Den här bloggen skall handla om vårt barnbarn Matilda. Hon har varit hos oss i tio dagar, otroligt roligt. Matilda läser spanska i skolan och har haft sin prao här. Dessutom har hon arbetat på en ganska mastig svenskuppgift. Till detta skall läggas en tuff friidrottsträning, som delvis har förlagts till stranden. Det är suverän träning att löpa barfota längs vattnet kilometer efter kilometer.

En gång var Matilda liten. En gång var alla våra barnbarn små, sen gick jag och lade mig och när jag vaknade var alla stora. Något överdrivit, men så kändes det. Matilda var det sista?? och som jag tidigare berättat kunde hon inte säga R.  Har jag tur kanske jag får uppleva barnbarnsbarn, som inte kan säga R. En gång ringde Matilda och jag skrev sedan ned vår konversation, håll till godo:

Hej fajfaj, de e jag!
Hej Matilda, hur mår du?
Bja.
Vad gör du då?
Pjataj i telefon.
Jo, det förstås, men annars då?
Lekej. Jag vill bli pansjo, som du å fajmoj.
Jaså, varför då?
Ni behövej inte gå upp, näj ni äj tjötta.
Det behöver väl inte du heller?
Jo, till dagis. Haj ni möjkt?
På natten, men inte nu.
Äj det vajmt och sol hos ej?
Ja, det är….
Näj blij jag pansjo?
Det dröjer länge det.
I mojgon?
Det d…
Pappa sa att du fått en fjakt.
En infarkt.
E de joligt?
Nej, det gör ont.
Ska du dö nu?
Nej, det tror jag inte.
Bja, jag vill inte att du skall dö, inte föje jul i alla fall.
Nej, inte jag heller.
Kommej du och fajmoj hem till jul? jag vill det.
Det var roligt att höra.
Jag längtaj efter ej.
Vi längtar efter dig också.
Vajföj gjåtej du?
Jag gråter inte, jag är lite snuvig.
Lite gjåtej du.
Ja, kanske lite.
Vajföj, e de fjakten?
Nej, jag blir så glad när du ringer.
Va bja, nu vill jag pjata med fajmoj.
Hej då..

.

Stressen lyser i ögonen på våra vänner pensionärer. I går uppträdde en av Sveriges populäraste pensionärer, Barbro Lillbabs Svensson. Det var knökfullt på Palacio de Musica och alla var mer än nöjda. Kort sagt, succé. Nu gäller det att vila och ta några glas rött, så att blodtrycket sjunker till rätt nivå för

På onsdag kommer Ingemar Nordström och Sven Åke Norrman. De spelar i den Svenska kyrkan. Jo då, vi har en fin församling med egen kyrka, präst och diakon. För att inte glömma alla frivilliga som gör ett jättejobb. Det vi förr kallade sjömanskyrkorna har haft stor betydelse för svenskar i främmande länder.

När vi klarat av detta blir det mera rörlig aktivitet. Dans på gamla Los Arcos. För att alla skall vara med till slutet börjar man klockan två (på dagen).

Tyvärr får inte alla vara med. Några av våra många absolut bästa vänner flyger hem till Sverige. Varför förstår jag inte, men det är inte min sak, det är mycket jag inte förstår. Det som är positivt med dessa vänner är att de inte kan planera. De köper en massa till kylskåpet och barskåpet, sen upptäcker de att kylskåpet och barskåpet är fullt och att de måste åka hem. Då finns vi som en vän i nöden. Här finns plats, både i kylskåp och barskåp. Man släpar inte hem en halv liter Linjeakvavit eller ändå värre, en kvarts liter Jack Daniels. Flyger man dessutom med Ryan, där man får betala en förmögenhet för ett halvt kilo övervikt, är det ekonomiskt att åka till Trenses. Vi ställer alltid upp, det skall man göra för vänner i nöd.

För övrigt börjar den heliga veckan för oss på måndag. Då kommer Matilda. Ett av våra älskade barnbarn. Hon läser spanska i skolan och skall ha prao här.

