll tummarna. Jodå, efter ett vilt svängande hamnade vi i centrum. Nu steg vi av för att se hur affärerna började stänga (siestan). Långt bort såg vi en Kodakskylt. Med fara för livet korsade vi gatan, överlevde och fick se hur dörren stängdes. Jag slet upp dörren och rabblade alla ord jag kunde för ursäkta och nödsituation (två). Mannen log, tog fyra kort av Åse och önskade oss lycka till.
Jag sprang ut på gatan och stoppade en taxi. Åse var nu nära en infarkt och stupade in i baksätet. Jag lyckades få föraren att förstå vart vi skulle, varefter vi började prata fotboll. Åse hade nu kommit till sans, men skrattade hela vägen av ren utmattning.
Nu gäller det Åse, håll masken. Fem minuter till stängning. När vi kommer in reser sig ett par vid ”vår” byråkatikärring (hon som var så snygg). Jag håller Åse i armen och släpar henne fram till snyggingen, på samma gång säger jag:
– Jag skulle lämna de här korten.
Bakom mig hör jag hur folk protesterar. Åse som är tårögd efter allt skrattande i bilen, blinkar och ser vädjande på tjejen bakom bordet. Under några plågsamma sekunder ser tjejen på mig med allvarlig min, sen ruskar hon på huvudet och ler.
– Vale, vale. Hon trycker dit sjutton stämplar, Åse skriver på med darrande hand och vi smyger skamsna ut, lyssnande till alla okvädningsord.
Tiden gick och Åse fick en ny livskamrat. Han hette Finn och var en härlig kille med underbar humor. Jag brukade skjutsa Finn och Åse till flygplatsen när de skulle åka hem. En gång kom Finn iklädd långärmad sportskjorta. Han hade kraftiga muskler nedanför armbågarna (kommer ni ihåg Karl-Alfred med pipan, det bör ni göra, annars är ni obildade). Finn viskade till mig och pekade på ”musklerna”:
– Det är tobakspaket, räcker hela sommaren.
Tyvärr finns inte Finn längre bland oss. Åse kämpar dock på. Hon har haft det lite tungt med operationer och annat stök. Knäna är inte helt ok, varför hon har rullator. Nu är vi i alla fall i oktober 2013 och Åse har kommit till sitt Larrosa-Mazana 1. Jag såg att hon var hemma, varför jag ringde på klockan. Det tog lite tid, sen kom hon ut. Jag såg på henne och frågade:
– Hej Åse, skall vi åka till Elche?
Bra jobbat där! Blir mucho impresionado! Och det var väl självklart att ni skulle gå direkt tillbaka till er handläggare i luckan!
Vi gjorde detsamma i somras, men hos polisen i Torrevieja. På morgonen lämnade vi ansökan på NIE, tre tim senare var vi tillbaka och allt var klart. Samme handläggare vinkade fram oss.
Skönt att det kunde gå så smidigt, och att den servicen nu finns i stan. Hade ju hört om dyra kostnader på flera tusen kr med resa till Elche med handläggare från juristkontor, och att det skulle ta en hel dag i anspråk. Det sistnämnda hade väl inte gort något, kan ju alltid vara trevligt med en utflykt.
Det går förfärligt många skrönor om byråkratin och idiotiska regler i Spanien. Visst finns det fortfarande, men mycket har blivit mycket bättre. Se bara på ordningen på vägarna. Det kostar skjortan att köra i fyllan eller för fort. Andelen som pratar bra engelska har ökat avsevärt. Tyvärr kan man inte säga detsamma om oss ytlänningar och vår spanska….