Att klara det första året. Alla säger, du måste klara det första året. Med det menas i första hand högtider, minnesdagar, inte så mycket vardagen. Påsken och Midsommar var så nära inpå, då var allt i kaos, även vardagen. Långsamt gick det bättre, men med djupa dalar. När jag kom hit till vårt hem i Torrevieja (6/10) blev allt svart. Utan alla vännerna här (och hemma) vet jag inte hur det skulle gått, men – långsamt infann sig vardagen.

Så kom Allhelgona. Hemma i Sverige lyser kyrkogårdarna av alla ljus. Folk samlas och minns. Det är en vacker högtid. Det passar in med ljus, när mörkret för övrigt dominerar. Jag har tidigare nämnt att Svenska kyrkan har en mycket aktiv församling här i Torrevieja. Medelåldern är helt naturligt mycket hög. Många är i samma situation som jag är. Oavsett om man är troende eller ej ger den här gemenskapen stöd och inte minst glädje. Här händer något nästan varje dag.

Nu var det Allhelgona och Minnesgudstjänst. Ni vet, när man går fram och tänder ett ljus för den eller de som lämnat oss. De fanns inte en plats över i kyrkan. En nordisk kör, Córo Nórdico, sjöng med en strålande organist. Det var en mycket vacker och fin gudstjänst och – det blev helt enkelt för mycket för mig. Jag grät hela gudstjänsten. Mina vänner höll om mig hela tiden.

Nästan alla hade någon att tända ett ljus för. Jag orkade nästan inte gå fram, utan fick hjälp av en av vännerna.  Jag var helt slut i flera timmar efteråt. Varför berätta det här? Det hjälper mig och kanske någon annan. Vi i Norden sörjer gärna inombords, i ensamhet. Sorgen måste ut, på det ena eller andra sättet. Jag citerar min gamla lärare i psykologi på seminariet i Uppsala: Du kan inte dämma Dalälven.

Snart Jul. Vår största högtid. Ännu en prövning, men på något vis känns det lättare efter varje gång.

Det har varit ett kallt år. Först gick Margareta bort. Sedan barndomsvännen Lars och nu kämpen Klas Ingesson. Hjälten från 1994. Han hade inte Brolins begåvning, inte Therns passningsöga, men – ett enormt hjärta. Undrar hur många som förstår vad en sådan spelare betyder för ett lag (Tommy förstås).

Då händer det. En av mina nära vänner här nere. Han har haft det mycket jobbigt. Har nästan förlorat synen och mycket annat elände. Då får han veta att han äntligen fått ett barnbarn. De åker hem för att se lyckan. På samma gång gör han en av sina många undersökningar och allt kraschar. Han har cancer, mycket allvarlig. Han har en stor svulst i tjocktarmen. De opererar, tar bort svulsten, men kan tyvärr bara konstatera att chansen att överleva är liten. Han och hustrun planerar allt. Skriver om bankkonton, ändrar kreditkort m.m. Nu väntade ny undersökning av specialist och cellgiftbehandling. På samma gång skall man hälsa på barnbarnet och meddela släkt och vänner. Makan tar cykeln, men mannen tar bussen, för att senare mötas.

Trafikolycka. Bussen som mannen åker i måste stanna och vänta för en olycka. Mannen ser två ambulanser, polisbilar, blåljus. En rejäl krock, tänker mannen. När han kommer fram ser han inte sin hustru, varför han ringer henne. En sjukvårdare svarar och berättar att han sitter i ambulansen med hustrun, som blivit påkörd av en bil. Hon har frakturer i ansiktet, skadade revben samt mjukdelsskador i höften och benet.

Hur mycket orkar man?  Tiden går. Hustrun kommer hem, men mår inte bra. Maken skall nu träffa specialisten. Han sätter sig och väntar, på vad? tänker han.
– Jag har undersökt allt, blodvärden m.m. Det finns inte ett spår kvar av din cancer.

Chocken. Mannen berättar nu för mig. Chocken blev nästan värre, än när han fick första beskedet. Han var nästan rädd för att ringa hustrun. Han blev upprörd, jag som har planerat allt.

