Vågen som kom emot oss var enorm. När den var fem meter framför kajaken, som jag satt i, skymde den himlen. Min enda tanke var: Det här överlever jag aldrig.

Leif är en av mina genuina gamla vänner. Han är född vid Höga Kusten söder om Örnsköldsvik och tillbringar sina somrar där. Leif känner till alla öar, holmar, vikar, fjärdar, grynnor samt otaliga historier om händelser på sjön långt tillbaka. Han har paddlat kajak i hela sitt liv. Nu skulle det äntligen bli av, turen vi pratat om så många år, men aldrig genomfört. Jag har växt upp på somrarna i ett fiskeläger i Norra Uppland och vet ganska mycket om havet, men paddla kajak har jag aldrig gjort. Efter en grundlig genomgång på tolv minuter……om att paddla kajak, gav vi oss iväg.

Underbar start. Fantastiskt väder. Redan efter några paddeltag kände jag den rätta rytmen. Det här gick ju lätt som en plätt. Nu förstår jag namnet Höga Kusten. Öarna är höga och stupar ibland rakt ned mot havet. Där skall man inte gå iland, rättare sagt , det går inte, när havet med våldsam kraft bryter mot de röda stenväggarna.

Vi kom ut på de större fjärdarna och vinden tilltog. Motvinden gjorde att man måste hålla igång paddlingen hela tiden, annars flyter man bakåt. Rakt fram låg en ö där vi skulle rasta. Efter en stund undrade jag om någon flyttade ön bakåt, eftersom den låg lika långt bort hela tiden. Det gjorde inte någon för till slut var vi framme. Här var vi i lä för vinden och fick en skön vila. Leif är diabetiker och måste hålla stenkoll på sina värden. Till det viktiga hör att inte slarva med matintaget samt att kolla nivån på insulinet.                                                                                                                                                                        Här har Leif ”stuckit sig i fingret” och konstaterat att allt är ok, även om han ser lite grinig ut.

Att runda en udde. När vi kom ut på nästa fjärd blåste det upp ordentligt. Långt borta syntes en udde. När vi kommer dit är vi framme, skrek Leif. Efter en halvtimme kom nästa hojtande:
– Roderhaveri! Du ser skäret till höger. Paddla hårt med babords paddel så vi kommer i lä bakom skäret.
Jag lyckades med manövern och höll kajaken stilla intill skäret tills Leif lagat rodret. Sen bar det av igen. Att nå en udde är ungefär lika som att nå nästa topp, när man fjällvandrar. Det kommer en ny topp eller i detta fall, en ny udde. Vinden låg på och jag började bli trött, vilket jag naturligtvis inte sa till Leif, när han frågade. Har man spelat korpfotboll tillsammans och aldrig klagat, kunde man ju inte börja nu. Precis när jag kände mjölksyran i armarna rundade vi den sista udden och en underbar vik med sandstrand  och blankvatten uppenbarade sig. Som sagt, Leif visste var han hade sina smultronställen.

Sova i tält är underbart, men vägen dit är jobbigt, åtminstone om man är 76 år. Jag har ett jättefint tunneltält. Det får vara hur fint som helst, men att krypa in och ut i ett tält kräver en ung kropp. Om denna kropp dessutom vill kissa tre gånger under natten förstoras problemen. Tack vare en fin kompis med nästan samma problem, kan man koppla på galghumorn, skratta åt eländet och tjura på.
Vi hade i alla fall fina kvällar vid lägerelden, när vi löste världsproblemen. Dessutom hann vi igenom många elever som satt sig kvar i minnet hos oss. Det var alltså de stökiga och uppkäftiga. På något vis blir det med tidens gång de som satte lite färg på vardagen i skolan. Till saken hör ju också att alla blev som folk med tiden.

