Den här bloggen skall handla om vårt barnbarn Matilda. Hon har varit hos oss i tio dagar, otroligt roligt. Matilda läser spanska i skolan och har haft sin prao här. Dessutom har hon arbetat på en ganska mastig svenskuppgift. Till detta skall läggas en tuff friidrottsträning, som delvis har förlagts till stranden. Det är suverän träning att löpa barfota längs vattnet kilometer efter kilometer.

En gång var Matilda liten. En gång var alla våra barnbarn små, sen gick jag och lade mig och när jag vaknade var alla stora. Något överdrivit, men så kändes det. Matilda var det sista?? och som jag tidigare berättat kunde hon inte säga R.  Har jag tur kanske jag får uppleva barnbarnsbarn, som inte kan säga R. En gång ringde Matilda och jag skrev sedan ned vår konversation, håll till godo:

Hej fajfaj, de e jag!
Hej Matilda, hur mår du?
Bja.
Vad gör du då?
Pjataj i telefon.
Jo, det förstås, men annars då?
Lekej. Jag vill bli pansjo, som du å fajmoj.
Jaså, varför då?
Ni behövej inte gå upp, näj ni äj tjötta.
Det behöver väl inte du heller?
Jo, till dagis. Haj ni möjkt?
På natten, men inte nu.
Äj det vajmt och sol hos ej?
Ja, det är….
Näj blij jag pansjo?
Det dröjer länge det.
I mojgon?
Det d…
Pappa sa att du fått en fjakt.
En infarkt.
E de joligt?
Nej, det gör ont.
Ska du dö nu?
Nej, det tror jag inte.
Bja, jag vill inte att du skall dö, inte föje jul i alla fall.
Nej, inte jag heller.
Kommej du och fajmoj hem till jul? jag vill det.
Det var roligt att höra.
Jag längtaj efter ej.
Vi längtar efter dig också.
Vajföj gjåtej du?
Jag gråter inte, jag är lite snuvig.
Lite gjåtej du.
Ja, kanske lite.
Vajföj, e de fjakten?
Nej, jag blir så glad när du ringer.
Va bja, nu vill jag pjata med fajmoj.
Hej då..

.