Nu sitter vi här i solen. Båda mår riktigt bra, men har ännu svårt att fatta allt. Vad hände egentligen på sjukhuset? Felbedömning? Knappast. Proverna var entydiga, cancern hade spridit sig och värdena var katastrofala. Mannen vet vad cancer innebär. Han skall stå under kontroll, men vill inte röra i frågan mer. Han och hustrun är tacksamma för livet, som gett dem en ny chans. De har stöttat mig i min sorg och jag känner en stor glädje för deras skull.

Dessutom mår barnbarnet utmärkt.

Jag tänker sälja huset här i Torrevieja. Egentligen har jag nog känt så ganska länge. Det är inte vårt hus längre, vår dröm. Jag vet att jag är orättvis. Vi fick hela 14 år här och hann förverkliga mycket. Många har precis nått pensionen, när ödet slår till. Det är ofattbart och gör ont länge, ibland livet ut för den andre.

Livets olika skeenden. Det intressanta är att det börjar komma komma relativt unga familjer, som köper bostad här. De har barn och jobb i Sverige, men vill ha en semesterbostad i värmen, särskilt för barnen. Något längre fram kanske de flyttar hit som pensionärer. Jag hoppas en sådan familj flyttar in. Det skulle glädja mig och säkert Margareta. Huset är välskött, urbanizacionen (bostadsrättsområdet) mycket bra, perfekt läge (nära till allting) och – mycket trevliga grannar.

Överger jag Spanien helt? Jag vet inte, men jag tror inte det.  Det är lätt och billigt att hyra här i Torrevieja, någon månad eller två. Tanken är kanske lättare att bära om något år.

Jag tog en lunch på stan. Ett svenskt par undrade om de fick dela bord med mig. Jag accepterade med glädje (vilket de märkte) och vi började prata. Jag drog min historia och de sin. De hade tänkt köpa här för ett antal år sedan, men. Maken hade inte haft en sjukdag. När han skall gå i pension får han Parkinsons och planerna skrinlades. Deras son har däremot bostad här nu, så de kunde göra kortare besök till värmen. Allt blir inte som man tänkt sig, särskilt inte när man börjar bli närmare 100 än 50.

Amanda kom femma i terräng SM (19 år). Hon kom på brons förra året, men var nöjd ändå. Hon har haft skador och småproblem, så är det. Dock, det var en Jämtlandstjej som vann i alla fall, Hedda Bångman Trångsviken – Strålande!

Flyga till Spanien. Jag har flugit så många gånger till Spanien att det numera är ren rutin, men inte den här gången. För första gången åker jag helt ensam. Det känns konstigt, svårt. Vi hade våra rutiner. Oavsett vilken tid på dygnet vi åkte, tog vi alltid en gin och tonic. Ja, det låter förfärligt, men det gjorde vi. Dessutom utan dåligt samvete. Nu blir det ingen gin och tonic.

En nära vän berättade för mig. Han förlorade sin hustru för snart två år sedan. De bodde under lång tid i Torrevieja, inte så långt från oss. Första resan ensam till Torre, som vi säger, var mycket tung och jobbig. Visserligen har jag grannar och fina vänner som möter på flygplatsen, men ändå.

Sen kommer nästa fråga. Kommer jag att trivas i vårt /mitt hus ensam? Vi hade bott där i 14 år, när Margareta gick bort. Vill jag behålla huset? Kan jag behålla huset? Plötsligt har man bara en pension, men samma utgifter.

Goda råd. Av alla goda råd tycks ett dominera. Du måste aktivera dig, även finna nya aktiviteter. Ett har jag tidigare nämnt. Jag har blivit ”agent”. Jag använder citationstecken, för så märkvärdigt är det inte. Barnbarnet Amanda, som har nått ganska fina framgångar, tänker göra en elitsatsning och behöver ekonomisk stöd för att kunna genomföra detta. Mitt jobb är alltså att leta sponsorer, stora som små. Jag bifogar hennes personliga brev. Är du intresserad får du gärna kontakta mig.
anders@trense.se      070-2587136      0034 636797806

Klicka på den här länken för att se Amandas brev.

