Hela sommaren har vi väntat på högtryck och stadigt väder. Vi går inte upp på fjället för att frysa och bli blöta. När vi var unga eller ska vi säga yngre, det låter mer aptitligt, kunde vi tjura på i dagar med 30 kg på ryggen för att uppleva den underbara känslan när solen bröt igenom, men det var då det. Till slut kom dagen vi väntat på. Målet var Arådalen. Här härskar lugnet och du kommer upp på fjället nästan direkt.

För oss är vägen dit lika viktigt. Vi startar från Storsjöns strand och kör på små skogsvägar uppåt hela tiden. Först möter vi myrarna, som börjar bli röda nu. Något senare kommer första fäboden. Vi kommer att passera många innan vi är framme. På vägen kör vi också över flera älvar. Här åker metspöt fram. Det finns många sätt att fiska, men bäckmäta är för mig det bästa. Det är enkelt – ett spö, en krok och en mask. Tre öringar efter en halvtimme, sen åker vi.

Fjällen kommer närmare och närmare. När vi når Arådalen är vi omringade av fjäll. Vi går upp på den östra sidan upp mot Hundshögen. Helt stilla, men inte en mygg. Det är för kallt, snart har vi snö på topparna. Inne i björkskogen möter vi två tyskar. De är totalt hänförda över naturupplevelsen som bjuds. De flesta svenskar förstår nog inte vad allemansrätten betyder, men det betyder också ett stort ansvar.

Plötsligt är vi vid trädgränsen. Det är en hisnande känsla att titta upp över fjället, som kan bjuda på allt. Sommaren -83 var det över 25 grader varmt en lång period. Renarna stod på den sista snön nedanför glaciären vid Sylarna, för att få svalka och slippa mygg. En annan gång gick vi genom hela Jämtlandsfjällen i sju dagar och hade regn hela tiden, grymt. Snöstormar blandas med totalt vinstilla och soliga dagar när du åker i undertröjan.

Vi fortsätter leden upp mot Hundshögen. När vi kommit upp en bra bit slå vi läger. Nu kommer belöningen i form av kaffe och mycket gott tilltugg. Sen sitter vi och bara njuter av utsikten. Långt bort syns Helags och med hjälp av karta och kompass vet vi var Sylmassivet och Åreskutan ligger.

Så kommer en kylig vind. Det känns rätt att börja vandringen nedåt. När vi kommer ned i björkskogen blir det varmt igen. Vi går mot Svenska Turist- föreningens vandrarhem. Inte många vet att denna turiststation öppnade 1930. Den första stugan finns kvar och används fortfarande. Hela stugan andas historia. Den är vacker och praktisk. Då vandrade man hit och fick skydd, värme och vänner. Den första stugan i Jämtlandsfjällen restes av STF 1898 några km nedanför nuvarande Sylstationen. Den flyttades senare till Ulvåtjärn, sex km från Storulvån. Margareta och jag övernattade där 1960. Nu står stugan på Jamtli i Östersund. Vilka minnen.

Hemväg

På vägen hem kör vi förbi det ena jaktlaget efter det andra. Älgjakten är ju i full gång. När vi kör ned till vår stuga får vi världens gladaste överraskning. En bit ned i dalen står Helga, vår granne och älg sedan tio år. Hon kikar på oss och funderar var vi har varit. Vi har inte sett henne på två veckor och är ängsliga att hon försvunnit, men icke. Underbart.

I helgen hölls den nästan världsberömda Älg-Helga i Bergs kommun/Svenstavik. Det är faktiskt 20 år som denna fest/marknad gått av stapeln, jubileum alltså. För den oinvigde syftar namnet på den blivande älgjakten, som startar inom kort. Älgjakten är fortfarande helig här i Jämtland, men Älg-Häga har nog större betydelse för gemene man som en rolig händelse, när man träffar vänner och gör fynd bland alla knallar som besöker marknaden.

Varför skriva om det i min blogg? Jo, jag tycker Företagarföreningen i Svenstavik gör ett jättebra jobb, som håller denna tradition vid liv. Norrlands inlandskommuner kämpar en hård kamp för att bevara skolor, vårdcentraler och service. Därför är sådana här fester som Älg-Hälga så viktiga och – det kommer folk! Det var trångt som på strandpromenaden i Torrevieja, när man firar Feria de Mayo och lika omöjligt att hitta en parkeringsplats.

