Påsk, en högtid som ger minnen. För mig är påsken större än de andra svenska högtiderna. Margareta och jag gifte oss påskafton 1961. Jag övertalade Margareta att bröllopsresan skulle gå till fjällen. Med lån av pappas Volvo drog vi direkt upp till Ljungdalen. Det mest avlägsna jag kunde hitta på kartan. Efter en gemytlig natt i denna lilla by startade vi turen ut i vildmarken. Målet var Helags fjällstation. Det mesta gick snett från början. Primusköket fungerade inte. Det gör inte primuskök gjorda för sommaren, men man lär sig. Självhushållet på Helags var knökfullt. Över en järnspis skulle vi koka mat, som spetsades av droppar från kängor och sockor som hängde för tork över spisen.
Vidare mot Gåsen. Vädret var grådaskit och blåsigt. Blåsten tilltog och den mysiga snöfickan jag sett på bilder i turistbroschyrerna fanns någon annanstans. Dessutom kunde inte jag valla som Margaretas pappa kunde. Eftersom han inte var med, som tur var, fick det bli som det blev. Helags var rena Hilton i jämförelse med den lilla Gåsenstugan. Fyra i varje bädd, bröllopsresa?
Vidare mot Sylen, trodde jag. Margareta kunde vara fan så bestämd, när hon bestämde sig. Hon vände skidorna tillbaka mot Helags, sen fick jag planera vad jag ville. Vädret fortsatte i lika mollton, men skidorna gled bättre, vilket kompenserades av plågsamt bakhalt.
Nästa dag var en chock. Solen lyste från en helt blå himmel och totalt vindstilla. Skidorna gled underbart och fästet var perfekt. Jag hade i smyg köpt varsin TILL öl. Det godaste öl som gjorts och som nästan räddade ett äktenskap. Tyvärr var solen för stark, som ni kan se på bilden. Efter denna fjälltur flyttade vi till Jämtland och genomförde runt 40 sommar- och vinterturer.

Jag ska berätta om två av dessa turer. Den 26 mars 1979 (jag fyllde 40 år den dagen) åkte vi från Blåhammaren till Sylarna. SMHI lovade fint väder med nordlig vind, vilket stämde till mitt på dagen. Då blev det helt vindstilla, en nästan konstig stillhet, sen small det. Plötsligt började det blåsa sydlig vind, som bara tilltog. Ganska fort försvann all sikt. Vi såg inte nästa kryss. I samma veva hann vi upp fyra personer som stannat, eftersom de inte såg någonting. Vi bestämde att hålla ihop med cirka tio meters mellanrum för att se från kryss till kryss. Vårt mål var ett vindskydd som ligger 2,5 km framför Sylstationen. När vi nådde vindskyddet var vinden uppe i 30-35 meter per sekund. Jag vet det eftersom vindmätaren på Systationen blåste ned och visade på 42, när den hittades till sommaren. Det hände mycket mer den här natten, men det blir för långt att berätta. Det sorgliga var att tre personer miste livet i denna storm.

Fjället har alltid något nytt att berätta. Det här året var påsken så sen som den kan vara. Det här blev vår sista tur innan vi flyttade till Spanien. Solen behärskade hela fjället från en molnfri himmel. Det var mycket varmt. Bäckar och älvar började bryta upp. För varje timme måste vi leta nya ställen för att ta oss fram. Den sista april var vi på Sylen där man firade Valborg nere vid Sylälven. Vi eldade och sjöng alla vårsångerna, när det plötsligt hördes ett dån, älven bröt upp. Vattnet forsade över isen. Vilket skådespel, oförglömligt. Nästa dag måste alla ge sig iväg eftersom Sylstationen skulle stängas för säsongen. Nu var det kris, men alla kom ned med vissa besvär. Av alla turer var den här den mest fantastiska jag upplevt.
Påsk i Spanien. Påsken är definitivt den dominerande högtiden i Spanien. Det beror på den katolska kyrkan och påskveckans enorma styrka. Över hela Spanien lägger man ned ett enormt arbete med fantastiska processioner flera dagar i rad, ibland flera processioner på en dag. Bara i Torrevieja, som är en jämförelsevis liten stad, blir man imponerad av vad som visas upp. Alla går ut för att se, från små barn till mycket gamla människor. För att de äldre skall orka med sätter man ut stolar längs gatorna. Över huvud visar man en mycket större respekt för äldre i Spanien än i Sverige, tycker jag i alla fall. Jag lägger ut några bilder så får ni se.

Det har gått två år sedan Margareta gick bort. Jag trodde aldrig jag skulle få styrkan att se på bilder och minnas allt vi haft gemensamt. Det kommer säkert flera dalar, men de tårar som kommer nu, är mera glädjetårar över vad livet hann ge oss och allt vi fick uppleva tillsammans. Det kan kanske vara en tröst att läsa, för de som oundvikligen till slut hamnar i samma situation.