Plötsligt stod han där. Min gamle vän, golfhataren, Otto Ulrik Traneskrika. Jag hade inte sett honom på snart tio år. Jag minns att han hotat med att flytta till Nordpolen, enda säkra stället på jorden där man inte träffade eller blev träffad av en golfspelare. Bakgrunden till ilskan var att han fått en golfboll i skallen. Traneskrika rastade sin get på golfbanan, vilket han tyckte var helt naturligt. Golfspelaren i fråga skrek dessutom ”ta bort hundjäveln!” Sen var det kört. Inte ens fredsförhandlare från FN kunde få personerna att sitta i samma rum.

Traneskrika tittade på mig med sorgsna ögon.
– Nu är dom på väg.
– Vilka dom (fast jag anade vad han menade).
Traneskrika svarade inte, men fortsatte:

” Dom breder ut sig som kaniner, går inte att stoppa. Fastnar du i deras garn har du liten chans till ett normalt liv. Med små knep och en ständig monolog suger dom in dig i sin meningslösa samvaro. Samtliga är mer eller mindre hjärntvättade. Hela deras liv kretsar runt en vit, liten boll och en käpp, som kallas klubba. Den viftar dom med och slår i marken. Hur denna boll rullar är det enda väsentliga i deras liv. Om dom fått ögonkontakt med dig är du förlorad. Du har inte en chans att komma undan. De spelar ingen roll om du sitter och äter en fin middag eller ligger på operationsbordet. Börjar dom berätta om sina slag, sluter dom inte förrän du somnat eller svimmat, inte då heller, förresten.

Här drog Traneskrika efter andan, men fortsatte. ”Dom är inte bara många, dom finns i alla åldrar. Från tre år till hundra. Det riktigt otäcka är att dom ständig ökar. Djingis Kahn kom med sina horder och ställde till ett elände. Nu sker samma sak i Spanien. Det är som under den stora folkvandringsperioden. Från norra Europa väller dom in i detta vackra oskyldiga land. Jag tycker spanska regeringen ska ta upp detta i EU. Någon form av invandringskvot måste väl ändå till. Det ryktas att man ev. skall bygga någon form av inhägnade reservat, där dom bara kan umgås med varandra och inte förstöra livet för oss normala.

Snälla Otto Ulrik. Nu tar du väl ändå i så det knakar. Dom har ju redan sina reservat, där du snubblade in med din get.
Han hörde ingenting (Otto Ulrik, inte geten) utan ökade ordflödet. ”Det finns vissa kännetecken på dessa människor, som kan vara bra att känna till. Dom har bara en handske, vilket bevisar att något är fel. Ofta har dom en frånvarande blick och ett saligt leende, åtminstone före de börjar sina aktiviteter. Efter är de flesta en blandning av tyst vrede eller riktigt förbannade, ofta på bollen, klubban, vädret, hustrun….
Ibland stannar dom upp och knäpper händerna, som om dom håller i sin lilla terapileksak, som kallas klubba och ibland putter. Det kan ske precis var som helst, på toaletten eller ett övergångsställe. En lång stund står dom och rör armarna fram och tillbaka, mumlande – rak högerarm, stilla huvud…

Jag har bara ett råd om dom tilltalar dig. Svara på japanska eller något liknande, peka på närmaste farmacia och avvik, artigt men bestämt. Annars står du själv inom två veckor och gungar som en idiot med en klubba i handen, stirrande på en vit boll.”

”Jag tar till mig dina visdomsord, men hur ser framtiden ut för dig nu då?”
”Jag drar”.
”Var då?”
”Antarktis, killevippen på dig.”

Roligt?

                                                                                          Barnaga.