Hela sommaren har vi väntat på högtryck och stadigt väder. Vi går inte upp på fjället för att frysa och bli blöta. När vi var unga eller ska vi säga yngre, det låter mer aptitligt, kunde vi tjura på i dagar med 30 kg på ryggen för att uppleva den underbara känslan när solen bröt igenom, men det var då det. Till slut kom dagen vi väntat på. Målet var Arådalen. Här härskar lugnet och du kommer upp på fjället nästan direkt.

För oss är vägen dit lika viktigt. Vi startar från Storsjöns strand och kör på små skogsvägar uppåt hela tiden. Först möter vi myrarna, som börjar bli röda nu. Något senare kommer första fäboden. Vi kommer att passera många innan vi är framme. På vägen kör vi också över flera älvar. Här åker metspöt fram. Det finns många sätt att fiska, men bäckmäta är för mig det bästa. Det är enkelt – ett spö, en krok och en mask. Tre öringar efter en halvtimme, sen åker vi.

Fjällen kommer närmare och närmare. När vi når Arådalen är vi omringade av fjäll. Vi går upp på den östra sidan upp mot Hundshögen. Helt stilla, men inte en mygg. Det är för kallt, snart har vi snö på topparna. Inne i björkskogen möter vi två tyskar. De är totalt hänförda över naturupplevelsen som bjuds. De flesta svenskar förstår nog inte vad allemansrätten betyder, men det betyder också ett stort ansvar.

Plötsligt är vi vid trädgränsen. Det är en hisnande känsla att titta upp över fjället, som kan bjuda på allt. Sommaren -83 var det över 25 grader varmt en lång period. Renarna stod på den sista snön nedanför glaciären vid Sylarna, för att få svalka och slippa mygg. En annan gång gick vi genom hela Jämtlandsfjällen i sju dagar och hade regn hela tiden, grymt. Snöstormar blandas med totalt vinstilla och soliga dagar när du åker i undertröjan.

Vi fortsätter leden upp mot Hundshögen. När vi kommit upp en bra bit slå vi läger. Nu kommer belöningen i form av kaffe och mycket gott tilltugg. Sen sitter vi och bara njuter av utsikten. Långt bort syns Helags och med hjälp av karta och kompass vet vi var Sylmassivet och Åreskutan ligger.

Så kommer en kylig vind. Det känns rätt att börja vandringen nedåt. När vi kommer ned i björkskogen blir det varmt igen. Vi går mot Svenska Turist- föreningens vandrarhem. Inte många vet att denna turiststation öppnade 1930. Den första stugan finns kvar och används fortfarande. Hela stugan andas historia. Den är vacker och praktisk. Då vandrade man hit och fick skydd, värme och vänner. Den första stugan i Jämtlandsfjällen restes av STF 1898 några km nedanför nuvarande Sylstationen. Den flyttades senare till Ulvåtjärn, sex km från Storulvån. Margareta och jag övernattade där 1960. Nu står stugan på Jamtli i Östersund. Vilka minnen.

Hemväg

På vägen hem kör vi förbi det ena jaktlaget efter det andra. Älgjakten är ju i full gång. När vi kör ned till vår stuga får vi världens gladaste överraskning. En bit ned i dalen står Helga, vår granne och älg sedan tio år. Hon kikar på oss och funderar var vi har varit. Vi har inte sett henne på två veckor och är ängsliga att hon försvunnit, men icke. Underbart.