Den här gången blandar vi lite Spanien och Norden.
En park för meditation.
En bit bort från mitt hus i Torrevieja finns en vacker park. Där växer rosor i många röda färger, en ljuvligt grön gräsmatta inbjuder till besök. Över alltsammans strävar palmer uppåt och ger skön skugga, när det blir för varmt. Mitt i denna idyll står en ensam bänk med plats för tre. Bänken är av trä och börjar se lite nött ut, liksom de som sitter där. Varje dag samlas tre äldre getlemen, för att lösa världens problem. Den här bänken finns över hela världen, i Sverige kallas den ofta ljugarbänk. Mycket beroende på, att allt som sägs där, är ibland något överdrivet.
De tre vise männen, Erik, Finn och Pedro.
En av männen kommer från Sverige. Han heter Erik och skall snart fylla 74, vilket han förmodligen har glömt. Hans hemort är en liten by i Lapplands inland, kallad Myrssteinschlösen.
Detta namn är fullständigt omöjligt att både uttala och skriva, varför alla kallar den för Byn. Allt fungerade bra i fyrtiotvå år, tills det kom en ny, ung brevbärare. Han kom från Hälsingland och var bandyfantast. För honom fanns bara en Byn i världen och det var Edsbyn (helt korrekt, för övrigt). All post till Myrssteinschlösen sändes nu till Edsbyn. Nåja, allt ordnade sig. Den unga brevbäraren blev omplacerad och är nu någon sorts postdirektör i Umeå. Han gör väl minst skada på en sådan post.
Nästa medlem i ljugargänget är Finn från Bergen, således förstår inte många vad han säger. Erik påstår till och med att Finn måste ha tolk, när han kommer till Oslo. Det kan väl ändå inte vara sant, eller? Det är klart, när jag lyssnar till min granne Nilsen, blir jag tveksam (också från Bergen). I vilket fall är han 73 år (Finn alltså) och som alla norrmän – trevlig, glad, gemytlig, har mycket pengar och vill inte vara med i EU.
Pedro, ett språkgeni, eller?
Den tredje medlemmen är Pedro, ålder okänd. Han jobbade i Sverige, som invandrare, under 60-talet. Även om hans grammatik kan orsaka, att en språklärare gråter floder, så är han lättast att förstå. När Erik drar igång sin dialekt, måste man erkänna att Finn i jämförelse, låter som en glasklar fjällbäck.
Erik och Finn funderade en gång hur Pedro hade lärt sig svenska. De hade ju själva gjort av med tonvis av euros på kurser i spanska och lärt sig – Hola que tal? Förklaringen var enkel och naturlig:
– Jag komma Sverige onsdag kväll, Gåtebårg. Tårsdag jag stå Vålvå. Ams-utbildning 35 minotes, sen jag måntera hjul på Vålvå. Rast kåmma Kålle, bjuda kaffe , fråga jag tipppa. Inte veta tipppa, men betala. Nu lärt mig svenska ord, tipppa. Nästa rast Kålle säga, följa med fotboll manjana. Jättekul, blåvit mössa och halsduck. Jag skrika Heja Blåvitt, jävla AIK. Lära många svenska ord. Sen dricka skitöl, heta Lätt. Svenska flicka vara…..
– Gick du ingen kurs för invandrare?
– Jo, fan, Kålle bra kårs.
– Det var bättre förr Finn, vi ses i morgon.
– Ja, om vi lever, hasta luego grabbar (se där, lite spanska i alla fall).