Årets nyhet var allsång, med spindeln i nätet, ICA-handlaren Curt Jonsson (han med birdien, se blogg arkiv augusti 2011). Han hade till och med fixat Lasse Berghagens gamla kavaj. Jag vet att många säger att Curt gör det här av egen vinning. Vamos a ver, det gör vi väl alla. Över huvud tycker jag att det är roligt att min gamla kommun visar framfötterna. Turistbroschyren om Berg var mycket bra gjord och visade saker som även jag var ovetande om.

Publikbild från allsången

Finnkampen då, varför skriva om den? Jo, en av våra sex älskade barnbarn, Amanda, har blivit uttagen i det svenska ungdomslandslaget och skall springa 1500 meter. Jag skrev en mycket ironisk blogg om barnbarn (se arkiv, februari 2011). Nu har jag åkt dit själv. Jag vet att Jantelagen är stark, men förlåt en stolt farfar (och farmor, huva..) för Amanda har gjort en enorm prestation.

Amanda föddes två månader för tidigt och vägde 1221 gram.
Hon fick kämpa för att överleva. Något var fel, ville inte äta och tappade de få gram hon hade. När situationen var riktigt kritisk kom man på problemet. Hon var glutenallergiker. Jag glömmer aldrig en augustidag när mamma Helene ringde och sa att Amanda gått upp 1 gram. På detta följde pollenallergi, men – hon kämpade på.

Mor och far trodde på idrott. Inte för att bli någon världsstjärna, men för att röra på sig och få bra kamrater. Amanda började med friidrott. Det gick väl så där, men så hände något. Bara för att pröva sprang hon 800 meter. Mycket långt för en liten tjej – och det gick över förväntan. Sen rullade det på. När hon slutat nian sökte hon till Löpargymnasiet i Sollentuna/Stockholm. Hon kom in och flyttade till den stora staden. 16 år och flytta hemifrån, klara allt själv, ett stort steg.

Uttagen till Finnkampen. Det är en stor händelse för alla ungdomar att få representera Sverige. Få pröva ut landslagsdräkten, möta och få vänner från hela Sverige och lika mycket Finland.

Hur gick det då? Jodå, det gick bra, men det är inte det som är grejen. Det är som Coubertin sa: Det viktigaste i livet är inte att segra, utan att kämpa väl.

I helgen var det dags för den årliga golfträffen med ”det gamla gänget”  på Funäsdalens vackra golfbana i Ljusnedal. Förra året var den mest märkliga händelsen, att ICA-handlaren i gänget gjorde en birdie. Något sådant hände inte denna gång och kommer förmodligen aldrig att hända igen. Det märkliga denna gång var att mujeren, alltså min fru Margareta, var med och spelade. Efter sex operationer och reumatism trodde jag aldrig att det skulle hända. Egentligen borde det inte gå, men duktiga läkare och en otroligt envis rehabilitering ligger till grund. Det är en prestation värd lika mycket som att ta guld i olympiaden.

Att ha rätt inställning. Margareta spelar golf på ett ovanligt, men mycket förnuftigt sätt. Hon skiter fullständigt i hur många slag hon har. Hon lägger bollen tillrätta innan hon slår (huva, fruktansvärt!). Blir hon trött, hoppar hon över ett hål. Hon njuter av naturen runt och gläder sig om medspelarna slår bra. Denna inställning borde flera golfare ha. Jag har sett alldeles för många slängda klubbor och åkallande av djävulen på flera språk.

Nå, vad har denna långa inledning med Champange att göra? Jo, när vi kommer fram till green på det sista hålet, ligger Margaretas boll i greenkanten, cirka 22 meter från flaggan. Med andra ord mycket långt ifrån flaggan. Vännen Lars är en erkänt duktig rörmokare, men i golf håller han inte världsklass och någon instruktör i golf blir han aldrig. När Margareta skulle putta utbrast han:
– Sätter du den här bjuder jag på Champange.
– Riktig Champange? sa Margareta.
– Naturligtvis, ingen Cava som ni dricker i Spanien.

Margareta blundade och slog till. Bollen rullade snett, men ändrade riktning (föll på golfspråk).
– Den blir nära, sa Annika, Lars hustru som skulle vara med och betala.
Några sekunder senare steg pulsen och hon ändrade sig till:
– Onödigt nära (som Staffan J. brukar säga)

Har ni hört ljudet, när en boll slår i botten på hålet? Det är en ljuvlig upplevelse, utom för Lars och hon som måste vara med och betala.

Lars är en man som står för sitt ord. Trots protester från Margareta bjöd han på champange, men jag tycker cava är godare och framför allt billigare. Billigast är förstås Pomac, det skulle jag tagit.