Ny dag med strålande väder, men vinden ökade ännu mer och fjärdarna blev större. Dessutom närmade vi oss öppna havet. Första fjärden gick ok. Vi siktade in oss på en ö, där vi skulle vila i kajakerna, innan vi utmanade den stora fjärden med öppet hav framför oss. Målet var Ulvön, som säker många känner till. Ulvön är egentligen två stora öar. De skiljs åt av ett litet sund, som människorna upptäckte för många år sedan. Eftersom sundet/viken ligger helt skyddat från havets stormar växte där upp ett fiskeläger, som växte till ett samhälle med skola, kyrka och allt som hör ett samhälle till. Nu är den epoken sedan länge slut, men det mesta är bevarat vilket gör att turisterna söker sig hit.

Vi vilade en stund sen rundade vi udden och drog efter andan. Det var nu jag trodde att jag snart skulle kila vidare. Av naturliga skäl har jag inget foto av vågorna, men stora var dom. Efter en stund bestämde Leif att vi skulle vända tillbaka bakom ön. Enligt honom var det ingen fara alls, men han ville väl inte skrämma livet ur mig. Sen visste han att om vi väntade några timmar skulle blåsten avta. Vi gick iland, åt lite och gjorde en promenad till toppen av ön. Det här var en liten ö, men ändå ganska hög.

I bakgrunden syns Ulvön och havet.

Tre timmar senare var det dags igen. Jag tyckte nog att vågorna var lika stora, men upptäckte efter en stund att kajaken klarade den fint. Den klättrade uppför vågen som en kork, varefter vi surfade utför så det sög i magen. Ibland gick vågen över hela kajaken, men det var inga problem eftersom kajaken inte tar in vatten. Leif och jag blev rejält blöta, men vaddå, vi var ju på havet.
Till slut nådde vi öppningen in mot Ulvön. Vi var mycket trötta, men belöningen var fantastisk. Plötsligt blev allt lugnt. Vi gled sakta framåt och vilade blicken på den vackra vyn som Ulvön erbjuder.

Vi satte upp tältet på den södra Ulvön. Där vilade vi ut och såg ljusen tändas på den motsatta stranden. Nästa dag skulle vi besöka Ulvöns fiskeläger, för att därefter vända hemåt.

Ulvön, en bedårande plats. Att promenera längs ”Main Street” i detta fiskeläger är en skön upplevelse. Just nu bygger man upp ett museum över gamla tider som håller hög klass. Eftersom jag själv växt upp på somrarna i samma miljö vid Upplandskusten, kom många minnen tillbaka. Jag låter bilderna tala för sig själv.

Plötsligt gick brandlarmet. Vi hade precis satt oss i kajaken och börjat paddla. Först trodde vi att det var en avskedshälsning för oss……förklaringen kom senare. Nu gick vi ut på den östra sidan av Ulvön. Här mötte vi öppna havet och det kändes. Skillnaden var att nu fick vi direkt medvind s.k. läns. Kajaken lyfte och sköt sedan framåt med en hejdundrande fart. Leif fick slita bra med rodret för att hålla kajaken rakt framåt, men fort gick det. Vi såg Ulvön till vänster och nu kom förklaringen till larmet. Det brann för fullt i skogen! Jag lyckades få upp kameran och tog en bild av rökutvecklingen.

Efter några timmar rundade vi Ulvöns spets och kom in i den vackraste av vikar. Den här stranden kunde gott konkurrera med den finaste beach på Costa Blanca. Det blev en perfekt avslutning på Den långa färden och med livet i behåll. Nästan vindstilla och en formidabel solnedgång.

Sista dagen blev en skön paddling med en svag vind i ryggen. Vi följde stranden längs flera öar. Leif berättade historien bakom alla öar. Industrier som försvunnit och dramatiska händelser för många årtionden sedan i samband med höst- och vinterstormar. När kajaken sköt upp på sista stranden var det svårt att stiga upp. Mycket för en värkande rygg, men mest för motståndet att avsluta äventyret.