Det går lite föööör fort, för en gammal hjärna. Att skifta från frost till +32 grader på några timmar är påfrestande. Enligt experter (de som är från en annan kommun, sa vi på studiedagarna) är blodet för tjockt och trögflytande och vätskebalansen är fel. När man dessutom betalar med en svenska krona, som hamnat fel, är krisen total. Dock, grannarna är lika trevliga, datorn och teven fungerar liksom spanskan, inte ett verb hamnar rätt, men det fungerar ändå.

Dags att gå på upptäcktsfärd. Det har alltid hänt något nytt i Torrevieja. Där det fanns en skoaffär ligger nu en bodega. Den ekonomiska krisen märks hela tiden, men bodegorna lever kvar, precis som Systembolaget hemma. Dock, här kör man inte hem drickat, det gäller att tänka på innevånarnas hälsa, motion är bra.
Torreviejas marknad, som verkligen är stor, ligger mitt i stan. Varje fredag blir det parkeringskaos. De som bor i marknadsområdet  får hålla sig hemma eller åka till farmor på landet. Nu skall marknaden flyttas och även tivolit. Ett jättestort område bredvid sportarenorna håller på att förberedas. Frågan är hur alla äldre, som knallar till marknaden för att handla, skall ta sig dit.

Vad gör ni därnere? Det är en ständigt återkommande fråga. Nu skall jag berätta Vad vi gör härnere.

På morgonen vaknar jag, än så länge. När jag vaknat dricker jag kaffe, då är klockan tio. Tillsammans med min mujer planerar vi vad som skall göras under dagen. När vi planerat färdigt är klockan tolv och vi upptäcker att vi missat frukosten, som är viktig för pensionärer. Vi beslutar då att i stället inta en s.k. brunch, som är färdig till två. Då är det siesta och alla stänger. När siestan är slut, börjar vi att göra det som vi planerade att göra. Vi har nästan hunnit med punkt 1 på listan, när vi ser att klockan är sex och det är dags att börja tänka på kvällsvard. Nåja, det kommer en dag i morgon också. Då skall vi plantera om växterna, skicka kort till alla vänner, som inte vill ha några kort, där de måste läsa om sol och värme. Sen ska vi städa hela huset, som i och för sig är ganska litet på spanskt vis, samt ev. ta en promenad till bodegan. Detta skall vi göra i morgon eller kanske nästa vecka, åtminstone bodegan.

Snart kommer ett av våra barnbarn. Det är bra, för då får vi skärpa oss. Tonåringar sover länge, men sen blir det ett jäkla drag. Allt skall hända under en vecka. Det är då man förnyar sitt språk och får reda på en massa saker som anses viktiga. Ett av våra barnbarn är inte ens tonåring längre, hon har fyllt 20 år. Det är då man inser att det var några år sedan jag gjorde 11,1 på 100 m. Enligt expertis (en annan kommun) är det 10,7 på dagens banor, men jag kom inte med i Finnkampen ändå, men det finns det ju andra i släkten som gör.

Högtrycket består härnere, men det börjar bli kallare, bara +27 i går….

Killevippen på Er

Torrdasset inte lika charmigt längre. Inga flugor och mygg, men kallt och mörkt. Berget är lika vackert, men frosten ligger i dalen. Utemöblerna ser inte så inbjudande ut längre. Mera negativt? Inget positivt? Jo, gräsmattan växer inte. Dags att göra vinterservice på klipparen. Kratta löv, positivt? Ja, man blir varm. Mera positivt? Ja, man får ställa undan golfklubborna, det har gått risigt hela sommaren, men det är ju inte klubbornas fel, som en del tror.

Sommaren blev kort. Ledin fick rätt igen, men inte i Härjedalen. Där blev det ingen sommar alls, inte ens kort. Jo, det är sant. Åtminstone om vi skall tro på SMHI. För att det skall vara sommar enligt SMHI, skall vissa temperaturer uppfyllas, och det gjorde det inte på hela sommaren, som inte var någon sommar, vad heter det då då? Nästan sommar? Nåja, mujeren och jag hade en jättefin sommar. Det var lika ljust och vackert som alltid. Därför tyvärr i rubriken.

Innan vi och flyttfåglarna drar söderut, måste vissa saker genomföras.
Sista båtturen. Fantastiskt väder, totalt vindstilla, men kallt. Vi strök Viggelandet och fick en harr.