Den här bloggen skall handla om den svenska sommaren. Alltså blir det en mycket kort blogg. Hittills har vi haft sommar två dagar, åtminstone här i det fagra Jämtland och det var högst tre timmar per dag. Någon torka som i Afrika har det inte varit. Däremot har det regnat varje dag med korta uppehåll mellan skurarna. Jag tänker på gamle Axel på Långörn, som ständigt var förbannad på SMHI. Det skulle bli uppehåll mellan skurarna. Jaha, när skulle det annars bli uppehåll?

När det inte regnar, blåser det. Dock, det finns fördelar, inte en mygg så långt ögat kan se – och – gräsmattan växer mycket sakta p.g.a. kylan – och – hösnuvan existerar inte. Med andra ord en underbar sommar.

Nej, nu tar vi något annat. Vi har beslutat att hyra ut vårt hus i Spanien. Ni vet där solen lyser jämt och det är varmt, både på land och i vattnet. Euron är jättebillig liksom vinet. Vi hyr ut omkring 20 maj till 20 september. Kostnad 400 kr per dag. Det är alltså fritt att bestämma antal dagar själv. Mycket för att kunna passa in billiga flygbiljetter. Allt ingår som el, vatten, sängkläder, handdukar, prylar för stranden – ja t.o.m. golfklubbor. Kontakta oss om ni är intresserade. Det är mycket sommar kvar i Spanien.
Mail: anders@trense.se
Tel. 070-2587136

Är sommaren här nu, trots allt? Mitt i skrivandet har det blivit sol och en bra bit över 20 grader (+ som jag brukar skriva på mailen till grannarna i Torrevieja).

Killevippen, som Astrids underbara Nils Karlsson Pyssling sa.

Samma förväntan varje år. Jag svänger ned mot vår lilla stuga. Solen lyser på berget i bakgrunden fast klockan är 23,00. Jämtland är fantastiskt när midsommar närmar sig. Jag tittar på berget en stund och njuter innan jag sänker blicken. Där står den, 40 cm hög, världens mest oklippta gräsmatta och stor, förbannat stor. Från början planerade jag en lagom plätt framför dörren. Tillräcklig för att kunna sätta ned utemöblerna och ta sig en pilsner. Sen kom hustru, barnbarn och andra rådgivare. Här skulle spelas kubb, brännboll, fotboll, skjuta luftgevär och ha´de´. Nu kan man snart landa med en Ärbass, med bra bromsar. Nåja, det går ju bra att slå några golfbollar också – samt – jag har en fruktansvärd kondition när hösten kommer. Trots allt detta positiva skall den i alla fall slås, ja besegras.

Hemsöborna. Jag tänker på madame Flod. Hon kallade till slåtter. Nja, det finns bara tre kvar i byn och dom har inte tid. Nej, det är nog lika bra att köra igång direkt. Det regnar ju normalt ganska mycket i Jämtland. Det kan ju ge några dagars vila med en bra bok eller en svensk film från 1938, som man sover så bra till. Dock, inte en droppe, bara sol. Vilket jäkla väder.

Det värsta är att min golfträning helt försummas. I morgon skall jag spela ”Liktåget”. Namnet är förbjudet att användas, men den som kom på namnet hade god blick. Vi spelar ett antal niohålare varje vecka. Hen som lyckas bäst, och då lever, får pris och hyllningar när säsongen är slut. Det är inte precis British Open, men prestigemässigt ganska nära. Bristen på träning är alltså mycket allvarlig. Jag vill absolut inte få stryk av Staffan J. Han ser så förbannat belåten ut, när han vet att jag har sämre score. Staffan J. har vunnit Long Drive en gång. Det var i Spanien på Alenda. Det är fortfarande en gåta för mig. Undrar om det var Mona J. som var markör?
Jag har också vunnit Long Drive en gång. Det var en s.k. golfresa med Ving till Tunisien. Denna dag regnade det så att t.o.m. minaretutroparna höll käften. Alla bröt utom jag. Har man betalat en dyr greenfee, så skall man spela sina 18 hål. Driven var på 60 meter, men vad då? Övriga deltagare ansåg att jag inte skulle få något pris (en teddybjörn med Vingmärke) eftersom jag var ensam. Jag ansåg att jag borde fått två björnar, eftersom jag krigat loppet ut. Dock, jag förstod varför. Resten av deltagarna var några veklingar från södra Sverige. Dom har aldrig spelat Grand Finale i snöstorm runt 22 sekundmeter, men ändå, hur kunde Staffan J. vinna Long Drive?