God svartvinbärssylt och dess verkningar. De som läst mina inlägg i Facebook, vet att jag blivit helt betagen av Annikas svartvinbärssylt. Nu har jag ätit denna supergoda sylt till gröten i flera veckor, vilket gjort att de små hjärncellerna under det gråa håret börjat röra på sig. Jag ska övertala Annika att vi ska starta ett företag och sälja denna sylt. Namnet är redan klart:
SuperAnnikasSvartvinbärssylt.
Vi måste förstås ha en kortare version i vår logga. Jag hade tänkt mig SAS. Bakom texten skall vi ha ett flygplan som strävar upp mot himlen. På stjärten av flygplanet skall det vara en bild av Annika och hennes moder (som äger buskarna, tror jag).

Vi skall satsa stort. Vi skall inte stå på någon marknad i Svinträsk, nej rakt på de stora pengarna. För det första skall sylten marknadsföras som något unikt, otroligt. Namnet blir på engelska, men skall ge en antydan om var sylten kommer ifrån, att buskarna växer i Norra Europas sista vildmark (Hede).

Varför på engelska? Jo, sylten skall säljas i London. Under mina år i Spanien hade jag en granne, som var från London. Vi delade ofta en Guinness och blev riktiga polare. Hans farfarsfar kom från Sverige. Han skulle utvandra till Amerika, men steg på fel båt i Göteborg och hamnade i London. Farfarsfadren hette Harald och öppnade en liten affär mitt i London. Butiken kallade han för Haralds, men insåg fort att han måste byta namn och då blev det Harrods. Den har ju växt lite sedan dess, så att säga. Nuvarande ägaren, min kompis alltså, heter också Harald. Det har alla förstfödda söner gjort.

Nu ringde jag Harald och surrade lite om min idé. Inga problem, sa Harald. Ni får en liten yta på första våningen, men burkarna måste kosta skjortan. Jaha, sa jag. Hur mycket…. Minst 200 pounds per burk, annars kan ju vilken turist som helst köpa. Jag försökte räkna i huvudet. 200 pounds gånger…. vad ligger poundet i nu….c:a 13 kr….Det blir ju 2600 kr, oj då.

”Det är det som är grejen Andy, sa Harald. Du vet att jag umgås med finanskillarna i city. Dessutom spelar jag hästpolo med Charles, kronprinsen, och hans söner.
”Spelar du hästpolo. Är det när man sitter på en häst med en krocketklubba och slår på ett klot?”
”Du är insatt hör jag Andy, men det är kul. Dessutom får man ibland hälsa på Elisabeth om man vinner.”
”Elisabeth?”
”Drottningen. Jag kan kanske ge henne en syltburk. Då kan ni skriva Kunglig Hofleverantör på burken”.
”Det är som travet suckade jag. Kusken blir intervjuad i TV och ägaren får en massa pengar och du får hälsa på drottningen, men vad får hästen?”
Harald skrattade.
”Nu låter du som en riktig svensk. Förresten får nog hästen sitt. Om det är en hingst får han gå i en hage med tjugo ston och sätta på alla.”
”Frågan är om inte ägaren skulle vilja byta med hästen” sa jag.
Nu kom vi lite från ämnet, men ok. Jag förstår Harald. Om de där människorna köper sylten, ska naturligtvis övriga kändisar också hänga med, så är det ju. 200 pounds för dem är ju som en skit i rymden.

Hur ska företaget styras? Själv blir jag VD och Annika blir tillverkningschef, så långt ganska lätt. Dock, vi måste ha en ekonomisk ansvarig, någon som deklarerar och fixar avdragen. Det måste ju till ganska många buskar. Vi kanske måste öka antalet, då blir det väl rotavdrag? Det här har jag inget vidare koll på. Det lär ju finnas rutavdrag också, eller? Snårigt det här med avdrag.

Sen har vi ett delikat spörsmål. För att inte bersbona skall tro att vi blivit stora på oss måste de ju få chansen att köpa sylten. Jag hade tänkt att vår eminenta ICA-handlare, Kurt Jonsson, skulle få sälja syltburkarna till ett reducerat pris. Inte mer än en burk per familj, dessutom måste de köpa min senaste bok, Naserian, för 60 kr. Till avtalet hör också att Kurt inte skall få tjäna något själv på affären. Han får ju ha sin logga här i min blogg, vilket bör räcka.

Framtidsplaner. Går det som jag tänkt kan vi nog ta över första våningen på Harrods inom två år. Två år senare kan vi nog gå in på börsen. Sedan säljer vi till kineserna och startar ett litet museum i Hede, där vi berättar hur allt började. Annika kan gå omkring i folkdräkt och bli fotograferad med Sonfjället i bakgrunden. Namnet på museet ger sig själv: Annikas bär buskar. Kort blir det ABB, men… det går ju inte. Det är ju ett stort börsbolag och kan blandas ihop med vårt, hur gör vi då? Jo, vi lägger dit ett A för Anders (VD). Då blir det ABBA, lätt som en plätt.

Ja, då skulle väl allt vara klart. Nu gäller det bara för tillverkningschefen att producera någon miljon burkar. Frågan är om buskarna räcker till, jag kan bidra med en på Granlunda.

Här ser ni syltburken, som är designad av den franske bildkonstnären Tjarls dö Gåll (kostade skjortan). Bredvid Härjedalens landskapsblomma Mosippan.