Enligt SMHI är sommaren över nu. Frågan är när den började. Enligt samma SMHI var våren på gång i Ljungdalen i mitten av augusti. Enligt gamla Pohlman var ett mannaminne högst fem år, åtminstone när det gäller vädret. Kort sagt har vi redan nu börjat glömma sommaren -15. Nu får vi börja klaga på hösten och vintern.

Andra sommaren på Granlunda utan Margareta. Förra sommaren var bara som i dimma, tårarna skymde nästan allt. Tårarna är fortfarande med, men inte lika mycket. Mest när jag blir påmind om henne, som nu till exempel, när jag skriver. Den här sommaren har varit ett uppvaknande. Jag har insett att livet bytt skepnad. Försäljningen av huset i Spanien var ett steg på vägen. Det som påverkat mest har kanske varit vänner som gått och kommit. Tack och lov har de flesta varit vänner som varit kvar och även nya, men några har försvunnit – inte ett ljud, telefon, mail eller SMS.

Åter till verkligheten. Hur har sommaren varit då? Vädret bryr vi oss inte om, men för övrigt? När jag sammanfattar blir jag överraskad. Den har varit bra. Det började med att jag i maj besökte Sigtuna golfbana och fick många nya bekanta. På vägen upp till Jämtland tog jag mig tid att hälsa på lärarkamraten Lasse med fru Gunilla. Vi pluggade tillsammans på seminariet i Uppsala och håller kontakten. Efter god lunch fortsatte jag till Kurt i Hälsingland. Där blev det middag och lite till, så någon avfärd före tolv nästa dag var inte att tänka på.
Sen kom Midsommar här på Granlunda. Barn och barnbarn med kompisfamiljer. En riktig höjdare, även vädret klart godkänt.

Många turer till Gräftåvallen. Mats och Maria är ofta i sin stuga där och då passar jag på. Höjdpunkterna är när jag tar hunden Poppe med och knallar upp på fjället. Vi är lika gamla och håller samma tempo, både i kropp och huvud.

Poppe ser ut över sina domäner.  Han fick en hudinfektion, därav saknaden av päls på ryggen, men det är bra nu.

I juli gjorde jag en resa söderut. Det var psykiskt jobbigt att resa ensam, men gav mycket tillbaka. Först hälsade jag på Göran (bror/polare/allt) i Örbyhus. Han har haft en infarkt, men mår nu bra.
Vuxna barnbarnet Paulina med sambo Marcus hälsade på föräldrarna utanför Arlanda och fyllde även år. Stor fest med många ungdomar samt de äldre gardet. Därefter till kusten och Ahlzéns. Tempot något lägre nu, men lika roligt. Sedan upp några mil efter kusten och framme vid Fagerviken. Barndomsvännen Lars har gått bort, men hustrun Annika och jag tände enligt traditionen ett ljus på kvällen och drack kask, vilket medförde många tårar och många skratt.
Avslutningen blev Huggnora i södra Dalarna. Där bor Bengt och Kicki på somrarna med Kickis föräldrar. Vi blev bekanta i Torrevieja, där vi haft många glada stunder med vänner tillsammans. Nu hade vi lika roligt i Huggnora, som är en underbar plats med sjö och betande kor runt.

En upplevelse jag trodde var slut. Magnus blev ledig tre dagar. Hustrun med dotter drog till Kreta och fältet låg öppet. Jag har skrivit en hel blogg om denna resa, men kan inte låta bli att nämna allt igen. Det gav mig allt. Tre dagar fiske och umgänge med den natur jag älskar.

Jag har gått ned fyra kilo och förbättrat konditionen avsevärt. Nu ljuger han igen, nej faktiskt inte. Orsaken? Golf. Jag har nött på flera gånger i veckan. Släpat min vagn upp och ned och gjort enorma turer i skogen för att försöka hitta min boll eller någon medspelares boll. Leif och jag hade långa diskussioner om golf, när vi paddlade tillsammans (se, tidigare blogg). Han hör till släktet ”golf är ingen sport, fullständigt meningslöst, snobbsport…. nej, man skall springa eller åka skidor och svettas”. Nu överdriver jag medvetet. Eftersom vi är bästa vänner kan vi säga vad vi vill till varandra utan att bli osams. Jag predikade för honom: Utan golf skulle vi ha många fler hjärtinfarkter bland människor över 70 år. Vilken sport ser varje dag tusentals människor över 70 år knalla runt en mil och dessutom göra gymnastiska rörelser på olika sätt (kallas swing)? Rent socialt har golfen lika stor betydelse. Du möter ständigt nya vänner. Dessutom är det en myt att golfen är dyr.
Leif suckade och bjöd på mera kaffe. Sen måste jag ju erkänna att paddla som vi gjorde, är en upplevelse över det vanliga.

Båtturerna på Storsjön har blivit få, på grund av vädret (som jag inte skulle skriva om). De få gånger vi hann ut, var i alla fall lika sköna som alltid. Öjan är ett vackert mål, liknar Skärgården i Uppland. Till likheterna hör också gäddan Magnus drog upp, nästan lika stor som båten, nästan….

Mörkret kryper på. För sex år sedan kom en fartdåre från Åre med full sladd. Han slog emot lyktstolpen så att armaturen skakade loss. Vägverket kom och tog reda på resterna och lovade sätta upp ny armatur. Ännu ingen ny armatur. Därför är det riktigt mörkt på kvällen. Om man varit borta och glömt bort att tända ytterlampan är det knepigt att hitta stugan, men det är ju mitt fel, inte Vägverkets. Åker man dessutom taxi hem blir det ännu svårare, så att säga….

Ok, Granlunda, tack för i sommar. Nu drar jag.