Den sjuttiofjärde julen. Ja, det blir det, faktiskt. Det känns overkligt, men är ju – tyvärr, mycket verkligt. Hur mycket kommer man ihåg? De första jularna är minnen som pappa och mamma berättade om.  På den tiden fanns det inte pengar till så många julklappar, för det mesta en. Jag hade fått en leksaksbil, som jag parkerade i ett hörn, varefter jag lekte med ett vedträ. Jag anar att det var då min kreativa begåvning vaknade, åtminstone sade mamma det (ni vet mödrar).
Något äldre och med bättre ekonomi i familjen fick jag en bob (kriget var slut och första barnbidraget kom). Jag och kompisen Ove knallade upp för missionsbacken, som då var fruktansvärt lång och brant. Vi störtade iväg med dödsförakt. Det var isigt i backen och farten ökade. Vid slutet av backen korsade man landsvägen. Just då kom fabrikör Eriksson i sin stora Volvo. Det fanns bara två bilar i samhället, fabrikör Erikssons och taxin, så lite otur var det ju, rent statistiskt. På vägen kom tant Jansson på sparken. Hon såg vad som skulle hända och frös till is av skräck. Senare berättade tant Jansson följande:
” Just när vi skulle korsa vägen och bli krossade av fabrikör Erikssons stora Volvo, svängde jag ned i diket och försvann i ett snömoln. Likt en jultomte tittade jag upp och såg på den fortfarande chockade tant Jansson och säger:
Trodde du nåt? (ytterligare ett bevis på den kreativa begåvningen?)

Julen och vädret. När jag försöker minnas är det egentligen vädret som dominerar. Tre veckor före jul börjar man tjata om en vit jul. Bing hjälper till genom att ständigt drömma om en vit jul fast han bodde i Los Angeles. Tuffaste väderminnet har jag från början av 80-talet, när vi hade minus 42 C. Då skulle Bing ha varit med och åkt kälke efter en ren. Tvärtom var en jul i början på seklet i Torrevieja, +27 grader på julafton. Vi hade klätt upp oss för att gå till Stefans restaurang, som hade ett magnifikt julbord på den tiden. Iförd Harris Tweed var jag nära att få värmeslag, men maten var god. Året efter var maten lika god, men inte vädret. Det regnade kopiöst och termometern visade 12 grader (plus i alla fall). Varje gata såg ut som Fuan och vi torkade inte upp förrän vi kom till Janssons frestelse, men den var god.

Av olika anledningar befinner vi oss i Märsta. Här blir det inte någon vit jul. Vi tar tåget och åker upp till en av sönerna i Östersund. Åker och åker, när det gäller tåget skall man inte vara för säker nuförtiden.  En vit jul blir det nog, men inte med Bing. Barnbarnen får nog bestämma och då blir det väl någon rappare, som man inte hör vad hen säger, men maten blir god, det vet jag.

I dag är det årets mörkaste dag. Det kan man konstatera med olika behag. Nu vänder det. Om sex månader har vi midsommarafton, då vänder det…. eller Jaha, so what. Det sista är nog bäst.

I vilket fall – God Jul och Gott Nytt År – Feliz Navidad – alla läsare.