Sen ska båten tas upp och rengöras. Det fick Magnus göra. Han har ju betalt båten.

Varför krattar man löv? Det kommer ju nya och snart täcks allt av något vitt och vackert.

OBS               OBS          OBS          OBS     Jag har lagt ut min tredje bok här på bloggen för fri kopiering. Den heter Eld i berget och finns ej i lager. Jag kontaktade Lärartidningen för att de skulle skriva en blänkare om detta. Det finns väl elever med lässvårigheter i dag också och lärare som söker litteratur för dessa elever, dessutom helt gratis. Det ansåg inte Lärartidningen, jo det är sant. Därför ber jag Er läsare att sprida budskapet.

Hasta luego Amigos, nästa blogg blir från Torrevieja, Spanien.

Hela sommaren har vi väntat på högtryck och stadigt väder. Vi går inte upp på fjället för att frysa och bli blöta. När vi var unga eller ska vi säga yngre, det låter mer aptitligt, kunde vi tjura på i dagar med 30 kg på ryggen för att uppleva den underbara känslan när solen bröt igenom, men det var då det. Till slut kom dagen vi väntat på. Målet var Arådalen. Här härskar lugnet och du kommer upp på fjället nästan direkt.

För oss är vägen dit lika viktigt. Vi startar från Storsjöns strand och kör på små skogsvägar uppåt hela tiden. Först möter vi myrarna, som börjar bli röda nu. Något senare kommer första fäboden. Vi kommer att passera många innan vi är framme. På vägen kör vi också över flera älvar. Här åker metspöt fram. Det finns många sätt att fiska, men bäckmäta är för mig det bästa. Det är enkelt – ett spö, en krok och en mask. Tre öringar efter en halvtimme, sen åker vi.

Fjällen kommer närmare och närmare. När vi når Arådalen är vi omringade av fjäll. Vi går upp på den östra sidan upp mot Hundshögen. Helt stilla, men inte en mygg. Det är för kallt, snart har vi snö på topparna. Inne i björkskogen möter vi två tyskar. De är totalt hänförda över naturupplevelsen som bjuds. De flesta svenskar förstår nog inte vad allemansrätten betyder, men det betyder också ett stort ansvar.

Plötsligt är vi vid trädgränsen. Det är en hisnande känsla att titta upp över fjället, som kan bjuda på allt. Sommaren -83 var det över 25 grader varmt en lång period. Renarna stod på den sista snön nedanför glaciären vid Sylarna, för att få svalka och slippa mygg. En annan gång gick vi genom hela Jämtlandsfjällen i sju dagar och hade regn hela tiden, grymt. Snöstormar blandas med totalt vinstilla och soliga dagar när du åker i undertröjan.

Vi fortsätter leden upp mot Hundshögen. När vi kommit upp en bra bit slå vi läger. Nu kommer belöningen i form av kaffe och mycket gott tilltugg. Sen sitter vi och bara njuter av utsikten. Långt bort syns Helags och med hjälp av karta och kompass vet vi var Sylmassivet och Åreskutan ligger.

Så kommer en kylig vind. Det känns rätt att börja vandringen nedåt. När vi kommer ned i björkskogen blir det varmt igen. Vi går mot Svenska Turist- föreningens vandrarhem. Inte många vet att denna turiststation öppnade 1930. Den första stugan finns kvar och används fortfarande. Hela stugan andas historia. Den är vacker och praktisk. Då vandrade man hit och fick skydd, värme och vänner. Den första stugan i Jämtlandsfjällen restes av STF 1898 några km nedanför nuvarande Sylstationen. Den flyttades senare till Ulvåtjärn, sex km från Storulvån. Margareta och jag övernattade där 1960. Nu står stugan på Jamtli i Östersund. Vilka minnen.

Hemväg

På vägen hem kör vi förbi det ena jaktlaget efter det andra. Älgjakten är ju i full gång. När vi kör ned till vår stuga får vi världens gladaste överraskning. En bit ned i dalen står Helga, vår granne och älg sedan tio år. Hon kikar på oss och funderar var vi har varit. Vi har inte sett henne på två veckor och är ängsliga att hon försvunnit, men icke. Underbart.