Jag har inte skrivit någon blogg sedan början av oktober. Det har sin förklaring. Jag har inte mått bra och då saknas lusten att skriva. Det började under november och har sedan blivit värre. Trots långa promenader och gymträning har jag bara blivit tröttare och tröttare. Varje morgon har jag mått illa och meningen med att gå upp har mer och mer saknats.
Till sist går man till doktorn. Det måste ju vara något fel. Det är en bra doktor, tycker jag. Jag berättar om mig själv, hur jag mår och om förlusten av Margareta.
– Du får gå till labbet nu och ta lite prover. Jag ringer i morgon.
Nästa dag, redan klockan åtta ringer det.
– Dina värden är bra, inget att anmärka på.
– Moliere, Den inbillade sjuke, sa jag.
– Nej inte alls, men du har en djup depression.

Vi pratar länge och jag inser hur rätt han har. Första tiden efter Margaretas bortgång var jag helt utslagen. Det har jag tidigare skrivit om i denna blogg. Så småningom börjar livet sakta komma igång. Sen är det inte ovanligt att efter 18 till 24 månader kommer nästa smäll. Man inser plötsligt att det är definitivt. Det här gäller inte alla, men många. Så vad gör man? Den legendariske skidåkaren Per Elofsson myntade ett uttryck: Det är bara att bryta ihop och köra vidare. Eller inte köra vidare…

Doktorn igen: Du vet att det inte är något fysiskt fel. Bara det gör att du kanske kan kämpa på, försöka aktivera dig på flera sätt (men det har jag ju gjort hela tiden, min tanke). Du kan också få medicin mot depression. Allt är upp till dig. I vilket fall går det över, även om det i nuläget är mycket tungt.
Jag tog mitt beslut och vi bestämde att träffas om en månad (eller tidigare om läget skulle försämras.) Detta var den 5 januari 2016.

8 februari 2016. Solen kryper upp några minuter tidigare varje dag. Det blir ljusare. På något sätt känns det lite ljusare i huvudet också. Jag orkar mera. Ibland handlar det om detaljer. Vännen Lars-Herman tog mig med på ett lunchmöte. Lunchmöte? Jo, vi är ett gäng sportiga farbröder i min ålder, som träffas varje torsdag. Vi äter och löser sedan världens problem. Det här är grabbar som vet vilka GRE-NO-LI och Nacka var, samt andra dylika viktiga kunskaper. För övrigt är alla trevliga. Åsikterna är delade, men ingen blir sur. Dessa träffar betyder lika mycket som några Setralin-piller.

Författandet. Orkar man inte skriva blogg, så är det förstås ännu svårare att skriva böcker. Jag har två manus färdiga. Ett måste jag ändra på, ett är på bedömning. Om de inte blir antagna av förlaget lägger jag ut dem här på nätet, gratis för att ladda ned. Tre tidigare böcker som är slutsålda sedan länge ligger redan där (Stormbyar – Höststorm – Eld i berget). Tre böcker finns att köpa, så dem kan jag inte lägga ut på nätet (Maria! Jane? – Fyra på fjället – Naserian). Sen har jag två urgamla manus som jag skall titta på och besluta om de skall få försvinna i glömskans dalar eller göras om (Bergsfolket och Byskolan). Jag fick reda på hur många som lånat mina böcker under 2014. Över två tusen! Det var som ….Jag kanske ska se över Bergsfolket och Byskolan i alla fall.

Detaljer var det. ”Brorsan” (de insatta vet vem jag menar) har haft infarkt och mått dåligt. Nu har allt ordnat sig, han mår bra (och då mår jag bra). Två nära vänner har legat på om att besöka dem i Torrevieja. Jag åker i april. Se där.

Innan dess.  Mellansonen har fått fart  på den åldrande bilen (Opel -95). Nu skall jag besöka några vänner här i Sverige, om vägarna blir bara – och de blir de ju så småningom. Se där.

(Fotnot. Setralin=medicin mot depression)