Att tända en eld. Margareta och jag gick ofta ut till baksidan av huset (Granlunda). Där har vi en eldstad, som Amanda och jag gjorde när hon var sju år.  Runt eldstaden har vi lagt några timmerstockar, som är sköna att sitta på. Att sitta vid en eld eller ett rinnande vatten (eller bådadera) är oerhört rogivande. Eftersom teven ofta erbjöd snöfall eller i bästa fall en oklar bild var valet lätt. Jag gör detsamma denna sommar (nu höst), men det är inte detsamma. Det ger mig ro, visst, men också tårar. Mörkret faller snabbt nu. Det blir kyligare och jag går in.

Då ringer Bengan på skypen från Torrevieja. När kommer du? Vi väntar hela gänget. Vi, jag, har många gäng därnere. Alla vännerna i vårt (mitt) bostadsområde, urbanizacion, Larossa. Det klickar plötsligt fram ett mail från Malc och Brenda, våra (mina) underbara engelska grannar. We all here look forward to seeing you, and I promise you, we wont mind you opening up when you feel like it. Ensam? Äldsta barnbarnet Paulina ringer från Luleå. Hon är nybakad idsrottslärare och har fått ett toppenjobb (tycker hon, lärare?!). Jag har en grupp invandrarelever (Luleå…?). dom är toppen. Efter lektionen ställer dom upp och tackar för lektionen. Svenska skolan? Var det inte bättre förr?

Ensam i alla fall. Det går att fiska ensam, inga problem, men – om du tagit upp en fin öring och kommer hem – ingen att visa upp den för. Om du gjort en birdie på sexan, bra, men ingen att berätta det för. Det är klart att du kan berätta för många, men inte den som du helst ville berätta det för. Det är problemet och då kommer tårarna.

Jag stötte ihop med en gammal vän. Hon förlorade ett av sina barn (vuxen, men ändå barn) för något år sedan. Jag kommer aldrig över det, säger hon och gråter. Numera gråter jag bara när jag är ensam, men ibland…Jo, jag vet, säger jag. Jag känner igen reaktionerna.

Fjällvärlden.  Den här veckan är jag hos Mats i Gräftåvallen. Han bygger sportstuga här och jag hjälper (??) honom. Det är konstigt att jag blev så förälskad i fjället. Jag föddes på Upplandsslätten. Den enda backen att åka utför i , var grusgropen i Sunnersta. I dag gjorde jag nytta genom att ta med hunden Poppe upp på fjället. En härlig morgon som lovade mycket. Det blåste en svag vind, lite kyligt i luften, men skönt. Egentligen är denna tid, snart mitten av september, den bästa. Färgerna börjar bli fantastiska och inte en mygg. Det är helt klart på fjället, men i dalen ligger dimmorna kvar. Framför oss ser jag två ripjägare. Längre upp stöter vi på ren. Poppe stelnar till, men slappnar av.

Efter några timmar har solen besegrat dimmor och lätta moln. Jag sitter ner och betraktar utsikten. Storsjön dominerar med sina vackra öar. Lite till vänster skymtar Frösön. Det blänker till från ett plan som skall landa. Masten i Brunflo samt vindsnurran i Kövra, gör det lätt att orientera sig. I sydost reser sig Hoverberget, som jag försökte bestiga på skidor med en klass 5 i mars 1965. Det var en lördag och således halvdag. Vi blev två timmar sena till skolbussen. Den nya läraren hade presenterat sig. Nåja, jag blev ju kvar 40 år i kommunen, så….

Människans bästa vän. På kvällen sitter jag och Mats och pratar minnen. Då blir det för känslosamt och jag börjar gråta. Poppe ligger och vilar framför oss. Plötsligt reser han sig och går fram till mig. Han kryper intill och lägger sitt huvud på mina ben. Han tittar så där förstående eller kanske bedjande, som bara en hund kan göra.

Om några veckor åker jag till Torrevieja – ensam. Det känns agasamt, för att uttrycka sig på jamtska eller konstigt.